Jag har numera (sedan några år tillbaka) som princip att inte läsa s.k. förströelselitteratur. Kalla mig snobb eller vad du vill. Jag tar det. Men jag tänker inte lägga tid på att läsa böcker som inte ger mig något vettigt i utbyte.
Men... Jag är en man full av paradoxer. Alltså läste jag en kriminalroman. Jag gav Leif G. W. Perssons bok "Den döende detektiven" en chans. Och jag läste ut den. Den är nämligen bra. Den är inget litterärt mästerverk, men det kan man väl inte heller vänta sig. Den duger att fördriva tiden med, men inte mycket mera. Den tillhör dock enligt min ringa mening de bästa svenska kriminalromanerna under de senaste åren. Persson skriver i mitt tycke bättre än Guillou, Mankell, Marklund och andra i den här genren.
Men så var det detta med c:a 500 sidor... Får författarna betalt per sida? I den här boken finns det onekligen en hel del s.k. dödkött. De 500 sidorna hade lätt kunnat bantas ned till runt 420.
Men... Jag är en man full av paradoxer. Alltså läste jag en kriminalroman. Jag gav Leif G. W. Perssons bok "Den döende detektiven" en chans. Och jag läste ut den. Den är nämligen bra. Den är inget litterärt mästerverk, men det kan man väl inte heller vänta sig. Den duger att fördriva tiden med, men inte mycket mera. Den tillhör dock enligt min ringa mening de bästa svenska kriminalromanerna under de senaste åren. Persson skriver i mitt tycke bättre än Guillou, Mankell, Marklund och andra i den här genren.
Men så var det detta med c:a 500 sidor... Får författarna betalt per sida? I den här boken finns det onekligen en hel del s.k. dödkött. De 500 sidorna hade lätt kunnat bantas ned till runt 420.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar