Strindberg är numero uno i svensk litteraturhistoria. Jag älskar hans engagemang, hans integritet, hans PPR (Pang På Rödbetan), hans enastående formuleringsförmåga, hans kompromisslöshet m.m. Här ett citat om en kollega till honom (i.e. Gustaf af Geijerstam - enligt Per-Anders Hellqvist i citatsamlingen "Jag är en djefla man"):
"Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till det stora, starka och sanna."
Jag anser, att det stämmer in på många svenska författare, krönikörer, kolumnister och bloggare. Man kan undra varför de skriver. De har ju inget intressant att komma med. Det är varken privat eller personligt - det de "levererar". Det är bara själlöst och andefattigt. De formulerar sig dåligt, har ingen känsla för satsmelodi eller liknande, kommer inte med någon originell eller utmanande tanke, har inget djup. Det är bara ytligt och intetsägande.
"Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till det stora, starka och sanna."
Jag anser, att det stämmer in på många svenska författare, krönikörer, kolumnister och bloggare. Man kan undra varför de skriver. De har ju inget intressant att komma med. Det är varken privat eller personligt - det de "levererar". Det är bara själlöst och andefattigt. De formulerar sig dåligt, har ingen känsla för satsmelodi eller liknande, kommer inte med någon originell eller utmanande tanke, har inget djup. Det är bara ytligt och intetsägande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar