Fellinis film "La strada" är en av de gamla filmer som grundlade mitt intresse för film. I min bok är den en av hans bästa filmer - därför att den är så genuin, nästan naiv. Den är inte beräknande, inte inställsam. Den jagar inte poäng, den bara är. Här är hans filmstil fortfarande helt uthärdlig. Jag tycker att många av hans senare filmer blev alltför stimmiga - som om de hade ADHD, DAMP eller nå't. När tillvaron blir kaotisk och absurd här hemma, så brukar vi säga: "Som en Fellinifilm".
Se trailer här. Det musikaliska temat fastnade i min hjärna vid första lyssningen. Det balanserar på rätt sida om gränsen till det pekoralt sliskiga.
Ja det är en fin film. Man borde se Gycklarnas afton efter La Strada. Bergman och Fellini är gudabenådade konstnärer. /jö
SvaraRaderaSant. Men de kanske inte skulle formulera det så. Hur som helst: filmerna du nämner har sina likheter. Och båda regissörerna var visst medlemmar i Phileas Fogg-sällskapet. Ett sällskap som nog aldrig träffades - eftersom de avskydde att resa. IB förklarade väl det i en intervju någon gång med att resande innebär ett skyfall och bombardemang av så många nya intryck att han inte orkade med det.
SvaraRadera