Det finns alltid något att reta upp sig på. Nyss blev jag förbannad på ett par personer som satt i TV-studion och blarrade om tidningen Okej. En av dem menade på fullt allvar att den tidningen var Sveriges bästa poptidning på den tiden det begav sig. Vilket struntprat. Schlager var bättre. Sedan kom Pop och den var ännu bättre - den blev den bästa svenska poptidningen genom tiderna.
Samma person påstod också något med andemeningen att en journalist aldrig får låta den egna smaken eller de egna favoriterna göra avtryck i artiklar eller liknande. Vilket oerhört struntprat. Det är snarare precis tvärtom. De bästa artiklarna, krönikorna, kåserierna, essäerna eller vad vi än kallar dem är de som har ett personligt tilltal och avslöjar skribentens egna åsikter och egen smak. Tag bara den fenomenale Andres Lokko som exempel. Han är väl aldrig mera genial än när han är som mest subjektiv och minst objektiv.
Samma person påstod också något med andemeningen att en journalist aldrig får låta den egna smaken eller de egna favoriterna göra avtryck i artiklar eller liknande. Vilket oerhört struntprat. Det är snarare precis tvärtom. De bästa artiklarna, krönikorna, kåserierna, essäerna eller vad vi än kallar dem är de som har ett personligt tilltal och avslöjar skribentens egna åsikter och egen smak. Tag bara den fenomenale Andres Lokko som exempel. Han är väl aldrig mera genial än när han är som mest subjektiv och minst objektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar