En enastående samling texter

En kompis och jag pratar ibland om god och dålig journalistik. När jag har frågat honom om vem han anser vara Sveriges bäste journalist, så har han svarat - mer än en gång - Andres Lokko. Min kompis har t.o.m. hävdat att Lokko är ett geni. Jag har nickat lite undrande och inte riktigt varit med på noterna. Det var därför med en viss spänd förväntan jag grep mig an "Lokko", som är en samling texter från åren 1999-2009. Den tidigare delen "Andres" (1989-1998) har jag ännu inte fått tag i.

Vad ska man säga? Hur ska jag börja? Det är bara att inse faktum: Andres Lokko är ett geni och antagligen Sveriges (även om han bor i London) bäste nu aktive journalist.

Visst, låt mig med en gång säga, att jag inte hänger med i alla svängarna. Här nämns personer, grupper och företeelser som jag inte har en susning om. Texterna känns ganska ofta esoteriska. Jag kommer på mig själv ibland med att undra: "Vem skriver han för - egentligen?". Jag kan känna mig som kusinen från landet som hamnar i en grupp där han inte alls hör hemma. Men när Lokko skriver om sådant jag är hyfsat bekant med och insatt i - ja, då är vi oftast väldigt överens. Och jag kan önska: "Den där texten borde jag ha skrivit". Det kan jag tycka t.ex. när det gäller texten om Ulf Lundells "I ett vinterland" - ett album som jag hade missat tills att Lokko skingrade min intellektuella dimma.

Jag känner igen en bra text när jag ser den. I den här volymen finns det massor med bra texter. Check, som Lokko skulle ha skrivit. Han är en lysande stilist och har en briljant iakttagelseförmåga. Inget undgår hans falkblick. Det märks i varje mening att han brinner för det han skriver om. Det är kanske därför som det så ofta förekommer endast en mening i varje stycke - som om läsaren skulle tvingas tänka: "Oj, här börjar ett nytt stycke. Det måste ha stått något viktigt i förra stycket."

Han kan vara oerhört "giftig" och ägna sig åt en konstart som jag finner väldigt stimulerande: det litterära lustmordet.

Utan tvivel är herr Lokko en man med stor integritet. Han går sina egna vägar utan att snegla åt vad som för tillfället är mest korrekt. Intressant är också att se hur han "gör slut" på vissa "kärleksförhållanden". Så t.ex. är han inte längre intresserad av Bruce Springsteens musik (bara hans texter) och han förefaller bli uttråkad bara av att se Elvis Costellos namn.

Lokko är dessutom - om nu någon har missat det - begåvad med en fantastiskt sofistikerad humor. Jag kan inte nämna någon annan journalist som når de humoristiska "peaks" som Lokko gör. Jag kan vika mig dubbel av skratt t.ex. när jag läser "Dagens Nyheter A-Ö", "Åtta skäl att aldrig skaffa barn" eller "Bokmässans ABC".

Dags för några väl valda citat!

"Mig utser han [Ulf Lundell - min anm.] till 'nåt litet Stockholmspucko'.
Ulf får ifrågasätta min intelligens bäst han vill.
Han famlar ju bara efter ömmaste möjliga tår att trampa på.
Men, hey Ulf, i mitt fall valde du fel tå.
Jag tvivlar på mycket, väldigt mycket. Men inte på min intelligens." (s. 1287)

"Är det någonting vi alla borde skrika, böna och be efter så är det elitister och kultursnobbar.
Vad vi behöver mer än någonsin är just experter, bättre vetande personer som utnyttjar sina positioner för att lära oss saker vi inte redan kände till." (s. 1403)

"Att mötas av tvillingarna Rongedals kompetens är som att ta del av en reviderad musikhistorik där Little Richard, The Stooges eller The Sex Pistols aldrig har existerat. I stället verkar en galen vetenskapsman ha ersatt allt fint med Anders Glenmark-boxen samt obligatoriska prenumerationer på Vi i Villa och Passion for Business." (s. 1567)

"Det jag älskar med Atlantis [Eldkvarns album - min anm.] - och även med musiken som kom därefter - är acceptansen som genomsyrar varje sång. Acceptans är så underskattat i popmusiken. Acceptansen av att det är så här livet ser ut just nu och jag köper det precis som det är. Det är acceptansen att kärlek är att ha en uthärdlig vardag tillsammans i ens alldeles vanliga hemstad." (s. 1584f)

Till sist kan jag inte låta bli att citera Raymond Carver. Hans "Beginners" var den bok som aldrig kom ut under hans livstid, gjordes om ("anpassades") till "What we talk about when we talk about love" och sedan blev stommen till filmen "Short cuts". "Late fragment" var det sista han skrev och Lokko har med den på sidan 1635:

"And did you get what you wanted from life, even so?
I did
And what did you want?
To call myself beloved, to feel myself beloved on the earth."

Summa summarum: "Lokko" är en alldeles utomordentlig bok. Så skriver en genial journalist.