Dallassallad?

Om några veckor skall det bli personalfest. Temat blir 80-talet. Jag undrar om jag skulle...

En fråga är ju om det finns någon som tänker spela Sue Ellen.

De alltid skyldiga israelerna, de alltid oskyldiga palestinierna...

Judehat anno 2011? Jo, det finns. Läs detta.

Buddy!

Det här är blues när den är som bäst - om du frågar mig. Buddy Guy är inte vem som helst. Smakprov? Här.

Flera goda citat

"Varje människas djupaste längtan är att bli fullständigt bejakad som den hon är, och ovillkorligt älskad. (...) I ditt innersta är du inget annat än kapacitet för att ge och ta emot kärlek." (20 oktober)

"Kärleken ser alltid det väsentliga. Om du älskar ser du Kristus i den andre; du ser att gudomligt liv strömmar fram ur den andres innersta.
Om du älskar det gudomliga livet inom dig själv, känner du även igen det i andra. Med din kärlek kan du väcka upp och medvetandegöra detta liv hos dem du möter.
Den största tjänst du kan göra en människa är att kyssa liv i den gudomliga kärlek som slumrar inom henne." (28 oktober)

Vad menar jag nu med den 20 och den 28 oktober? Jo: citaten är hämtade ur Wilfrid Stinissens "I dag är Guds dag" - där varje dag har fått sitt kapitel. Citaten är valda ur de dagsbetraktelserna.

Ett bra citat

"Gudsförverkligande är det mest naturliga som finns. Det märkliga och ofattbara är inte att du kan bli medveten om Gud utan att du inte är medveten om Gud."

Tänkvärt skrivet av Eckhart Tolle. ("Lev livet fullt ut", ICA Bokförlag, 2009, s. 178)

Mera om honom här.

Ett bra beslut

Nu har jag bestämt mig. Slut på lånetidsstress! Hädanefter skall jag bara ha en lånad biblioteksbok hemma åt gången. Däremot kan nattduksbordet svämma över av olästa böcker som jag äger. Däri ligger ingen stress.

Ledins kväll

Jag måste erkänna att jag gillar "Så mycket bättre". Det är ett trevligt program utan förnedring. Ingen pinsam dokusåpa. Ett varmt och gott upplägg. Men hur tänkte man i kväll? Varför spelade man inte två av mina favoriter bland Ledin-låtar? Varför spelade ingen "En dag på stranden" eller - ännu hellre - "En del av mitt hjärta"? När jag hör "En del av mitt hjärta" blir jag faktiskt väldigt rörd. Den har en mycket sympatisk text.

Här!

Ännu en icke färdigläst bok

Inte ens Mårten Blomkvists bok om Bo Widerberg får jag läsa ut. Jag har lånat den på biblioteket, det finns andra som vill låna den och därför är lånetiden förkortad. Det verkar vara mitt öde att vilja gapa över för mycket.

Det vettigaste jag kan göra i det här läget är att scanna pärmens baksida:

Jo, så kan jag förstås lägga till detta.

Provokativt?

Dissa inte Dissing.

En favorit live

Så bra - live!

En kort kvasirecension om en mästerlig långdistanslöpningsbok

Christopher McDougalls bok "Born to run : jakten på löpningens själ" (2011) är en mästerlig bok om en väldigt udda sport - ultralöpning. Det är den bästa sportbok jag har läst sedan Tim Adams' "I huvudet på John McEnroe" - och den var makalöst bra.

Det här är så "eljest" och nördigt att det blir roligt. Mycket handlar om den mexikanska löparstammen tarahumara. De kunde utan uppvärmning bege sig ut barfota i sandaler för att "lattja" en lite lagom löpningssträcka, i tuff terräng, på 8 mil.

Här kan du läsa en bra recension av boken. Själv måste jag nu lämna tillbaka det exemplar jag har lånat och inte läst färdigt. Lånetiden har gått ut och flera vill låna den efter mig. Suck. Det är så stressande med kort lånetid. Jag skall försöka låna böcker som ingen annan i hela världen är intresserad av. De skall jag väl kunna läsa i lugn och ro.

Några rader om Godards "Leva sitt liv"

Sedd:

Det är lite märkligt att jag inte har sett Godards "Leva sitt liv" för länge sedan. Jag såg den för första gången häromdagen.

Med risk för att bli tjatig skriver jag en gång till: En klockren fyra. Filmen är klart över genomsnittet, men den är inget mästerverk. Godard bröt mot flera filmiska regler och han gjorde det begåvat. Det som är extra intressant med den här filmen är, tycker jag, att den visar hur stort inflytande den har haft på moderna filmregissörer. Kapitelindelningen t.ex. får mig genast att tänka på Lars von Trier. Och scenerna där skådespelarna vänder nackarna mot kameran leder mina tankar till Quentin Tarantinos "Pulp fiction" (i scenen där de två huvudgangstrarna står framför en dörr innan de går in - direkt efter den makalösa dialogen om fotmassage - här efter 4:45).

En liten detalj: mot slutet av scenen inne i skivbutiken (i "Leva sitt liv") glider kameran mot ett fönster. Man kan genom fönstret se folk och trafik röra sig ute på gatan. Och i nederkant av bilden syns ett skivställ med genreavskiljaren "Jazz". Det ger en märklig effekt - som om jazz är det som försiggår utanför fönstret. Godard hade en sällsynt blick för sådant.

Summa summarum: Godards "Leva sitt liv" förtjänar sin fina plats i filmhistorien.

De gaur ente

Men, hallå där... Hold your horses. Det här vill ju nästan inbilla folk att vem som helst kan få 2.0 på högskoleprovet. Det är givetvis inte sant. Det är ungefär som att hävda att en elefant kan bli lika bra på att klättra i träd som en orangutang.

Urspårning

Det finns en poäng med den här skrivelsen.
Det är ynkligt att så många blir så vulgära när sådant inträffar.
Plötsligt beter sig många vanligtvis "städade" personer som hyenor och schakaler.

He's the guy

Inte är jag någon bluesfantast, men när blues låter så här är jag med på banan:

Oj... Tänk att vara så pass gammal och kunna spela så bra! Och dessutom vara öppen för diverse hyss. Det finns hopp...

Några rader om Herzogs "Aguirre"

Sedd igen:

En klockren fyra. Det är mitt betyg på Werner Herzogs "Aguirre - Guds vrede". Du som läser denna blogg har förmodligen redan sett filmen. Hur som helst - du kan läsa även detta.

Jag har givetvis sett filmen tidigare - och det var intressant att se den en gång till. Nu uppskattar jag vissa scener mera. Så t.ex. är ju slutscenen helt magnifik.

När jag ger filmen en fyra, så menar jag en fyra. Den är klart bättre än medelmåttig, men den är inte ett mästerverk. Jag tippar att Stanley Kubrick, Francis Ford Coppola eller Roman Polanski hade kunnat göra Mästerverket baserat på det här materialet.

MZ ännu en gång

Kan inte låta bli... Det är ju bara så ofattbart bra!

Monica igen

Ännu en sång! Tro mig - det blir aldrig bättre än så här. Monica Zetterlund var otroligt skicklig. Fantastisk feeling, frasering och pausering. En av världens bästa sångerskor!

Ett odödligt möte

Ah... Vilken jazz man spelade på den tiden! Fantastiskt. Förtrollande. Fenomenalt.

Waste of tajm

Jag har levt så pass länge nu att jag har samlat på mig lite jämförelsematerial... Detta är en slutsats jag har dragit: Mer än hälften av alla möten man tvingas vara med om är en blandning av detta och detta. Och varje gång tänker jag: "Jag hade kunnat göra en massa nyttiga saker i stället för att vara här".

"Det"

Nu sitter jag här och funderar kring något som kan tyckas helt ointressant. Jag undrar nämligen vad jag egentligen finner sexigt hos en kvinna. Det är nästan lättast att börja med vad som inte är sexigt, enligt mig.

Det är inte sexigt att vara tråkig, trögtänkt, humorbefriad, mallig, oengagerad, slö, slapp, lat, loj, likgiltig, elak, vulgär, intolerant, obildad etc. Däremot är det sexigt om en kvinna är spirituell, kvicktänkt, humoristisk, ödmjuk - och samtidigt självsäker, engagerad, energisk, intresserad, snäll - men även ironiskt elak, icke-vulgär, tolerant, bildad etc. Om kvinnan har ett vackert ansikte och en snygg kropp är egentligen mindre viktigt. Utstrålning är A och O. Saknas utstrålning, så är hon inte sexig. Hon måste ha "det". Om hon "äger scenen" och "tar plats" utan att vara burdus och klumpig, så är hon kanske sexig. Hon måste ha någon sorts dragningskraft och ett positivt laddat energifält runt sig. Exempel, då?

I min begreppsvärld är/var exempelvis följande kvinnor sexiga. Claudia Cardinale, Gina Lollobrigida, Sophia Loren, Faye Dunaway, Kate Winslet, Kristin Scott Thomas, Kate Blanchett, Elkie Brooks, Tori Amos, Cyndi Lauper, P. J. Harvey, Cher, Anastacia - för att nämna några.

Achtung! Jetzt yoga!

Sedd:

Den här filmen börjar med små lektioner i andningsteknik. En instruktör och två superduktiga elever. Alla är viga som katter. Det är så lugnt och avslappnat att jag höll på att somna.

Sedan är det den heliga kon solhälsningen. Tjolahopp!

Sedan är det ännu flera styrda övningar. Allting väldigt reglerat. Många jobbiga rörelser och ställningar som inte är något för nybörjare. Inget utrymme för improvisationer eller egna initiativ. Jag är allergisk mot alla sådana här gymnastiska övningar som skall utföras samtidigt i grupp. Jag är en rabiat och avig ensamvarg när det gäller sådant här.

Jag får intrycket att yoga bara är för personer lika lydiga som hundar. För nyttiga idioter. Nästan som att göra exercis i lumpen. Jag får nära nog lust att bli anti-yoga. Det var väl inte riktigt meningen med den här filmen.

Jag fortsätter nog med yoga på mitt eget sätt - som jag har gjort sedan länge. Helt utan kommando och stilpoäng. Som vildrosor och tistlar.

Jag fortsätter käbblet

Mera om höger/vänster inom svensk press - här. Övervägande vänstervridet? Döm själva. Och begreppet "politiskt obunden" kan ju tolkas lite hur som helst. Helsingborgs Dagblad t.ex. är väl egentligen ganska tydligt högervriden.

Nä, hu så hemskt. Jag drunknar i indoktrinering från vänstervridna tidningar varje dag (Ironi).

Det eviga käbblets forum

Hå hå ja ja... Att de bara orkar - i Newsmill. Det är ett evigt käbbel om allt och ingenting. Det verkar som om alla dessa "tyckare" och kommentatorer har för lite att göra.

En livslång kärlek

Vad skall man säga? Då kunde man komma undan med en sådan här liten klämkäck film. Men visst känner jag en längtan till Paris. Tänk att promenera på samma trottoarer som kommissarie Maigret - bara en så'n sak. Tänk att röra sig i samma kvarter i Clichy som Henry Miller... Tänk att besöka alla platser som blivit kända genom böcker, filmer, sånger och målningar. Jag måste till Paris någon gång innan jag dör!

Och apropå Juliette Greco - inte var det konstigt att Miles Davis blev kär i henne.

"He said he loved me too much to make me unhappy" - så typiskt Miles.

Till Kinskis minne

Han var onekligen en stark personlighet - Klaus Kinski. Jag anser att han var en av världens bästa skådespelare. Det räcker att se "Nosferatu" och "Fitzcarraldo" för att bli övertygad om hans storhet.

Att han kunde vara besvärlig att intervjua framgår av den här lilla filmen:

Jag älskar sådan integritet! Han struntade fullkomligt i om han blev betraktad som galen. Han tog inte skit, helt enkelt.

Här får vi en annan bild av honom - mot slutet av detta klipp:

Indianer i Peru lär ha erbjudit sig att döda honom under inspelningen av "Fitzcarraldo". Så jobbig kunde han vara. Men den här fjärilen fann honom inte jobbig.

Odödligt bra

Tvära kast i denna blogg... Du skall aldrig kunna förutsäga mitt nästa drag. Det här är en av alla tiders bästa låtar. Detta är fullständigt genialt. Så otroligt skickligt och samtidigt så hysteriskt roligt!

God läsning

Dagens episteltext - första Johannesbrevet 4:16-21:

"Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder."

Nettles före Barnaby

Ganska kul - detta. Upptäckte tidigare i dag att "Bergerac" fortfarande kan vara ganska underhållande. Det var inte så töntigt som jag hade väntat mig.

Kaxigt och charmigt

Vilket fräckt och skönt manifest - detta! Hädanefter skall jag kolla Onyanserat.

En film bättre ogjord

Sedd:

Pekoral, vill jag påstå. Filmen "Dogtooth" är i mina ögon väldigt nära kitsch. Men det förvånar mig inte att svenska kritiker har gett den fina betyg. Det är som det brukar vara. När något är knepigt, konstigt och svårbegripligt och dessutom skildrar något dysfunktionellt och deprimerande - ja, då blir det bra betyg. Den recension som jag finner mest relevant och adekvat är denna. Basta.

Lundell nära inpå

Se och lyssna - medan du har chansen. Det är en intressant intervju - med en duktig intervjuare.

Jag fastnade bl.a. för det där med realexamen. Ibland undrar jag hur ofta skapande människor blir just skapande människor p.g.a. någon oförrätt eller känsla av utanförskap under uppväxten. Kan det vara så, att många författare, konstnärer och andra blev skapande personer som en sorts kompensation eller kanske ibland som en sorts revansch eller hämnd? "Jag ska minsann visa dom!"? Kierkegaard menade ju att män ofta blir författare p.g.a. "pigen" de icke fick. Själv håller jag kanske på med detta för att om och om igen bevisa att jag är någon särskild...

En tunn men viktig bok

Stéphane Hessels bok "Säg ifrån!" (2011) är en liten och tunn historia. Men den kan ha stor betydelse.

Det är i så fall mestadels hans förtjänst, även om hans bidrag till den här boken omfattar endast 20 sidor. 13 sidor består av texter skrivna av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori. Därutöver har vi här ett efterord på sex sidor av den franska förläggaren Sylvie Crossman och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna - på 13 sidor.

Det kan tyckas självklart - att man säger ifrån om man är missnöjd med något. Men det är en färdighet som tydligen måste erövras om och om igen. Stéphane Hessel har varit motståndsman, koncentrationslägerfånge och diplomat. När denna bok kom ut var han 93 år gammal. Så gammal och lika engagerad som en ung demonstrant!

Citat:
"Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka." (s. 27)

Det är nästan som ljuv musik för mina öron. Jag blir alltid upprörd när andra människor hutar åt mig att inte bli så upprörd. De menar att jag överreagerar och att jag skall lugna ned mig. Icke jag! Vrede är en stark kraft. Om jag inte blir arg då och då, så måste det vara något fel med mig - så tänker jag.

Världen är full av tysta människor. Säg ifrån!

Dagens aforism

Det är inte lätt när man är så dum att man inte begriper att man är dum.

Sossepampar - ett begrepp som inte borde finnas

Jag tänker på Juholt... Fanns det ingen i (s)-toppen som frågade i förväg - innan han blev partiledare:

- Är det nu alldeles säkert att du inte har något "lik i garderoben"?

Kan det vara så att (s) har blivit alldeles för säkra i sadeln?
Kan det vara så att de har tagit ut en massa segrar i förskott?
Kan det vara så att (s)-pampar tycker att det är alldeles självklart att de skall få åka gräddfil genom livet?

Är det inte så, att (s) egentligen satt vid makten alldeles för länge för sitt eget bästa?
Är det inte så, att (s) och staten och kapitalet gick hand i hand?
Är det inte så, att (s) när de hade makten under den långa tiden så småningom tog för givet att alla viktiga poster - som t.ex. att vara generaldirektör för något statligt verk - skulle tilldelas (s)-pampar?
Etc.

Jag bara undrar...

En modern klassiker

Kan inte låta bli... Det här är bara så gudomligt bra!

De har fått chanser...

Tänkvärt - detta. (Och tänk om varje PowerPoint-presentation vore lika skickligt gjord...)

Ingen förbättring i sikte

Det är livsfarligt att vara kristen i Egypten. Se här.

En bra film och en bra låt

Det här är ett ganska intressant möte mellan film och musik:

Den odödliga låten "Insensatez" av Antonio Carlos Jobim och Vinicius de Moraes passar väldigt bra ihop med Antonionis vemodiga film "Natten". Här förenas känslor av leda, alienation, olycklig kärlek, vilsenhet, utanförskap och kommunikationskollaps.

Åh, Scarlett...

Hon kan sjunga också...

Inte bara J. J.

En i flera kretsar helt okänd låt. Den borde vara mera känd.

Blaha, blaha...

Två besserwissrar har formulerat sig kring konst. Det hela slutade med:
"Vi vill skapa ett museum som alla kan vara stolta över. Utan att behöva förstå. För att beröras."

Suck. För det första är det dålig svenska. Men för det andra - och det är allvarligare - så är det intellektuellt mumbo jumbo.

Om det enda kravet man kan ställa på konst är att det skall beröra, så kan jag hitta på mycket som i så fall kan kallas konst. Jag skall inte trötta er med en massa exempel. Jag säger bara att i så fall kan jag komma till det fiiina museet och använda mig själv som installation kring en koskit på golvet. Jag lovar att det kommer att "beröra".

Ågust!

Ah... Ingen som Strindberg. Han saknar motstycke i svensk litteraturhistoria. Den enda som kan mäta sig med honom i mycket humör och j-lar anamma är Jan Myrdal. Jag saknar ofta skriverier fulla med engagemang, energi, humör och temperament. Det blir alltför ofta mesigt, blodfattigt, oengagerat och till intet förpliktande. Hur som helst - nu två exempel som kan visa Strindbergs temperamentsfulla språk. Först ett kravbrev han skrev medan han jobbade som bibliotekarie:

"Som den Satans Uslingen Hjalmar Svensson uraktlåtit aflemna Tidningen Upsala för 1874, Nr 1-75, frågas härmed ödmjukligen om Ni i vetenskapens och Religionens heliga namn, skulle, med stöd af de relationer Ni under Er välsingelsebringande verksamhet i den förbannade Upsalahålan förvärfvat, möjligen kunna afpina nämnde usling uppgifna felande exemplar, eller på annan väg dem anskaffa för att i Kongl. Riksbiblioteket till efterverlden uppbevara, hvarför vi skola i vår ynnest och bevågenhet Eder vid stundande jubelpromotion och Ordenskapitel ihågkomma.

Gifvet Stockholms Slott d. 17 Majus 1877.

På begäran
Aug. Strindberg.

P.S. Om icke det Sakramentskade ludret skulle kunna prestera äskadt, blir han åtalad, pliktar 25 Kr. och vi äro ändå utan tidningarne.
D.S."

Och så ett stycke ur "Svarta fanor":

"Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till det stora, starka och sanna. Det var farligt den tiden att ha åsikter. Med åsikter menades nya tankar om gamla ting; gamla tankar om nya ting fick man ha; det var således ett skälmstycke det där med förbudet att ha åsikter. Zachris hade emellertid en åsikt som var hans hemliga program: att han måste fram."

I torsdags c:a kl. 12 sade jag ungefär så här:
"Om det är någon stake i Svenska Akademien så ger de Nobelpriset postumt till August Strindberg. Det skulle ha orsakat stora rubriker över hela världen."
Nu fick jag inte rätt. Men det var ändå ganska modigt av akademien att ge priset till en svensk.

En tidig favorit

Den här köpte och läste jag 1970.

Bara så att ni vet.

Schizofrent?

Ibland begriper jag mig inte på viss kritik. Jag tänker på de tillfällen då någon kritiserar någonting jag har gjort. Man får mig att framstå som en ganska usel och värdelös figur. Och i nästa sekund säger man "Men du får inte ta det personligt". Eh? Hur ända in i h-e skall jag kunna låta bli att ta det personligt? Det är ju helt uppenbart ett personligt angrepp. Om jag nu inte skall ta det personligt - hur skall jag då ta det? Opersonligt? Vad är det? Utompersonligt? Hur går det till?

Ett litet förtydligande

Jag har i olika sammanhang gått till angrepp mot olika företeelser som jag retar mig på. Det har t.ex. gällt samspelet mellan människor. Jag kan t.ex. reta mig på vissa beteenden utan att namnge personer som ägnar sig åt dem. Denna min anonymisering har retat upp vissa av mina läsare. Man menar att jag i stället skall ta "fajten" direkt med dem jag retar upp mig på. Men då lär sig ju ingen annan någonting. Jag vill komma åt själva beteendet - inte personen. Om man känner sig träffad av min beskrivning, så finns det kanske en anledning till det.

Minimalistiskt om en bok

Jag känner att vad jag än skriver om Timothy Kellers bok "Varför ska jag tro på Gud?" (2011), så kommer jag att reta någon/några. Jag retar säkert ateister därför att jag är troende och jag retar säkert några troende som väl menar att jag tror på fel sätt eller något liknande. Det finns alltid någonting att reta upp sig på.

Därför hänvisar jag hit och hit. Läs själv och bilda dig en egen uppfattning!

Det får vara

Tidigare i dag tänkte jag skriva något om s.k. nyttiga idioter, om att lägga locket på, om höga trösklar och lågt i tak, om förljugen och falsk yttrandefrihet m.m. Men nu låter jag bli.

The nerve of some people...

Så sjöng Richard Thompson en gång (i låten "Can't win" - här). Ibland undrar man vart s.k. vanlig hyfs har tagit vägen. En del människor har väldigt dåliga "känslospröt" för vad som passar sig eller inte är så lämpligt. I dag har jag råkat ut för tre sådana sinsemellan olika typer. Som burdusa tölpar bara klampar de på utan att först fråga om de stör eller något liknande. De bara tar för givet att jag inte har något bättre för mig och att jag skall bli jublande glad över att se dem. Helst skall jag väl falla ned på knä och kyssa deras händer. Den siste av dem var en sådan där påträngande typ som stod väldigt nära mig i kassakön. I sådana lägen går jag i gång. Det var nästan att jag hade frågat honom "Vill du slicka mej i örat eller va' e' de' frågan om?". Det var nog tur att jag höll tyst - annars hade jag väl åkt på stryk.

Äntligen i min ägo

Ah... Nu har jag köpt boken som jag bloggade om här. Låt hösten komma med stormar, rusk och regn. I couldn't care less. Jag skall njuta av varje huvudsats och varje bisats, varje kommatering, varje tankstreck, allt. Och jag skall använda blyertspenna till understrykningar och marginalkludd. Jag skall dra ut på njutningen. Jag skall medvetet söla. Ingen tradigt kort lånetid skall hindra mig.

Detta är en av världens bästa böcker, alla kategorier, genom alla tider. Och så här står det på bakre pärmen - helt riktigt och adekvat:

Det blir aldrig bättre än så här.

Denna dagen ett liv...

Denna dag har jag bl.a. gjort några inspelningar tillsammans med den gamle vännen som nämndes i förra bloggposten. Jag väntar med spänning på att höra de redigerade versionerna...

Återseende långt senare

I går hade jag inte tid att blogga. Jag träffade en gammal vän som jag inte hade sett sedan tidigt 1970-tal. Vi hade givetvis en del att prata om, så kvällen blev sen.