En sympatisk och småtrevlig bok - AnnBritt Grünewalds "Trots allt möjligt" (Futurum, 1997), med undertiteln "Rädda barnen - bekämpa kriminaliteten!". Jag har inte lagt märke till den tidigare, men nu hade jag en anledning (som jag inte vill gå in på) att läsa den.
Grünewalds memoarer består av tre delar: "Mina första år på Österåker 1969-1973", "Brottstycken - erfarenheter och slutsatser" samt "Sammanfattningar". Ett kapitel i den andra delen heter "Brott och Nya Testamentet". Hon har nämligen ofta i sitt arbete funderat kring vad Jesus skulle ha sagt om en särskild händelse eller ett speciellt levnadsöde. Och tron kan göra att man tänker: "trots allt möjligt". Något som förefaller hopplöst kan bli möjligt om man har den rätta (till)tron.
Jag tänker mig att Grünewald såg någonting gott i varje människa - även den mest förhärdade brottsling. Det borde finnas goda möjligheter till bot och bättring. Men det kan också gå utför.
"Under mina år inom kriminalvården har jag blivit helt övertygad om att människor förändras oavbrutet. Till det bättre eller det sämre. Samhället kan underlätta eller försvåra en gynnsam utveckling genom sitt sätt att organisera och hantera straffsystemet. Grundbulten i allt behandlingsarbete, vare sig det gäller medicinskt eller psykologiskt/socialt sådant, är vår förmåga att förmedla och överföra en respektfull människosyn till fången/patienten. Det finns inte utrymme för våra egna primitiva projektionsbehov av hämnd och vedergällning om vi ska åstadkomma positiva förändringar hos våra fångar. Vill vi släppa ut hatfyllda bomber, färdiga att brisera när som helst, från våra fängelser eller vill vi ha mogna, insiktsfulla människor, försonade med sina liv och med mänskligheten?" (s. 123f)
Fångvård kan inte bara vara förvaring. Då är det inte alls vård. En fångvård värd namnet måste göra det lättare för en fånge att komma tillbaka in i samhället som en hederlig medborgare. Så tror jag att Grünewald tänkte - och så tänker jag.
Jag tänker mig att Grünewald såg någonting gott i varje människa - även den mest förhärdade brottsling. Det borde finnas goda möjligheter till bot och bättring. Men det kan också gå utför.
"Under mina år inom kriminalvården har jag blivit helt övertygad om att människor förändras oavbrutet. Till det bättre eller det sämre. Samhället kan underlätta eller försvåra en gynnsam utveckling genom sitt sätt att organisera och hantera straffsystemet. Grundbulten i allt behandlingsarbete, vare sig det gäller medicinskt eller psykologiskt/socialt sådant, är vår förmåga att förmedla och överföra en respektfull människosyn till fången/patienten. Det finns inte utrymme för våra egna primitiva projektionsbehov av hämnd och vedergällning om vi ska åstadkomma positiva förändringar hos våra fångar. Vill vi släppa ut hatfyllda bomber, färdiga att brisera när som helst, från våra fängelser eller vill vi ha mogna, insiktsfulla människor, försonade med sina liv och med mänskligheten?" (s. 123f)
Fångvård kan inte bara vara förvaring. Då är det inte alls vård. En fångvård värd namnet måste göra det lättare för en fånge att komma tillbaka in i samhället som en hederlig medborgare. Så tror jag att Grünewald tänkte - och så tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar