Jaha. Ännu en bok i den här bokfloden. Snart finns det väl en bok om ledarskap per ledare. Det verkar finnas hur många böcker som helst i den här genren - d.v.s. ledarskap, personaladministration, coaching etc. Och ve den stackas sate som blandar ihop begreppet "chef" med begreppet "ledare". H*n blir bespottad och hånad.
Det här är ett ämne där det förefaller krylla av kvasivetenskapligt hokuspokus. Den ena självutnämnda experten efter den andra ger ut böcker om detta i en aldrig sinande ström. Jag undrar bara när marknaden är mättad. När kommer bokförlagen att säga: "Stopp och belägg! Nu finns det redan alltför många böcker om detta!"?
Kenth Åkermans bok "Konsten att få andra att prestera" får mig dock att tveka lite. Den är faktiskt ganska intressant. Men titeln är ju missvisande. Boken borde egentligen heta "Konsten att få andra att prestera mera och bättre". Det är ju det allting handlar om - verkar det som. Att aldrig vara nöjd med det man har, med nuläget. Att alltid sträva vidare mot något annat, något större, något finare, något bättre. Hela tiden vidare, hela tiden framåt. Prestation, prestation! Resultat, resultat! Ungefär som ringleken - låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå.
Det som brukar irritera mig med litteraturen inom det här området är den kvasivetenskapliga stilen. Man vill så hemskt och förtvivlat gärna framstå som lika vetenskapligt tillförlitliga som t.ex. matematiker, fysiker eller medicinare. Problemet är bara att när man har läst en hel del av dessa böcker så märker man att begrepp, hypoteser och teser byts ut och blandas ihop lite huller om buller. Det påminner inte sällan om Suzanne Reuters otroligt flummiga rollfigur i Yrrolsketchen där man har ett möte angående en lämplig present. Och man tar lite från ett håll, lite annat från ett annat håll och ytterligare något från ett tredje håll, blandar ihop allting och - vips! så har man en ny framgångsformel. Ingenting blir klarare - snarare tvärtom. Men det verkar alltid finnas lydiga och villiga lärjungar till vilket stolleprov som helst. Och alla nya projekt verkar vara heliga. Förbannad vare den som ifrågasätter ett nytt projekt.
Nå, så illa är det inte med den här boken. Här finns faktiskt en hel del kloka tips och råd. Jag undrar bara hur mycket som är författarens egna idéer. Jag får en känsla av att ha läst och sett allting redan innan någon annanstans. Men repetition kan ju också vara nyttigt...
Det som är särskilt bra med den här boken är att den är tunn (128 sidor). Här är inte mycket "dödkött". Det mesta är "matnyttigt". Författaren fattar sig föredömligt kort och svamlar inte iväg. Jag tänker därför använda några av råden som ges. Jag skall testa dem i verkligheten.
Boken är indelad i 19 kapitel med ganska relevanta rubriker - som t.ex. "Coachning är att ha mod att våga släppa taget", "Från nuläge till önskeläge", "Utmaningar får medarbetare att växa", "Positiva effekter med coachning" och "Utvecklande återkoppling". I nästan varje kapitel förekommer det s.k. coachverktyg. Ett sådant verktyg handlar om att starta, stoppa och fortsätta:
"1. Vad behöver du starta med för att nå målet?
2. Finns det något du behöver stoppa med? (...)
3. Vad behöver du fortsätta med (...)?" (s. 35)
Här finns mycket man måste hålla med om. Det skulle helt enkelt kännas väldigt krystat och irrelevant att ha en avvikande åsikt i mångt och mycket. Men ibland måste man bli påmind om det uppenbara.
"Helhetsmodellen" är väl knappast en revolutionerande ny skapelse. Den går ut på att tre områden kan beskriva en människas förmågor:
* att tänka
* att känna
* att använda kroppen
"De tre delarna påverkar varandra: tanke påverkar känslan som påverkar din handling, samt omvänt; känsla påverkar tanke som syns i dina handlingar. Alltså gäller också följande: handling påverkar din känsla som i sin tur inverkar på dina tankar. Jag kallar det helhetsmodellen." (s. 51)
Det är säkert bra och nyttigt med en del av alla dessa böcker. Men jag kan inte sluta tänka att improvisation måste till. Det kan finnas hur många utomordentliga och användbara "verktyg", "hjälpmedel" och "modeller" som helst, men om man inte kan tänka självständigt, fritt och "planlöst" så gör man nog ändå inga stora framsteg. Livet kan inte sammanfattas med ett kalkylblad i Excel. Livet går inte att översätta till en PowerPoint-presentation. Livet måste levas här och nu - med brister och skavanker. Allt går inte att styra och människor är inga får som kan ledas vartsomhelst med ett par border collies. Och vi människor är inte gjorda efter exakt samma mall. Vem som helst kan inte bli världsmästare på 100 meter löpning; vem som helst kan inte bli världens rikaste person; vem som helst kan inte bli världens vackraste fotomodell etc. Men ibland verkar man kräva av elefanter att de skall kunna klättra i träd lika vigt och obehindrat som schimpanser.
Kenth Åkermans bok "Konsten att få andra att prestera" får mig dock att tveka lite. Den är faktiskt ganska intressant. Men titeln är ju missvisande. Boken borde egentligen heta "Konsten att få andra att prestera mera och bättre". Det är ju det allting handlar om - verkar det som. Att aldrig vara nöjd med det man har, med nuläget. Att alltid sträva vidare mot något annat, något större, något finare, något bättre. Hela tiden vidare, hela tiden framåt. Prestation, prestation! Resultat, resultat! Ungefär som ringleken - låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå.
Det som brukar irritera mig med litteraturen inom det här området är den kvasivetenskapliga stilen. Man vill så hemskt och förtvivlat gärna framstå som lika vetenskapligt tillförlitliga som t.ex. matematiker, fysiker eller medicinare. Problemet är bara att när man har läst en hel del av dessa böcker så märker man att begrepp, hypoteser och teser byts ut och blandas ihop lite huller om buller. Det påminner inte sällan om Suzanne Reuters otroligt flummiga rollfigur i Yrrolsketchen där man har ett möte angående en lämplig present. Och man tar lite från ett håll, lite annat från ett annat håll och ytterligare något från ett tredje håll, blandar ihop allting och - vips! så har man en ny framgångsformel. Ingenting blir klarare - snarare tvärtom. Men det verkar alltid finnas lydiga och villiga lärjungar till vilket stolleprov som helst. Och alla nya projekt verkar vara heliga. Förbannad vare den som ifrågasätter ett nytt projekt.
Nå, så illa är det inte med den här boken. Här finns faktiskt en hel del kloka tips och råd. Jag undrar bara hur mycket som är författarens egna idéer. Jag får en känsla av att ha läst och sett allting redan innan någon annanstans. Men repetition kan ju också vara nyttigt...
Det som är särskilt bra med den här boken är att den är tunn (128 sidor). Här är inte mycket "dödkött". Det mesta är "matnyttigt". Författaren fattar sig föredömligt kort och svamlar inte iväg. Jag tänker därför använda några av råden som ges. Jag skall testa dem i verkligheten.
Boken är indelad i 19 kapitel med ganska relevanta rubriker - som t.ex. "Coachning är att ha mod att våga släppa taget", "Från nuläge till önskeläge", "Utmaningar får medarbetare att växa", "Positiva effekter med coachning" och "Utvecklande återkoppling". I nästan varje kapitel förekommer det s.k. coachverktyg. Ett sådant verktyg handlar om att starta, stoppa och fortsätta:
"1. Vad behöver du starta med för att nå målet?
2. Finns det något du behöver stoppa med? (...)
3. Vad behöver du fortsätta med (...)?" (s. 35)
Här finns mycket man måste hålla med om. Det skulle helt enkelt kännas väldigt krystat och irrelevant att ha en avvikande åsikt i mångt och mycket. Men ibland måste man bli påmind om det uppenbara.
"Helhetsmodellen" är väl knappast en revolutionerande ny skapelse. Den går ut på att tre områden kan beskriva en människas förmågor:
* att tänka
* att känna
* att använda kroppen
"De tre delarna påverkar varandra: tanke påverkar känslan som påverkar din handling, samt omvänt; känsla påverkar tanke som syns i dina handlingar. Alltså gäller också följande: handling påverkar din känsla som i sin tur inverkar på dina tankar. Jag kallar det helhetsmodellen." (s. 51)
Det är säkert bra och nyttigt med en del av alla dessa böcker. Men jag kan inte sluta tänka att improvisation måste till. Det kan finnas hur många utomordentliga och användbara "verktyg", "hjälpmedel" och "modeller" som helst, men om man inte kan tänka självständigt, fritt och "planlöst" så gör man nog ändå inga stora framsteg. Livet kan inte sammanfattas med ett kalkylblad i Excel. Livet går inte att översätta till en PowerPoint-presentation. Livet måste levas här och nu - med brister och skavanker. Allt går inte att styra och människor är inga får som kan ledas vartsomhelst med ett par border collies. Och vi människor är inte gjorda efter exakt samma mall. Vem som helst kan inte bli världsmästare på 100 meter löpning; vem som helst kan inte bli världens rikaste person; vem som helst kan inte bli världens vackraste fotomodell etc. Men ibland verkar man kräva av elefanter att de skall kunna klättra i träd lika vigt och obehindrat som schimpanser.
Hej Thomas!
SvaraRaderaKul att du läst boken. Och verkar ändå gilla den. Och det gör fler har jag märkt. Nytt eller gammalt, men som du säger; det finns mycket och ofta teoretiskt och med "kärnkraftsmodeller". Hur lätt är det att ta till sig som chef, ledare eller kalla personen vad du vill. Den som ska leda andra ...
Tack för att du ägnat tid åt att kommentera!
Gör det rätta - och njut NU-et!
Tack för din kommentar! Det är ju inte varje dag jag får kommentarer av författare. Trots att jag är skeptisk mot många böcker i den här genren, så anser jag att din bok är en av de bästa i sitt slag. Du svamlar inte. Du skriver rakt på sak utan att krångla till en massa. Som sagt var: en av de bästa i ämnet!
SvaraRaderaDet här med att få kommentarer av författare är ju en sak för sig... Jag har skickat uppskattande mail till ett par författare - som inte har svarat på mina mail. Jag tycker sådant beteende är ohövligt. Om man som författare har en egen hemsida och där skyltar med sin e-post-adress - ja, då får man väl vara beredd på att besvara berömmande mail också, tänker jag.