Nu har jag läst färdigt den här - som jag började blogga om här. Jag lyckades låna om boken och slapp den där förkortad-lånetid-stressen.
Faktum kvarstår. Den är en mycket bra bok. Jag ger den betyget 4 på en femgradig skala. De som känner mig vet att det är ett högt betyg. Femmor sparar jag nämligen till sådana mästerverk som Dostojevskijs "Bröderna Karamazov" eller Elias Canettis "Massa och makt".
I början hade jag lite svårt för dispositionen av denna bok. Den kändes krystad och tillgjord. Men jag vande mig och nu anser jag att upplägget är helt i sin ordning. Sju veckor med olika teman. Varje veckodag har genomgående samma epitet. Söndag är "Ansiktets dag", måndag är "Naturens dag", tisdag är "Glädjens dag" etc. Men sedan skiljer sig dagarna åt. Onsdagen i vecka 1 handlar om "Alla dessa värmeljus", medan onsdagen i vecka 2 handlar om "Prata inte bara - gör nåt!" o.s.v.
Varje dag ägnas på detta sätt en, vad jag vill kalla, essä. Wikströms språk är mycket lättuggat trots de många gånger svåra ämnena. När jag läser hans texter tänker jag ofta "Honom skulle jag vilja vara närmare bekant med". Faktum är att jag har lyssnat på ett av hans föredrag och det föredraget tillhör de absolut bästa jag har hört i hela mitt liv. Även då framstod han som en mycket sympatisk person.
I den här boken är han, vad jag vet, mera öppenhjärtig än i någon annan av sina böcker. Här redovisar han helt öppet sin kristna tro.
"Den troende människan är medborgare i två riken. Tveksamt och skyggt eller stabilt och utan genans går hon ibland med ett gnolande eller inåtvänt leende. (...) Hon är hemma var hon än befinner sig geografiskt. Livsintensiteten är stark. (...)
Poängen är att kärleken till ens nästa, en okänd broder eller syster skall vara lika stor som hennes kärlek till sig själv." (s. 189)
"(...) en grundton av glädje. Detta ackord - av dov hemlängtan - är så starkt att hon ibland snyftar till, gråter en skvätt eller inte kan sjunga vidare i en sång bara för att hon blir så rörd." (s. 190) [Just så är det. Jag har upplevt det flera gånger de senaste åren. - Min anm.]
Varje dag ägnas på detta sätt en, vad jag vill kalla, essä. Wikströms språk är mycket lättuggat trots de många gånger svåra ämnena. När jag läser hans texter tänker jag ofta "Honom skulle jag vilja vara närmare bekant med". Faktum är att jag har lyssnat på ett av hans föredrag och det föredraget tillhör de absolut bästa jag har hört i hela mitt liv. Även då framstod han som en mycket sympatisk person.
I den här boken är han, vad jag vet, mera öppenhjärtig än i någon annan av sina böcker. Här redovisar han helt öppet sin kristna tro.
"Den troende människan är medborgare i två riken. Tveksamt och skyggt eller stabilt och utan genans går hon ibland med ett gnolande eller inåtvänt leende. (...) Hon är hemma var hon än befinner sig geografiskt. Livsintensiteten är stark. (...)
Poängen är att kärleken till ens nästa, en okänd broder eller syster skall vara lika stor som hennes kärlek till sig själv." (s. 189)
"(...) en grundton av glädje. Detta ackord - av dov hemlängtan - är så starkt att hon ibland snyftar till, gråter en skvätt eller inte kan sjunga vidare i en sång bara för att hon blir så rörd." (s. 190) [Just så är det. Jag har upplevt det flera gånger de senaste åren. - Min anm.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar