Nu kommer jag att bli självutlämnande. Jag kommer att dalta med mig själv och tycka synd om mig själv. Här viker jag ut mig naken. Här blottar jag min strupe. Här börjar räkenskapens dagar. Här börjar en sorts bokslut. Jag lever inte i evighet och jag håller på att bli gammal. Dags att göra upp med det förflutna. Du kan tycka att detta inte är något att skriva om. Du kan mena att jag borde gå i terapi och inte störa dig med sådana här "kärringfasoner". Du kan anse att jag är en fjantig navelskådare och töntig egotrippare som håller på med detta. OK: om du inte gillar att läsa sådant, så får du sluta läsa HÄR.
Jag skall inte påstå att det är extra mycket synd om mig. Det skulle vara lögn. Jag har det väldigt bra på många sätt och vis. Men ibland mår jag ändå pyton. Det finns säkert personer som tycker att jag är konstig och överreagerar då och då. Här skall jag försöka ge en delförklaring till detta.
Jag gillar inte när folk skyller allting på en taskig barndom. Visst har barndomen betydelse, men vissa som har haft en hemsk barndom blir ändå väldigt goda människor som vuxna. Och vissa som har haft en förhållandevis problemfri barndom blir ändå monster som vuxna. Nej, jag tror att händelser efter barndomen också har stor betydelse upp i mogen ålder.
Jag fick stryk när jag var liten. Mycket stryk. Nu i backspegeln kan jag mycket väl förstå varför. Jag var väldigt olydig ibland när jag var liten. Mina föräldrar visste ingen annan utväg än att ge mig stryk. Inget annat bet på mig. Detta bidrog till att jag sedan - genom hela livet - har ifrågasatt auktoriteter. Mina föräldrar var auktoriteter. Man skulle lyda dem. Punkt. Men när jag såg att jag kunde få dem rasande och ur balans, så insåg jag också att auktoriteter var sårbara. Jag litade inte på dem. De var falska. De höll upp masker. Varför skulle jag visa dem respekt? Men de ville väl. De trodde att de kunde banka in snällhet i mig. God vilja och svart pedagogik - jag undrar vad Alice Miller skulle tycka om det.
Jantelagen rinner i mitt blod. Den verkar dubbelt. Den är bra att ta till om man vill platta till någon, men man vill inte själv råka ut för den. Jag har Jantelagen med mig varenda dag. Grundbulten sattes när jag var i sena tonåren. En person vars omdöme jag fäste väldigt stor vikt vid sade en gång något med innebörden "Vem tror du att du är? Du inbillar dig väl inte att du skulle kunna klara av det? Du är bara en helt vanlig kille. Tro inte att du är förmer än någon annan." Där satt den. Det tillfället har etsat sig fast i min själ som en tatuering. Jag får aldrig känna mig bättre än någon annan. Det kvittar vad jag än gör eller hur mycket jag än anstränger mig - det finns alltid någon annan som gör det där bättre. Jag skall aldrig inbilla mig att jag är bäst på någonting över huvud taget.
Och så det där med IQ... Någon gång under tonåren hade några som stod mig mycket nära en jargong som jag inte förstod mig på. De var ironiska, men det fattade jag inte då. Jag tog allting de sade på allvar. Så - när de sade "Han är lite dummare än vi andra" om mig, så trodde jag att de menade allvar. Därför skulle jag på olika sätt försöka bevisa att jag alls inte var särskilt dum. Då började jag göra intelligenstest. Och på den vägen är det. Jag försöker hela tiden bevisa att jag inte är dummare än er andra.
Detta i kombination - underlägsenhetskänslor, mindrevärdeskomplex och ständiga prestationskrav - är delar i att göra mig till den jag är. Och detta är en förklaring till att jag har väldigt svår för auktoriteter och makthavare av olika slag. Jag har också väldigt svårt för besserwissrar och "kommandoror" av båda könen. Jag mår nästan fysiskt illa av att betrakta eller lyssna på människor som jag finner odrägligt självbelåtna. Likadant med personer som - utan någon befogenhet eller relevans - vill styra och ställa över andra. När andra - som saknar skäl till det - försöker "mess around with me", vänder jag alla taggar utåt. Så - försök inte tala om för mig vad jag får eller inte får tycka. Du kan inte heller diktera vilka känslor jag skall eller inte skall ha.
Jag skall inte påstå att det är extra mycket synd om mig. Det skulle vara lögn. Jag har det väldigt bra på många sätt och vis. Men ibland mår jag ändå pyton. Det finns säkert personer som tycker att jag är konstig och överreagerar då och då. Här skall jag försöka ge en delförklaring till detta.
Jag gillar inte när folk skyller allting på en taskig barndom. Visst har barndomen betydelse, men vissa som har haft en hemsk barndom blir ändå väldigt goda människor som vuxna. Och vissa som har haft en förhållandevis problemfri barndom blir ändå monster som vuxna. Nej, jag tror att händelser efter barndomen också har stor betydelse upp i mogen ålder.
Jag fick stryk när jag var liten. Mycket stryk. Nu i backspegeln kan jag mycket väl förstå varför. Jag var väldigt olydig ibland när jag var liten. Mina föräldrar visste ingen annan utväg än att ge mig stryk. Inget annat bet på mig. Detta bidrog till att jag sedan - genom hela livet - har ifrågasatt auktoriteter. Mina föräldrar var auktoriteter. Man skulle lyda dem. Punkt. Men när jag såg att jag kunde få dem rasande och ur balans, så insåg jag också att auktoriteter var sårbara. Jag litade inte på dem. De var falska. De höll upp masker. Varför skulle jag visa dem respekt? Men de ville väl. De trodde att de kunde banka in snällhet i mig. God vilja och svart pedagogik - jag undrar vad Alice Miller skulle tycka om det.
Jantelagen rinner i mitt blod. Den verkar dubbelt. Den är bra att ta till om man vill platta till någon, men man vill inte själv råka ut för den. Jag har Jantelagen med mig varenda dag. Grundbulten sattes när jag var i sena tonåren. En person vars omdöme jag fäste väldigt stor vikt vid sade en gång något med innebörden "Vem tror du att du är? Du inbillar dig väl inte att du skulle kunna klara av det? Du är bara en helt vanlig kille. Tro inte att du är förmer än någon annan." Där satt den. Det tillfället har etsat sig fast i min själ som en tatuering. Jag får aldrig känna mig bättre än någon annan. Det kvittar vad jag än gör eller hur mycket jag än anstränger mig - det finns alltid någon annan som gör det där bättre. Jag skall aldrig inbilla mig att jag är bäst på någonting över huvud taget.
Och så det där med IQ... Någon gång under tonåren hade några som stod mig mycket nära en jargong som jag inte förstod mig på. De var ironiska, men det fattade jag inte då. Jag tog allting de sade på allvar. Så - när de sade "Han är lite dummare än vi andra" om mig, så trodde jag att de menade allvar. Därför skulle jag på olika sätt försöka bevisa att jag alls inte var särskilt dum. Då började jag göra intelligenstest. Och på den vägen är det. Jag försöker hela tiden bevisa att jag inte är dummare än er andra.
Detta i kombination - underlägsenhetskänslor, mindrevärdeskomplex och ständiga prestationskrav - är delar i att göra mig till den jag är. Och detta är en förklaring till att jag har väldigt svår för auktoriteter och makthavare av olika slag. Jag har också väldigt svårt för besserwissrar och "kommandoror" av båda könen. Jag mår nästan fysiskt illa av att betrakta eller lyssna på människor som jag finner odrägligt självbelåtna. Likadant med personer som - utan någon befogenhet eller relevans - vill styra och ställa över andra. När andra - som saknar skäl till det - försöker "mess around with me", vänder jag alla taggar utåt. Så - försök inte tala om för mig vad jag får eller inte får tycka. Du kan inte heller diktera vilka känslor jag skall eller inte skall ha.
Starkt att vara så uppriktig, att gå i clinch med demonerna. Respekt. /Janne
SvaraRadera