Kvinnlig vän

Jag var på ett bröllop där det hölls många fina och vackra tal. Ett av talen lade jag särskilt märke till. Det var en kvinna som höll ett tal till brudparet - men i synnerhet till brudgummen. Hon var hans bästa "tjejkompis" som nu önskade honom all möjlig lycka tillsammans med bruden.

Sådant gör mig alltid rörd. Jag gillar att en kvinna kan vara en mans bästa vän - och vice versa - utan att det handlar om sex. Jag kommer att tänka på filmen "Lost in translation" där det byggs upp ett gott vänskapsförhållande mellan en något äldre man och en ung kvinna. Vi som tittare får aldrig se någon kärleksscen mellan dem. I slutet av filmen förekommer det en viskning som vi aldrig får någon klarhet i. Vi får aldrig veta om de har legat eller tänker ligga med varandra eller inte - men det känns inte relevant. En underbar film är det i vilket fall som helst.

Redundant

Bortglömd och onödig.

Inte så slugt

Bilden är hämtad härifrån.

Glenn Gould igen

Ah, njutning.
Ett liv utan Glenn Gould och Bach är genast fattigare.

Några rader om en tradig fransk film och en lysande svensk TV-serie

Zzzzzzzzzzzzzzz

Vi gav upp. Om en film inte lyckas fånga intresset efter en kvart, så struntar jag i den. "Det regnar alltid i Provence" fick översvallande recensioner på vissa håll. Någon skrev "Bör ses av alla!" och någon annan plitade ner "Helt enkelt underbar!" och någon tredje tog i med "Lysande!". Det är för mig obegripligt. Det var kanske fel förutsättningar för vårt tittande. Man kanske skall vara lite lagom salongsberusad för att uppskatta den här filmen. Jag vet inte. Men ingenting gjorde mig nyfiken på vare sig karaktärerna eller handlingen. En sådan där ganska typisk fransk film där nästan ingenting händer. Mycket snack och lite verkstad. Och en massa kvasiintellektuellt tjafs.

Min fru och jag valde därför i stället att titta på avsnitt tre i första säsongen av "Solsidan". Det var mycket bättre användning av tiden.

Många goda skratt blev det! I det här avsnittet (det tredje - om namngivande) dyker Ove Sundberg upp för första gången. Med sådana grannar behöver man inga fiender.

Mia Skäringer! Jag säger bara: tio poäng. Hon spelade alldeles genialt briljant.

Och så kom jag att tänka på detta med otålighet och tålamod... Tålamod hyllas ju ofta som en nästan gudomlig egenskap. Men vart hade vi kommit utan alla dessa otåliga människor? Tack vare att vi var otåliga denna kväll, så slapp vi se en dötrist långfilm. I stället fick vi en glädjestund med ett avsnitt ur en av TV:s bästa komediserier någonsin. Otålighet är kanske ofta bättre än tålamod?

Allt som vanligt igen

Det blev inget bloggat igår. Det är mycket nu... Men efter tre arbetsdagar börjar jag undra om jag över huvud taget har haft semester. Så pass fort går det att hamna i gamla vanliga gängor.

Två resmål

Två goda danska konstlänktips:
Ordrupgaard
och
Glyptoteket

Det är inte bara Louisiana som är värt ett besök...