Ågust!

Ah... Ingen som Strindberg. Han saknar motstycke i svensk litteraturhistoria. Den enda som kan mäta sig med honom i mycket humör och j-lar anamma är Jan Myrdal. Jag saknar ofta skriverier fulla med engagemang, energi, humör och temperament. Det blir alltför ofta mesigt, blodfattigt, oengagerat och till intet förpliktande. Hur som helst - nu två exempel som kan visa Strindbergs temperamentsfulla språk. Först ett kravbrev han skrev medan han jobbade som bibliotekarie:

"Som den Satans Uslingen Hjalmar Svensson uraktlåtit aflemna Tidningen Upsala för 1874, Nr 1-75, frågas härmed ödmjukligen om Ni i vetenskapens och Religionens heliga namn, skulle, med stöd af de relationer Ni under Er välsingelsebringande verksamhet i den förbannade Upsalahålan förvärfvat, möjligen kunna afpina nämnde usling uppgifna felande exemplar, eller på annan väg dem anskaffa för att i Kongl. Riksbiblioteket till efterverlden uppbevara, hvarför vi skola i vår ynnest och bevågenhet Eder vid stundande jubelpromotion och Ordenskapitel ihågkomma.

Gifvet Stockholms Slott d. 17 Majus 1877.

På begäran
Aug. Strindberg.

P.S. Om icke det Sakramentskade ludret skulle kunna prestera äskadt, blir han åtalad, pliktar 25 Kr. och vi äro ändå utan tidningarne.
D.S."

Och så ett stycke ur "Svarta fanor":

"Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till det stora, starka och sanna. Det var farligt den tiden att ha åsikter. Med åsikter menades nya tankar om gamla ting; gamla tankar om nya ting fick man ha; det var således ett skälmstycke det där med förbudet att ha åsikter. Zachris hade emellertid en åsikt som var hans hemliga program: att han måste fram."

I torsdags c:a kl. 12 sade jag ungefär så här:
"Om det är någon stake i Svenska Akademien så ger de Nobelpriset postumt till August Strindberg. Det skulle ha orsakat stora rubriker över hela världen."
Nu fick jag inte rätt. Men det var ändå ganska modigt av akademien att ge priset till en svensk.