Inte med en smäll utan med en gäspning

Ibland undrar jag hur det skulle kännas att vara slö och oengagerad. Jag ser lättja och initiativlöshet överallt. Jag tänker: Det måste vara bekvämt och lugnt och skönt att inte se eller lägga märke till allt som måste göras. Tänk att leva i en sådan latmanstillvaro... Det är kanske så världen kommer att gå under: När allting redan är för sent kommer man att säga:
- Åh faen, va' de' så illa? Varför stoppade ingen innan det gick så här långt?