Jag har länge tänkt att Miles Davis' självbiografi inte går att överträffa. Den byggde på intervjuer med Quincy Troupe och var en helt makalös bok. Nu är det dags att tänka om. Keith Richards' memoarer bygger mestadels - om jag har fattat detta rätt - på intervjuer med James Fox. Den är i nivå med Miles Davis' bok - eller t.o.m. lite bättre!
Missförstå mig inte nu. Jag försvarar inte omoraliskt leverne och allehanda missbruk. Båda nämnda herrar var knappast kända för att neka sig det ena eller andra. Men vilka överlevare! Vilka personligheter! Och så mycket de har gett oss!
Bland det som förenar båda självbiografierna är det rättframma språket och det fantastiska flytet. Här hymlar vi inte. Här talar vi klarspråk. Ut med sanningen, bara. Här förställer vi oss inte. Inget hyckleri här inte. Och ingenstans måste jag stanna till för att gäspa. Jag är oavbrutet fängslad.
Jag har i tidigare bloggposter här antytt att jag medvetet drog ut på läsningen av denna bok. Det stämmer - jag ville s.a.s. suga på karamellen så länge som möjligt. Jag kände ingen anledning att forcera genom boken. Jag ville förlänga njutningen. Jo, det är just en njutning att läsa den här boken. Den är kort sagt "outstanding".
Tidigare har jag inte varit så vidare intresserad av de olika personerna i Rolling Stones. Jag kände mig möjligen lite besläktad med Mick Jagger, men efter att ha läst den här volymen om en annan medlem i bandet, så känner jag mera för Mr Richards.
Se bilderna. Bokens framsida: en man som ser smått förkrossad och förvirrad ut - eller hur? Bokens baksida: en man som ser ganska trött men ändå nöjd ut - inte sant? Och bokens titel? "Livet" är en genial titel. Keith Richards' liv är ett exempel på ett liv som hade kunnat sluta mycket tidigare - flera gånger om. Han verkar ha haft flera skyddsänglar - även om han kanske skulle vara den siste att erkänna något sådant. Han må verka elak, men bakom det yttre ser jag en man med god vilja, en man som älskar den kvinna han lever tillsammans med, en far som älskar sina barn, en människa som är en sann djurvän etc. Hans exempel blir ett exempel som måste vara intressant för alla oss andra. Därför: "Livet" handlar om allas våra liv.
Han var den lille pojken som tog lång tid på sig att växa färdigt. Han fick stryk och blev hånad för sina utstående öron. Men han var som sagt en "survivor". Han fann på råd och fick sin hämnd. Nu är det ingen som vågar håna honom vare sig för det ena eller det andra. Man skulle kunna bli rädd för honom - men efter att ha läst "Livet" känner jag snarare respekt, blandad med ödmjukhet.
Jag har svårt för att tänka mig en mera ärlig och uppriktig bok! Är det någonting som förtjänar att kallas äkta och genuint, så är det just denna bok.
Samtidigt... Jag kan förstå om människor som inte alls har något förhållande till Rolling Stones eller från början inte alls gillar denne egensinnige gitarrist och kompositör - och textförfattare! - känner sig tämligen likgiltiga inför sådana här bekännelser. Men då vill jag föreslå: släpp de förutfattade meningarna. Läs förutsättningslöst. Fördjupa dig i ämnet Rolling Stones och rockens historia. Jag vågar hävda: rockens historia hade inte sett ut som den nu gör om inte Rolling Stones hade funnits. Och det betyder bl.a. att Keith Richards har format den historian.
Citat? Självklart. Jag väljer ett enda - men ganska långt - citat som jag tycker fångar bokens atmosfär ganska väl:
"Det var inte Mick, eller någon av oss andra, som kom på de gigantiska turnéerna: Steel Wheels, Voodoo Lounge, Bridges to Babylon, Forty Licks, A Bigger Bang - stora shower som höll oss på resande fot i många månader i stöten från 1989 till 2006. Det var i princip den allmänna begäran som expanderade fram till den här storleken. Folk frågar, varför fortsätter ni? Hur mycket pengar behöver ni? Tja, alla gillar att tjäna pengar, men vi ville bara spela. Och det var okänd mark. Man dras till det, för det var där och de ville ha det. Och vad ska man säga? Det måste vara rätt sak att göra. Du bad om det, här är det. Jag föredrar mindre lokaler, men var ska alla få plats? Vi insåg aldrig hur stort det här skulle bli. Hur kunde det ha blivit så stort när vi inte gjorde saker och ting mycket annorlunda än vad vi gjorde på Crawdaddy Club 1963? Vår vanliga setlist består av två tredjedelar standardlåtar, klassiska Stones-nummer. Enda skillnaden är att publiken växt och konserten är längre. När vi började körde banden inte mer än tjugo minuter. Everly Brothers spelade i kanske en halvtimme. En turné är aritmetik, rakt av: hur många biljetter, hur mycket kostar produktionen - det är en ekvation." (s. 454)
Ge dig tid att läsa denna bok från pärm till pärm! Det är lästid som är livsviktig tid.
