Några rader om en dokumentärfilm

Jag såg alltihop nästan i ett sträck, endast med avbrott för lite fika. Scorseses film om George Harrison är givetvis mycket sevärd. Visserligen visste ju en sådan gammal stöt som jag det mesta redan, men det dök upp några sanningar som jag inte tidigare kände till.

Det är alltid med blandade känslor jag ser sådant här. Jag börjar tänka: "Vad hade hänt om...", och en massa kontrafaktiska villkorssatser snurrar runt i skallen. Jag vet att det är nonsens, men ändå händer det. Man känner igen så mycket och man kan nästan erinra sig vad man gjorde när man t.ex. fick veta att "Day tripper/We can work it out" blev etta på listan. (Om jag inte minns fel, så befann jag mig i "finrummet" i mitt tonårshem - där fanns stereoanläggningen.) Jo, så är det ju - en dokumentärfilm om George Harrison blir oundvikligen även en dokumentärfilm om The Beatles. Och sådant som historien om The Beatles händer förmodligen bara en gång per sekel. Och skall man skriva 1900-talets historia så kommer man inte undan de fyra. Och George var en av dem.

Någon har sagt att George Harrison skulle ha varit en självklar ledare i vilket band som helst. Men nu tillhörde han The Beatles och där fanns redan två andra ledare. Sett så här i backspegeln gjorde han förmodligen helt rätt när han fortsatte solo.