Sjuk i hemmet

Jag är sjuk och stannar hemma från jobbet. Det är inte kul. Inte blev det bättre av att jag tittade på TV och såg slutet av filmen "Broarna i Madison County". Det är ju en bedrövlig kärlekshistoria. Så mycket enklare allting hade varit om de inte hade blivit kära i varandra. Jag - gamle man - började lipa.

Några rader om en Dylanbiografi

Det var ganska nyligen jag upptäckte att Håkan Lahger skriver intressant. När jag såg att han hade skrivit en bok om Bob Dylan reserverade jag den genast. Nu har jag läst den och jag är glad för att jag gjorde det. Håkan Lahger måste jag ha bättre koll på. Han skriver ungefär som jag skulle vilja skriva.

Jag gillar alltså den här boken. Mitt betyg blir en stark fyra. Det skall snart framgå vad som saknas för att jag skulle kunna ge den en femma i betyg. Jag uppskattar tonen, tilltalet, angreppsmetoden. Författaren har rest i Dylans fotspår, han har försökt förstå varför Dylan skrev just den låten där och då. Det blir mycket spännande läsning. Jag önskar att Lahger själv hade kommit mera till tals. Nu bygger boken till stor del på samtal med personer för vilka Dylan har betytt mycket. Det gäller bl.a. Gunnar Harding, Rolf Börjlind, Christer Olsson och Jörgen Lindström. Fascinerande samtal - visst! - men jag saknar ändå Lahger.

Så här kan Lahger skriva:
"Här samsas instrument från olika hörn av världen med lokala hembyggen och fabrikstillverkade elgitarrer. Ett vackert kaos, en verkstad som kunde varit skapad av tecknaren Jan Lööf." (s. 171f)
Det är ju mitt i prick. Mycket målande beskrivet. Det känns som om man är där på plats.

Antagligen betyder det en hel del att Lahger och jag är ungefär jämngamla. Vi har följt Dylans karriär s.a.s. parallellt. Och det är nästan magiskt att Lahger valde att avsluta denna bok med texten till den på den tiden rekordlånga låten "Sad-eyed lady of the lowlands". Den är fortfarande en helt makalös bit. Den är en av de sånger som för alltid gjorde mig intresserad av Dylan. En annan var "Visions of Johanna". Båda är med på dubbel-LP:n (Pop- & rock-historiens första dubbel-LP!) "Blonde on blonde". Jag kan inte räkna alla gånger jag har använt "Sad-eyed lady of the lowlands" som terapi när jag har varit deppig, nere och ledsen och känt mig missförstådd och sviken m.m. i en enda röra av känslor. "Sad-eyed lady of the lowlands" med sin envisa repeterande nedstämdhet drog mig ännu längre ned i deppighet och leda - tills att det bara fanns en väg kvar att gå: uppåt.

Och jag tänker: Man kommer aldrig undan Bob Dylan när man väl har begripit hans storhet.

Favorit i repris

En vacker låt bra sjungen.

Kidnappad och grundligt firad

Här har det varit öken några dagar nu. Det beror på att jag blev kidnappad. Det bar iväg till Kongliga Hufvudstaaaden. Där firade vi min födelsedag så det stod härliga till. Min "stora dag" började med att jag fick välja aktiviteter under dagen tills det blev dags för ett teaterbesök på kvällen.

Frun och jag begav oss till Moderna museet där vi bl.a. såg målningar av Claude Monet och William Turner. Det blev då för mig helt uppenbart att Turner måste ha inspirerat Monet. Efter det spännande besöket var det dags för lunch. Vi gick till Gamla stan och bestämde oss så småningom för att äta hos Magnus Ladulås, på Österlånggatan i närheten av Den Gyldene Freden. Mycket gott och prisvärt.

Sedan besökte vi bl.a. Kulturhuset innan det var dags att möta yngsta dottern som hade åkt buss upp. När hon hade kommit på plats hos bror, syster, min "svärdotter" och de två underbara barnbarnen körde frun och jag till ett hotell för att där tillbringa två nätter.

Kvällen på "min dag" ägnades åt besök på Oscarsteatern och upplevelsen "Spamalot". Jag hade fruktat att jag skulle skratta ihjäl mig. Riktigt så roligt blev det inte, men det var väl godkänt.

Dagen efter blev det långpromenad med båda barnbarnen. De turades om att sova i barnvagnen. Båda var fascinerade av julskyltningen inne på NK och i varuhusets skyltfönster.

Nog med detaljer. Jag blev sannerligen ordentligt firad. Jag får fundera på hur jag skall kunna "klå" detta när vi skall fira min hulda makas motsvarande "stora dag"...

Lite om "Melancholia"

Sedd:

Lars von Trier har gjort det igen - ett mästerverk. "Melancholia" har makalösa bilder, oerhört skådespel (i synnerhet av Kirsten Dunst) och ett förkrossande bra manus. Kritikerna var - så är det ofta när det gäller von Trier - inte eniga. Själv håller jag mest med Onyanserat.

Jag begriper mig inte på kritiker som inte fattar vilket stort geni Lars von Trier är. För mig är han uppenbart det. Det finns ingen annan filmregissör som kan skapa en så förtätad stämning med så genialt enkla medel. Han skapar en anda som det nästan går att ta på. Ingen annan kan ta ut svängarna så kolossalt utan att det blir löjligt. Lars von Triers filmer är för det mesta STOR KONST.

Och jag skulle gett den här filmen full pott - d.v.s. en klockren femma - om det inte vore för en enda sak. Nu får denna film en svag femma - men dock en femma - p.g.a. den förbannade skakiga handkameran.

Så präktigt...

Det här gör mig en aning förvånad. Jag trodde inte att folk var så pryda. Men kan man lita på undersökningen? Är det inte lite skenhelighet inblandat? Jag menar bl.a. att det är lite väl strängt att räkna en middag eller ett biobesök som otrohet. Vadå? Jag har ett fåtal kvinnliga vänner som jag gärna exempelvis äter lunch med. Det är absurt att klassa mig som otrogen mot min fru bara för att jag gillar att umgås "på tu man hand" med en annan kvinna.

And now for something completely different

Det är inte dumt att fylla år - om man får sådana här presenter. Dessutom har jag inte fyllt år än. Men det gick inte att pussla ihop firandet med en del annat som är på gång.

Jag kommer i alla fall att sitta placerad framför en DVD-spelare ett antal gånger framöver. Det här är kult om det över huvud taget finns något som kan kallas kult!

Dagens aforism

Det blir aldrig som man har tänkt sig - om man tänker för mycket.

En OK låda

Det här vinet tyckte jag om. Priset var visserligen lite högre än vad vi brukar ge för en box, men det kunde det vara värt.

Här får du veta mera. Lägg märke till att cirkeln för strävhet bara är halvt ifylld. Om den cirkeln är ifylld till mera än hälften, så köper jag inte vinet i fråga. Vad är vitsen med strävt vin? Det gör ju bara att tungan känns som sandpapper.

Synkroniserat

I morse kunde en utomstående betraktare undra hur min fru och jag bar oss åt. Vi hade nämligen någon sorts telepatisk kontakt. Vi plockade i ordning efter gårdagens fest och förberedde frukosten samtidigt som hon talade i telefon. Och detta gjorde vi helt utan tal, gester eller kroppsspråk. Vi bara visste vad var och en av oss borde göra utan att meddela varandra på något enda sätt.

Några rader om Malles "Begär"

Sedd:

Louis Malles film "Begär" är ett bra hantverk, men inte mycket mer. Betyget känns relevant. En stark trea eller möjligen en svag fyra.

Filmen handlar om omöjlig - eller åtminstone "svåradministrerad" - kärlek. Förbjuden eller i alla fall olämplig åtrå uppstår mellan två personer - fantastiskt skickligt spelade av Jeremy Irons och Juliette Binoche. Redan vid första ögonkastet grips de av en okontrollerbar erotisk dragning till varandra. Och just den scenen - deras första möte - är oerhört skickligt gjord. Det går inte att spela bättre. De sexscener som sedan utspelar sig gör filmen värd att se. Man kan tro att Irons och Binoche blev vansinnigt tända på varandra i verkligheten under filminspelningen.

Snarlikt

Om man inte visste hur det verkligen låg till, så skulle man kunna tro att den här låten skrevs av Lennon & McCartney och framfördes av The Beatles. Det påminner väldigt mycket om hur de fyra lät vid slutet av 1960-talet. Mycket melodiöst och tjusigt.

Kort kring en bok om intuition

När jag hade läst inledningen och det första kapitlet av Malcolm Gladwells "Blink : den intuitiva intelligensen" (2006) var jag nästan exalterad. Här har vi en bok som får en given femma i betyg, tänkte jag. Men ju mera jag läste, desto mera uttråkad blev jag. Det kändes som omtugg efter omtugg. Jag tänkte att författaren måste underskatta läsarnas fattningsförmåga. Han sade ju nästan samma sak om och om och om och om igen. Så slutbetyget blir en trea.

Bokens sens moral? Tja, något i stil med "First impressions are often correct" - men samtidigt kan det första intrycket vara förödande felaktigt. Om ni bara skall läsa något litet av den här boken så är det just inledningen och första kapitlet. Boken hamnar i biblioteket på samma hylla som andra böcker om kognitiv psykologi. Men den kunde lika gärna hamna bland böcker om reklam och marknadsföring. Mycket handlar nämligen om varför vissa produkter är lyckade och andra mindre lyckade - och varför vissa kundundersökningar är dömda att misslyckas - samt om varför vissa försäljare är så mycket mera framgångsrika än andra försäljare. (Riktigt intressant blir det när författaren skriver om den misslyckade satsningen på en ny Coca-Cola.)

Så tycker jag. Nu ödslar jag inte mera tid på detta. Jag är klart mera intresserad av en helt annan bok - som jag kommer att blogga om nästa gång jag här skriver om en bok...

Nostalgitripp 2

En riktigt bra och lagom "pretto" låt. Ibland saknar jag The Triffids.

Nostalgitripp 1

Det var bra ös i den här låten. Ibland saknar jag The Creeps.

Dessa förryckta kommentarer...

"Sverige domineras av ett självupphöjt vänstertänkande". Ja, så står det i en kommentar till en liten debattartikel i Newsmill. Jaså? "Sverige domineras"? Hur då? Vet inte kommentatorn att Sverige styrs av en borgerlig regering? Eller tycker måhända kommentatorn att "Nya Moderaterna" och alliansen är en samling vänsterpartier?

Man tar sig för pannan.

Bra tips

Via en vän på Facebook upptäckte jag den här kanalen på "tuben". Hoppas att de lägger ut flera instruktionsfilmer!

Axess - i en klass för sig

Bara ett exempel på den höga nivån hos Axess. Det här är public service av mycket gott märke. SvT - se och lär!

Samhällsfrånvända? Icke.

Yes! Go for it! All heder åt dessa nunnor.

Ett viktigt experiment. 2

Ett annat klassiskt experiment i psykologins historia. Läs mera här.
(Milgram var elev till Asch.)

Ett viktigt experiment. 1

Ett av de mest klassiska experimenten i psykologins historia. Läs mera här.

Några rader om "Rififi"

Sedd:

Det är inte sant. Historiens bästa kriminalfilm är "Gudfadern". Men "Rififi" är onekligen en mycket bra film. På en femgradig skala ger jag den en stark fyra. Man förstår lätt att den har varit stilbildande bl.a. för Quentin Tarantino. Filmens starkaste del är när "bovarna" gör själva kuppen. Det är makalöst befriande att där inte förekommer någon musik.

Sens moralen är som så ofta "Brott lönar sig inte". Men just i det här fallet hade det kanske lönat sig om inte en av tjuvarna hade gett bort en ring till en kvinna. Det räckte inte att planera själva kuppen in i minsta detalj. Man skulle även ha planerat "epilogen".

Om man ändå kunde vara lika rapp...

En mördande retorisk fråga efter 4 minuter och 59 sekunder här: "Are you trying to be offensive or just merely stupid?". Hämtad ur den fina, rörande och mycket sevärda filmen "Shadowlands".

Jag tröttnar aldrig...

Helt makalöst - detta! Jag har älskat det här musikstycket "Inamorata" (som vi här får höra en del av) ända sedan jag hörde det första gången - antagligen 1971 när dubbelalbumet "Live-Evil" kom ut. Det är bara Miles Davis som skulle kunna ha gjort något sådant. Han var helt outstanding.

Tidlöst bra

Det här kallar jag genuint och äkta. Förkrossande bra.

Kejsaren är naken - ett exempel

Det gläder mig när en professionell recensent tycker likadant som jag - och dessutom är lite motvalls. Exempel: Jag har aldrig förstått den smått hysteriska hyllningskören för den japanske författaren Murakami. Jag har tidigare skrivit om hans löpningsbok. Den imponerade inte alls på mig. Det blir ofta så i det svenska kulturlivet - mediokra saker höjs till skyarna och mästerverk förbigås med tystnad.

Nu läser jag i en tidning vad en av mig respekterad recensent tycker om Murakamis senaste "1Q84" - tredje delen. Så här: "Lika fängslande som Första boken i 1Q84 var, lika mördande tråkig är den tredje. Det är mig en gåta att serien som helhet blivit en pyramidal framgång i Japan. (...) Jag upplever tredje delen som osmält, ytlig och iskall trots allt tal om kärlek." (Inger Dahlman i dagens Barometern)

Oj, oj, oj...

Jag blev tipsad om detta av en vän. Det är ju så bedårande vackert att jag inte kan låta bli att dela med mig av det.

Gould revisited

1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12

Världen skulle ha varit mycket fattigare utan hans musik.

I hope you're keeping some kind of record

Jag letade bland gamla foton från 1980-talet. Jag fann det här:

Leonard Cohen i Borgholms slottsruin sommaren 1985. Det blev en underbar konsert. Nu minns jag inte vilka låtar han spelade, men den här kan ha varit en av dem.

Och det får mig att ännu en gång tänka: Varför är det just ledsamma, sorgsna, vemodiga låtar som fastnar så hårt i mitt inre? Varför älskar jag sådana här texter om avsked, minnen, förlorad kärlek, obesvarad kärlek, kommunikationskollapser, saknad, sorg etc? Det måste delvis bero på att jag har upplevt alla de där sakerna. Det förklarar också varför jag har blivit "blödigare" med åren. Det räcker att jag hör ett par takter på en bit som brukar beröra mig, så är jag nära tårar igen. Samma sak med filmer. Trots att jag har sett vissa filmer hur många gånger som helst och vet precis vad som skall hända så blir jag så där känslig varenda gång inför vissa scener.

Det är noterbart, att många av s.k. kreativa "peaks" har ägt rum i ett kaotiskt tillstånd. Fleetwood Mac gjorde sina bästa låtar (på LP:n "Rumours") när de var nära att splittras p.g.a. inre slitningar. John Cleese gjorde sina bästa skådespelarinsatser i "Pang i bygget" - medan han höll på att skiljas. Bob Dylan gjorde ett av sina bästa album ("Blood on the tracks") vid tiden för skilsmässan från Sara. Kierkegaard skrev att en man blir författare p.g.a. flickan han inte fick. O.s.v. Smärta kan vara en stark kraft i kreativiteten.

Dagens citat

"Don't get it right, get it written." / James Thurber

Det tål att tänka på. Om man sitter och tänker för länge på att formulera sig rätt, så kan all motivation och lust försvinna. Skrivkrampen kan vara förödande. Det viktiga är att få det nedskrivet. Att få någonting formulerat i skrift kan vara förlösande - som terapi. Därmed inte sagt att det automatiskt blir bra och läsvärt för andra.

I brevlådan

I dag kom den här boken med posten:

Ett signerat exemplar sänt av författaren själv. Det känns stort. Thomas Nydahl - med bloggen "Vaka över ensamheten" - är en av Sveriges mest intressanta författare, om du frågar mig. Orädd, inkorrekt och imponerande produktiv. Man skulle kunna tro att en man med en sådan flit måste vara ytlig och tämligen likgiltig. Icke så. Den oerhörda produktionstakten gifter sig med ett djupsinne och en kvalitet som är sällsynt i detta land.

Jag skall icke här i detalj gå in på tillblivelseprocessen bakom denna bok. Det är bäst om du läser kring det på Nydahls blogg. Men jag har ju i alla fall förstått en sak: det kan inte vara lätt att arbeta som "smal" författare i Sverige. Nydahl är inte den ende författare som har tröttnat på bokförlag och blivit sin egen förläggare...

En förträfflig liten bok om kreativitet

Du som brukar följa denna blogg vet att jag inte slösar med höga betyg. Nu är det i alla fall dags. Bengt Renanders bok "Kreativitet för livet" (2008) ger jag en femma på en femgradig skala.

Jag tror på fullt allvar att den kan förändra vissa läsares liv till det bättre. Jag menar att denna bok är så full med kloka tankar och goda råd att den faktiskt kan innebära en ny start i mångas liv. Dessutom verkar karln vara en osedvanligt trevlig man - en sådan person som jag gärna skulle vilja vara personligt bekant med.

På dessa c:a 160 sidor lyckas författaren komma med så mycket visdom som man annars kanske får plöja igenom ett par hyllmeter med liknande böcker för att nå fram till samma "poäng". Boken är ett föredöme när det gäller att hålla sig till saken och inte flumma iväg ut på tunna isar. Den är också rik på konkreta och väldigt pedagogiska exempel.

Boken består av tre delar: "Vad är problemet?", "Få en idé" och "Genomför din idé". För att få full utdelning av boken måste du läsa dessa delar i rätt ordning. Redan på sidan 21 får vi se en liten genialt enkel formel:

Viljan
- Verkligheten
------------------
= Problem

"Problem är oundvikliga, men det är i sig inget problem" (s. 24) är ett exempel på intelligenta formuleringar - som boken är full av.

Lite längre fram i boken delar Renander upp problem i tre typer:
"Typ 1. Problem som du inte kan göra något åt. De går inte att lösa hur du än gör.

Typ 2. Problem som du förmodligen kan lösa, men du vet inte vad du ska göra. Dessa problem kräver först en idé som berättar vad du ska göra för att lösa dem. Sedan krävs handlingskraft för att genomföra din idé i verkliga livet.
Typ 3. Problem som du kan göra något åt som du redan nu vet vad du kan göra för att lösa. De kräver ingen idé, men däremot handlingskraft för att genomföra idén." (s. 41)

Problem som man inte kan göra något åt skall man kanske ändra inställning till? I stället för att bli irriterad över t.ex. en trafikstockning kan man ju använda "dötiden" till något konstruktivt. Acceptans kan vara ett effektivt "vapen".

I andra delen - om att få en idé - fäster författaren stor vikt vid att skilja ego från själv. Egot kan delas upp i fyra personlighetsdelar: "presteraren", "dansaren", "försvararen" och "smärtkroppen". Det är när någon av dessa delar helt tar över kommandot som saker och ting kan gå väldigt snett. (s. 92ff)

I tredje delen handlar det om att genomföra en idé. Sannolikheten att idén blir förverkligad är stor om lusten och viljan drar åt samma håll. Om jag känner lust men saknar vilja eller har viljan men saknar lust - då är det tveksamt. Om jag saknar både lust och vilja blir idén inte verklighet. (s. 128 ff)

"Mod är att med viljan övervinna sin rädsla." (s. 140) Se där en formulering som är värd att bli ett s.k. bevingat ord.

"Det finns många vägar du kan gå för att komma till dig själv. Ett smart sätt att hitta dessa vägar är att se vad egot har för sig och sedan göra precis tvärtom. Egot som helhet och presteraren i synnerhet är föraktfull och högmodig. Ödmjukhet är en bra väg till dig själv. Smärtkroppen ägnar sig gärna åt självömkan. Tacksamhet är en bra väg till dig själv. Egot är pretentiöst och kräver att du skrynklar pannan och tar den på djupaste allvar. Humor är en bra väg till dig själv. (...) Egot stärks av att vara i konflikt med någon eller något. Acceptans är en bra väg till dig själv." (s. 144f)

Ah, jag älskar denna bok redan. Jag måste försöka köpa den!

Här är för övrigt författarens hemsida.

Back to Bach

Den här dubbel-CD:n fick jag av en vän. Bach är aldrig fel. Här kan vi bl.a. höra svit nr 3 (BWV 1068) med "Air" som del 2. Fantastiskt njutbart!

Här kan ni höra ett annat stycke från CD:n - i D-dur (BWV 1045). Det är inte konstigt att Bach har kallats den femte evangelisten. Hans musik är som glada budskap från en gudomlig värld.

Miles i Montreal

En otrolig konsert - denna Montrealkonsert med Miles Davis 1985. Han hade troligen nyligen kommit ut med LP:n "You're under arrest" - med hans makalösa tolkning av "Time after time".

Jag har alltid varit ett Miles-fan - ja, d.v.s. ända från den första stunden jag hörde hans musik och det måste ha varit under andra halvan av 1960-talet. Jag kommer förmodligen alltid att vara det. Det är väl knappast en nyhet om jag hävdar att han var ett av musikhistoriens största genier. På den här DVD:n blir det bekräftat. Hans trumpetspel var briljant. Hans konstpauser var geniala. Han fick sina bandmedlemmar att blomma ut med full kraft. Så t.ex. var John Scofield här helt i sitt esse på gitarr. Och saxofonisten Robert Berg kunde göra vem som helst imponerad. Och de andra musikerna fick sannerligen veta att de levde. Här fanns inte plats för tveksamheter eller lättja. Här var det full koncentration och totalt engagemang som gällde. De fick onekligen jobba hårt. Det gav resultat. Det här blev så formidabelt skickligt att man tappar hakan. Jag har svårt att tänka mig ett bättre band.

Var det "svår" musik? Nej, det tycker inte jag. Det svängde något alldeles oerhört i mina öron. Detta var en ganska "poppig" period i hans karriär. Och han var ovanligt mycket vän med publiken. Han gick nästan så nära intill människorna där i Montreal att de kunde ta på honom. Det kan jämföras med konserter där han mest vände ryggen till och helt plötsligt kunde lämna scenen och vara borta länge.

Miles Davis har jämförts med Picasso och Hemingway. Må så vara. Jag skulle vilja jämföra honom med Oscar Wilde. Ingen har varit bättre på fyndiga och korta aforismer än Oscar Wilde. Ungefär så var det med Miles Davis. Ingen har varit bättre när det gällde att blåsa rätt ton i rätt stund.

Fint samarbete

Jag har tidigare uttryckt min svaghet för bra duetter. Här är en annan duett att bli gripen av.

De hade en viss dragningskraft på varandra. Resultatet blev lysande. Jag tror på gott samarbete mellan man och kvinna. Jag tror på vänskap mellan man och kvinna. Jag tror på ömsesidig respekt. Jag tror på ömsesidig ödmjukhet. Jag tror på "Lost in translation"...

Förkortas Dinte

En passande låt på Alla Helgons Dag.

Lika som bär

Sylvia Vrethammar?

Liz Hurley?

Sansat om något sanslöst

Bra skrivet av Johan Lundberg - här.

Elkie Brooks igen

Jag har jämfört olika tolkningar av den här låten. Jag kommer till slutsatsen att Elkie Brooks' version är den ultimata. Makalöst bra!

Några rader om en fotobok

Jag blir inte imponerad. Hon övertygar inte mig. Jag har länge ansett Elisabeth Ohlson Wallin vara överskattad. "Kvinnor" (2005) fick mig inte på andra tankar. Här kan du läsa mera om boken. (Bilden är beskuren eftersom boken är för stor för scannern - och jag gitter inte fotografera omslaget.)

OK, en del porträtt är ganska finurliga och framhäver personernas karaktär, kan man förmoda. Men inför flera porträtt undrar jag "Hur tänkte hon här?". Det förefaller planlöst och slumpartat. Det hade lika väl kunnat vara något helt annat. Det verkar vara illa genomtänkt.

Och skickligheten som fotograf? Njae, jag är inte imponerad av den heller. Jag tycker att flera av bilderna i Flickr är bättre än de här.

Beethoven-beat

Ah, så vackert...

Favorit i repris

Han var bra tidigt...

Dusty, oh Dusty...

Ah... Så njutbart. Så oerhört sensuellt. Så skickligt.

Ofta går de där begreppen hand i hand. Det tror man kanske inte, men det är min uppfattning. Om hon inte hade varit så skicklig, så hade det varken blivit njutbart eller sensuellt. Jag kan också tänka så här: om hon inte hade varit så sensuell, så hade det inte blivit lika skickligt.

Jag minns när jag i tonåren hörde henne sjunga "Son of a preacher man". Jag tror att alla vi killar blev som galna i henne. Vi tyckte att texten och hennes sätt att sjunga den på var sååå sexigt. Vi tänkte nog att hon var lika ouppnåelig som om hon hade befunnit sig på en annan planet. (Här är en version av den låten.)