En bok som andas hopp. En bok som gör mig lugn. Framtiden måste inte vara dyster. Torkel Klingbergs bok "Den översvämmade hjärnan" (2007) har den mycket klargörande undertiteln "En bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden". Den handlar om just det - och den gör det på ett populärvetenskapligt sätt som knappast går att överträffa. Detta är populärvetenskap när den är som bäst.
Attention Deficit Disorder (ADD) är en variant av ADHD men utan hyperaktivitet. "Diagnosen är definierad genom en rad symptom, såsom att man 'har svårt att hålla kvar koncentrationsförmågan', 'har svårt att organisera sitt arbete', 'blir lätt störd av vad som händer i omgivningen' och 'glömsk i vardagliga aktiviteter'. Ofta är svårigheterna så stora att man inte kan sköta sitt jobb ordentligt eller att man behöver ta mediciner för att minska problemen." (s. 11)
Ibland kan man få för sig att var och varannan människa lider av de symptomen. Och man börjar fundera kring vad det kan bero på. Är det den kolossala mängd information och brus som väller över oss varje dag som är boven i dramat? Klingbergs bok reder ut begreppen.
Det finns självklart en gräns för hur mycket "input" den mänskliga hjärnan kan ta emot och hantera. Det magiska talet sju hör t.ex. ihop med detta. Det är bl.a. inte helt utan problem vi lär oss telefonnummer som innehåller fler än sju siffror. Men det finns knep. Ett känt "trix" är att engagera långtidsminnet och låta det hjälpa korttidsminnet på traven. Då kan vi plötsligt minnas en sifferserie på, säg, femtio siffror. Tricket är att klumpa ihop siffrorna till talserier som vi redan tidigare är bekanta med: 3,14 för pi, 2:03:59 för rekordet på ett maratonlopp, 42195 för längden på ett maratonlopp, 16321106 för slaget vid Lützen, 1252724 för antal månader, veckor, veckodagar och timmar etc.
Det visar sig, att pannloben och hjässloben har oerhört viktiga roller i detta spel kring koncentrationsförmåga och arbetsminne. Det är också så - som vi redan visste - att de olika hjärnhalvorna jobbar olika. "Området i hjässloben i vänster hjärnhalva behandlar information från höger synfält, medan det i höger hjärnhalva behandlar information från både höger och vänster synfält. Efter en skada i vänster hjärnhalva kan alltså högerhalvan fungera som ett backup-system, medan en skada på höger hjärnhalva inte kan räkna med samma tjänst, och symptomen blir tydligare. Personer med den typen av skada börjar 'negligera' ena halvan av synfältet. Om man ber en person med neglect att rita en klocka fyller de bara i ena halvan av urtavlan." (s. 34)
Hur var det nu med kvinnors simultankapacitet och "mental bandbredd"? Så här skriver Klingberg:
"Jag har sökt i litteraturen men aldrig lyckats hitta något stöd för att det skulle finnas systematiska skillnader i simultanförmåga mellan män och kvinnor." (s. 70)
Men när det kommer till bilkörning och mobilpratande är det vetenskapligt bevisat att det inte är lämpligt att ägna sig åt "kognitivt krävande uppgifter" samtidigt som man kör bil (s. 71). Att vi inte är särskilt duktiga på vissa simultanuppgifter har med arbetsminnet att göra.
Träning ger färdighet - så även när det gäller hjärnans förmåga att klara av uppgifter. Det visar denna bok med många vetenskapligt belagda exempel. Det visar sig bl.a. att barn med ADHD kan träna upp sitt arbetsminne och kontrollen av koncentrationsförmågan och därmed minska effekterna av just ADHD. (s. 115)
IQ är ingen oföränderlig faktor. Den nyzeeländske professorn James Flynn har bevisat det bortom allt tvivel. "Om medelprestationen 1932 var 100, hade den 1990 ökat till 120 poäng. En person som presterar genomsnittligt 1990 befinner sig alltså bland de 15 bäst presterande procenten om han eller hon skulle förflyttas till 1932." (s. 137)
Vi kan hålla hjärnan i god form med hjälp av daglig träning. "Man fann att läsning, schack, musicerande och dans alla var associerade med en senare relativ förbättring i kognitiv förmåga och minskad risk för demens. Men det var bara om man gjorde dessa övningar flera gånger i veckan som de hade någon effekt (...)" (s. 119)
På många områden i våra liv märks en ökad komplexitet - och det är inte säkert att det är av ondo. Klingberg har med ett roligt exempel: komplexitetsgraden i TV-serien "Starsky och Hutch" (alla episoder) var avsevärt mycket mindre än i en enda episod av TV-serien "Sopranos" (s. 142).
Det är inte alls nattsvart. Klingbergs bok får mig i stället att se framtiden an med tillförsikt. I alla fall när det gäller den mänskliga hjärnans förmågor.
