Jag har tidigare bloggat om två av Alice Millers böcker här och här. Nu tycker jag att det är dags att skriva några ord om "Den dolda nyckeln" (1989).
Uttrycket "den dolda nyckeln" syftar på att det hos skapande människor finns en nyckel till deras skapande dold i deras barndom. Det mesta i denna bok handlar om sådana nycklar till de verk vi känner av Friedrich Nietzsche, Pablo Picasso, Käthe Kollwitz och Buster Keaton. Vad i barndomen gjorde Nietzsche till Nietzsche, Picasso till Picasso etc.?
Nietzsche växte delvis upp i ett kvinnohushåll. "Han bor tillsammans med mormor, två fastrar, mor och en yngre syster. Det hade kunnat avlöpa väl om någon av dessa kvinnor hade visat honom ömhet, värme och äkta intresse. Men alla sökte de överträffa varandra i att bibringa honom självbehärskning och andra kristliga dygder. (...) försökte de tysta ner barnets obekväma nyfikenhet med sträng kontroll och hård uppfostran.
Vad kan ett barn som är fullständigt utlämnat åt en sådan ordning göra annat än anpassa sig och så gott han orkar kväva sina äkta känslor?" (s. 15)
"(...) Nietzsches verk var ett försök att befria sig från barndomens fängelse och från hatet mot dem som uppfostrade och plågade honom, ett försök som var hopplöst men som han vidhöll intill sinnessjukdom." (s. 22)
"Det råder inget tvivel om att Nietzsche uppfostrades enligt den 'svarta pedagogiken'." (s. 29)
"Om Nietzsche inte som barn hade tvingats lära sig att man ska behärska den 'outhärdliga gråtkrampen', om han som barn helt enkelt hade fått snyfta, hade mänskligheten varit en livsfilosof fattigare men i stället skulle människan Nietzsche ha blivit ett helt liv rikare. Och vem vet vad denne levande Nietzsche då hade kunnat ge mänskligheten?" (s. 55)
"Många samtida och vänner till Picasso är överens om att han kände sig riktigt levande bara när han målade. Under målandet kunde han stiga ur det mördande prestationstvånget ut i ingivelsens, känslans, impulsernas frihet, ut i livet." (s. 67)
"Hennes [Käthe Kollwitz' - min anm.] tavlor uttrycker hopplösheten och resignationen hos en människa som aldrig fått artikulera sina starka, för omgivningen obekväma känslor. Och eftersom den upplevda vreden saknas är det inte sorg utan depression som talar ur bilderna." (s. 79)
"I dessa grovkorniga nummer slogs min far och jag alltid med kvastar, vilket gav mig tillfälle till lustiga kullerbyttor och fall. När jag grinade en gång blev nästa slag åtskilligt hårdare. All uppfostran jag någonsin fick av mina föräldrar ägde rum inför en intresserad publik. Jag fick inte så mycket som gnälla. (...) mitt uttryckslösa ansikte eller min stela mun fördubblade skratten. (...) Så snart jag stod på scenen eller framför kameran kunde jag helt enkelt inte le." (s. 85f) [Buster Keaton i intervju - min anm.]
"För Stalin, som liksom Hitler kom till världen efter tre döda syskon, fanns det i livet endast ensamhet, ständigt hot, visshet om att anses värdelös och skyldig. Ingenstans en människa som hade kunnat ta honom i sitt skydd mot den ständiga förföljelsen och misshandeln, som hade kunnat säga honom att han inte var skyldig. (...) När den gränslösa vanmakten hos ett barn aldrig finner en skyddande famn kan den bara förvandlas till hårdhet och hjärtlöshet." (s. 106)
Jag undrar bara: Varför diskuteras aldrig Alice Millers böcker nuförtiden? Är de helt "ute"? För mig är de alltid "inne".
Nietzsche växte delvis upp i ett kvinnohushåll. "Han bor tillsammans med mormor, två fastrar, mor och en yngre syster. Det hade kunnat avlöpa väl om någon av dessa kvinnor hade visat honom ömhet, värme och äkta intresse. Men alla sökte de överträffa varandra i att bibringa honom självbehärskning och andra kristliga dygder. (...) försökte de tysta ner barnets obekväma nyfikenhet med sträng kontroll och hård uppfostran.
Vad kan ett barn som är fullständigt utlämnat åt en sådan ordning göra annat än anpassa sig och så gott han orkar kväva sina äkta känslor?" (s. 15)
"(...) Nietzsches verk var ett försök att befria sig från barndomens fängelse och från hatet mot dem som uppfostrade och plågade honom, ett försök som var hopplöst men som han vidhöll intill sinnessjukdom." (s. 22)
"Det råder inget tvivel om att Nietzsche uppfostrades enligt den 'svarta pedagogiken'." (s. 29)
"Om Nietzsche inte som barn hade tvingats lära sig att man ska behärska den 'outhärdliga gråtkrampen', om han som barn helt enkelt hade fått snyfta, hade mänskligheten varit en livsfilosof fattigare men i stället skulle människan Nietzsche ha blivit ett helt liv rikare. Och vem vet vad denne levande Nietzsche då hade kunnat ge mänskligheten?" (s. 55)
"Många samtida och vänner till Picasso är överens om att han kände sig riktigt levande bara när han målade. Under målandet kunde han stiga ur det mördande prestationstvånget ut i ingivelsens, känslans, impulsernas frihet, ut i livet." (s. 67)
"Hennes [Käthe Kollwitz' - min anm.] tavlor uttrycker hopplösheten och resignationen hos en människa som aldrig fått artikulera sina starka, för omgivningen obekväma känslor. Och eftersom den upplevda vreden saknas är det inte sorg utan depression som talar ur bilderna." (s. 79)
"I dessa grovkorniga nummer slogs min far och jag alltid med kvastar, vilket gav mig tillfälle till lustiga kullerbyttor och fall. När jag grinade en gång blev nästa slag åtskilligt hårdare. All uppfostran jag någonsin fick av mina föräldrar ägde rum inför en intresserad publik. Jag fick inte så mycket som gnälla. (...) mitt uttryckslösa ansikte eller min stela mun fördubblade skratten. (...) Så snart jag stod på scenen eller framför kameran kunde jag helt enkelt inte le." (s. 85f) [Buster Keaton i intervju - min anm.]
"För Stalin, som liksom Hitler kom till världen efter tre döda syskon, fanns det i livet endast ensamhet, ständigt hot, visshet om att anses värdelös och skyldig. Ingenstans en människa som hade kunnat ta honom i sitt skydd mot den ständiga förföljelsen och misshandeln, som hade kunnat säga honom att han inte var skyldig. (...) När den gränslösa vanmakten hos ett barn aldrig finner en skyddande famn kan den bara förvandlas till hårdhet och hjärtlöshet." (s. 106)
Jag undrar bara: Varför diskuteras aldrig Alice Millers böcker nuförtiden? Är de helt "ute"? För mig är de alltid "inne".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar