6 - 9

Bra film med bra musik.
Slut för i dag.

Djävulen som kock

Jag läser detta och blir förbannad. Det finns troligen ett samband. Gordon Ramsay är kocken från helvetet. Han borde inte få visa sig i TV. Han borde tvångsomhändertas. Han borde saneras. Han kan inte ha alla bestick i lådan. Han måste vara något att bita i för en psykoterapeut.

Käk i Kungliga Hufvudstaaaden

Vips så fungerar det! Här en bild på den restaurang där vi åt god mat i lördags kväll:

Bra omdömen i Rejta.se här. Det är bara att hålla med. Jag åt en riktigt god pastarätt med kycklingfilé och champinjonsås. OK, det var väl inte tidernas gourmetmat, men klart godkänt. En annan i sällskapet åt en pizza som såg vansinnigt god ut.

Störande fel

Blogger, hallå! Det går inte att överföra bilder! Gör något!

Ett ganska likgiltigt program

I går kunde jag varken använda hotmail eller Blogger. Så det kan bli. Men världen har inte gått under.

Vad jag hade tänkt blogga om var bl.a. detta

Jag märker nu att jag inte kan lägga in bilder här.
Det är roligt nästan jämt - inte.

Hur som helst: programmet var lite för gulligt för min smak. Det strök medhårs hela tiden. Det blev aldrig spännande. Det blev för mycket av filmat radioprogram. Det dök aldrig upp något uttalande där jag kunde haja till och tänka:

- Oj! Det där var ju smart sagt! Det måste jag skriva upp så att jag inte glömmer det.

Nej, programmet blev aldrig vad man kalla "kioskvältare".

Pladder, pladder, pladder

Jag har varit bortrest. Av den anledningen har jag inte bloggat på ett par dagar.

Trött på bussen hem efter jobbet. En kämpig dag, denna dag. Och inte blev det bättre av att lyssna på en gubbe som pratade i mobiltelefon om allt och ingenting. Maken till dösnack får man leta efter. Det är så tröttsamt detta moderna fenomen att alla och envar tror att alla andra är jätteintresserade av allt förbannat struntprat. Det finns ingen känsla kvar för hur man beter sig adekvat och hänsynsfullt i det offentliga rummet. Alla bara pladdrar på utan hänsyn till eventuella åhörare. Måste man ha öronproppar - om man nu inte vill lyssna på musik i hörlurar - för att slippa eländet? Kan man inte införa en ny regel? En regel som säger att omgivningen alltid har rätt att säga till den hjärndöda snackaren:
- Nu håller du tyst, annars tar vi mobiltelefonen ifrån dig.

Briljant

Nä du, K.-G. - där gick du bet.

Maria Wetterstrand kan nog vinna vilken debatt som helst. Hon är en stjärna. Min respekt för henne blir bara större ju mera jag ser och hör av henne.

Zzzzzzzzzzzzzzz Tre veckor senare?

Nu har vi haft kaos i hemmet i mer än en vecka. Jag trodde i min enfald att jobbet skulle vara klart nu. Så här: vi har anlitat hantverkare för att de skulle renovera vår toalett på andra våningen. Det skulle engageras golvläggare, mattläggare, snickare, rörmokare och elektriker. Vad har hänt? Inte mycket. Ingenting har hänt sedan i tisdags. Man blir trött.

Nu har jag en hypotes. Hantverkare är inte av denna världen. De är en egen art. De är Homo Sabbiens. De sabbar.

En nygammal plåga. Samma visa om igen.

Jag tror att det finns ett samband mellan detta och detta och det som syns på bilden nedan.

Sök på firmanamnet - ingen träff. Sök på telefonnumret - ingen träff. De kör omkring i sina bilar med gula GB-nummerplåtar. De är efterhängsna och tar inte ett Nej för ett Nej så där utan vidare. "Fort men fel" är deras signum. Folk som har anlitat dem lär ångra sig.

Joe efter Ritchie

Det är trevligt när duktiga musiker hyllar andra duktiga musiker. Här berättar Joe Satriani om hur han kände det som att ha Ritchie Blackmores spöke på axeln hela tiden.

Och det fanns onekligen en del att försöka leva upp till. Följande är bara ett exempel på Ritchie Blackmores mästerliga spel:

Deep Purple med den här sättningen var nog tidernas bästa hårdrockgrupp. Det här lilla exemplet visar också att hårdrocksmusiker ofta är kolossalt skickliga musiker. Dessutom har hårdrocksband ofta grymt duktiga sångare.

Babel - inte babbel

Babel är alltid intressant. Programmet med Peter Høeg och Lars Gustafsson var absolut inget undantag. Jag sitter just nu och ser det i SvT Play - denna underbara uppfinning. Jag fäster mig särskilt vid ett par uttalanden.

Peter Høeg: "Jag har dem inte ens själv. Det är bra så att man inte blir självupptagen. Vi ska komma ihåg att alla är här på jorden en kort tid. Även de stora som vi inte får jämföra oss med glöms bort ganska snart. Det samma gäller mina böcker. De är ringar på vattnet en kort tid och sen är de borta. (...) Jag kanske får till en mening eller en halv sida men jag lyckas aldrig göra en helhet där jag når ända fram."

Där kan vi verkligen prata om självdistans och ödmjukhet.

Lars Gustafsson: "Jag skriver därför att livet blir så förfärligt tråkigt om man inte skriver."

Sic! Det kan jag skriva under på. Och Graham Greene lär ha sagt något liknande.

Hyfsat gitarrspel av en hyfsad gitarrist på en hyfsad konsert

Här.

Bra sång av en bra skådespelerska i en bra film

Hon provsjöng.

Hon fick jobbet.
Rätt beslut.

Vadå? Min åsikt?

Det är ett evigt pladder om rösträkning och ditt och datt.
Jag säger bara:
Maria for president.
Hon är den bäst lämpade.

Someday after a while...

Nu skall jag banne mig lära mig mera om sångteknik. Jag börjar med detta:

Mera här.

Jag är Kuba

Sedd:

Mikhail Kalatozovs film "Soy Cuba" är ett mästerverk. Ljussättningen och fotot är makalöst. Klippningen är enastående. Filmen är unik - ett episkt poem om tiden före revolutionen.

Att kritikerna var lyriska är inte konstigt. Så här skrev några:
"Ravishing, passionate, anthemic" / Time Out UK
"Ground breaking... A classic masterpiece... Breathtaking... A miraculous work 5/5" / The Guardian
"Visually staggering... A classic" / Variety.

Det är bara att hålla med. Här får du ett litet smakprov.

Lida pin, bli fin...

Jaha. Nu är det dags igen. Den här gången låter vi hantverkare renovera toaletten på andra våningen. Jag tog några bilder under min lunch. De är tagna med mobiltelefonen i all hast. Att de inte är av toppkvalitet må vara mig förlåtet.

Sådant här får man stå ut med som husägare. Jag har bloggat om något liknande tidigare - här. Vad man hoppas - som en bieffekt - med att göra sådana här ingrepp är bl.a. att få ett bättre pris på huset den dag vi skall sälja det.

Frankly played

Var det någon som inte visste att han var en bra gitarrist? OK. Se och lyssna.

Berglins regerar

Här finns en liten beskrivning.
Jag vill bara lägga till följande.
Bättre än så här blir det inte. Berglins är i särklass. Det här är så träffsäkert som det går att göra. När man om några år vill veta vad som "var på tapeten" i detta land dessa dagar, så behöver man bara gå till Berglins "Välkommen till Fjuckby". Detta säger mera än diverse utredningar och avhandlingar.

Mitt betyg blir en femma på en femgradig skala.

Om du inte är farlig är du inte kreativ - eller?

Det här är - som det står på omslaget - "En annorlunda bok om kreativitet". Här kan du läsa en beskrivning av bokens innehåll. Jag har en del att tillägga.

Det finns förvisso många böcker om kreativitet och jag har läst en hel del av dem. Alf Rehn påstår sig ha läst hundratals böcker i detta ämne. Jag skulle vilja veta vilka de är. I den här boken finns dock ingen litteraturlista alls. Inte heller finns det något register. Det verkar slött och nonchalant. Och då börjar en skeptisk figur som jag att ana ugglor i mossen.

Jag gillar inte Rehns "gåpåiga" stil. Han målar med breda penslar och är knappast de små nyansernas mästare. Så här kan det låta:
"Ta till exempel de nio punkterna. Jag antar att det finns enstaka personer som inte sett denna övning (någonstans i Borneos djungler) men det måste vara en rätt liten minoritet vid det här laget. Övningen, i all korthet, går ut på att författaren visar en bild där nio punkter står i ett fyrkantigt arrangemang av formen tre gånger tre. Läsaren ombeds sedan binda samman dessa med antingen fyra raka streck som skall dras utan att lyfta pennan, eller någon variant av detta (...)" (s. 20)

Då kan jag informera herr Rehn om att det finns många människor på närmare håll än i Borneos djungler som aldrig har sett detta exempel. Det gäller bl.a. en svensk kursledare...

Vidare:
"Om det vore en enda övning som ständigt återkom kunde man kanske förlåta det, men nu ser alla kreativitetsböcker likadana ut och gör det eftersom alla bygger på ungefär samma modell, om än varierad i oändlighet." (s. 21)

Där har han fel. Alla de kreativitetsböcker som jag har läst har varit av olika modeller. Där finns inte två böcker som verkar vara plagiat av varandra.

Författaren har en hel del poänger - det måste erkännas. Men samtidigt får jag känslan att han gör det lite väl enkelt för sig.

Visst kan man hålla med om det han skriver i förordet:
"Den här boken kommer inte att vara riktigt lika trevlig som kreativitetsböcker brukar vara. Tvärtom. (...) Den kommer inte att vara lika mysig, snäll och hjälpsam som andra kreativitetsböcker, och det är ta mig fan meningen [Jo, så kan professorer formulera sig numera - min anm.]. För vill du bli kreativare måste du utmanas, inte daltas med (...) kreativitet är svårt och krävande (...)"

Visst kan man även hålla med om detta:
"Du blir inte mera kreativ av att utsätta din hjärna för föredrag, spel och lekar utan av att tvinga hjärnan göra saker som är annorlunda, obekväma och tunga. Det är när du utsätter hjärnan för ordentligt motstånd som den utvecklas, på samma sätt som du blir mera uthållig genom att springa långa distanser ofta (...)" (s. 38f)

Och visst kan man instämma i detta:
"Det rationella och det kreativa är alltid i konflikt med varandra, och kommer alltid att vara det." (s. 91)

Det finns mycket man kan hålla med om. Likväl finns det en hel del där jag har ett annat synsätt.

Jag är ganska utled på det ständiga pratet om att kreativiteten måste vara provokativ. OK, man kan påstå att en kreativ människa sätter sig på tvären mot en gällande uppfattning eller inställning - mot vad som är "comme-il-faut". Men det betyder inte med automatik att den kreativa människan har för avsikt att reta gallfeber på sin omgivning. Ta exemplet Sex Pistols - som Rehn också tar. Gruppen gjorde allt man kunde för att reta så många väluppfostrade och "fina" engelsmän som möjligt. Man kan säga att Sex Pistols var nyskapande när de slog igenom. Var deras musik därmed stor konst? Inte enligt mig. Vad mig anbelangar kunde vi gärna ha varit utan Sex Pistols' musik.

Jag är vidare ganska övertygad om att Mozart, Beethoven, Bach och andra stora mästare inom musiken var så oerhört kreativa bl.a. tack vare en oerhörd skaparlusta. Jag tror inte att de skrev sin musik för att driva folk till vansinne. Jag tror att de var måttligt intresserade av att provocera. Men att de skapade sin musik med en stor del transpiration håller jag för mycket troligt. De var knappast lata.

Sedan är det ju också så, att man kan vara kreativ på olika sätt. The Beatles blev ju berömda bl.a. därför att de hela tiden överraskade sin publik. De skapade inte s.a.s. mera av samma. De provade hela tiden på nya saker. Om vi däremot tittar på en serietecknare som Chic Young - upphovsmannen till figurerna Blondie och Dagobert - så kan man hävda att han hela tiden gjorde mera av samma. Ingen skulle väl dock vilja påstå att Chic Young inte var kreativ?

Rehn vill provocera - och han gör det på ett populistiskt sätt. Han får säkert flera medlemmar i sin fan club efter den här boken. Men vi har fortfarande inte sett den definitiva boken om kreativitet. Den som kommer närmast en sådan beteckning hittills är enligt mig Raudsepps "Kreativitetsboken" - som jag bloggade om här.

Stor dramatik som blir tradig

Sedd:

Tja... Jag är inte imponerad. "Drottning Margot" känns så "middle of the road". Den är så konventionellt gjord. Att den har fått priser bevisar inte att den är ett mästerverk. Gör en film på en känd litterär förlaga, använd några kända skådespelare, sätt in en himla massa statister, ta några scener med strider man mot man, låt många hästar galoppera över vidderna, låt kvinnor intrigera bakom mäns ryggar, kör några scener med tjusiga naturbilder, visa lite naket och så krydda det hela med mycket blod och några avhuggna huvuden. Vips, så blir filmen nominerad i olika sammanhang. Det är så förutsägbart.

Jag snabbspolade. Det är också ett betyg. Nu ödslar jag inte mer tid på detta.

Man måste lyssna på honom ibland

Du milde - så bra han är. I min bok: en av världens fem bästa gitarrister. Basta.

Du & jag - à la Stenmark

Hur recenserar man en bok av Jan Stenmark? Det går inte att jämföra hans böcker med någon annans böcker. Han har ju skapat sin egen nisch, sin egen genre, sin egen stil. Man kan egentligen bara jämföra hans böcker sins emellan. Och då är den här (från 2008) en av hans mest konsekvent genomförda. Alla bilder är svartvita - vilket jag kan tycka är lite synd - och alla bilder baseras på bilder ur Hjärtebiblioteket, Vicky m.fl.

I min värld är Jan Stenmark ett geni. Jag har bloggat om en annan bok av honom här. Jag är beredd att även i det här fallet ge en fyra. Jag är ganska säker på att han kan göra en bok som får en klockren femma. Jag var nog beredd att ge det betyget till hans första bok "Detta har hänt:" (från 1990) på den tiden det begav sig - delvis beroende på nyhetens behag.

För att han skall få en femma vill jag se lite mera självkritik - lite av "Kill your darlings". Här är t.ex. ett skämt som inte känns genuint "stenmarkskt":
Vi ser en man sitta vid ett bord som vi kan förmoda är ett frukostbord; han läser tidningen. Han sitter till höger i bild, vänd åt vänster. En pratbubbla kommer in från vänster:
- Pappa, hur stavas ånglok?
Pappan svarar:
- Som det låter
Barnet:
- Tufftufftuff?
(s. 166)

Ibland fastnar skrattet i halsgropen. Så gör det bl.a. på sidan 167:
En man sitter på sängkanten och ser deppig ut. Från taket hänger en galge. Tankebubbla:
- Men tänk om livet efter detta är lika meningslöst...

Det är ofta så med Jan Stenmarks humor. Den är svart. Det gör den ofta extra intressant.

Trots

Vi kan väl förmoda att den här krabaten inte är läskunnig.
(Bilden är hämtad härifrån - där man hela tiden får bevis för att världen är galen.)

En fantastisk Bach-tolkare

Ah, så lekande lätt det verkar vara. Genier får svåra saker att förefalla enkla.

Han är nog inte med i Mensa

Jaha. Det kan man kalla "stupid". Det var inte så väl genomtänkt.

Lorry forever

Lysande humor. Något av det bästa som har gjorts för svensk TV.

Stark stat - ja, tack

En stark stat är - som jag ser det - en absolut nödvändighet. Vi måste bl.a. ha tillsynsmyndigheter som står över allt och alla. Jag vill att t.ex. Konkurrensverket och Konsumentverket är oerhört starka med mycket stor makt.

Att t.ex. släppa marknadskrafterna helt fria skulle bli som en fribiljett till helvetet. Släpp dem fria och snart har vi Vilda Västern, Laglöst Land och Djungelns Lag. Glöm allt tjusigt snack om självreglering.

Jämrans jeremiader

Vissa människor är omättliga i sina krav. Det spelar ingen roll hur man än försöker tillfredsställa deras önskningar. De hittar alltid något att klaga på och någonting nytt att kräva. Man kan undra hur de har blivit sådana. Man kan undra varför de aldrig är nöjda. Man kan undra om de går i gång på sina klagovisor. Skulle deras liv vara helt misslyckade om de inte ständigt och jämt fann något att klaga på och något ännu mera att kräva?

Trippelval

Jag är en opålitlig liten djävul när det gäller politik. Jag tänker rösta på tre olika partier. Jag vägrar rätta in mig i ledet för ett enda parti.

Men jag är konsekvent på ett sätt: jag håller mig till de rödgröna. Jag tror att Jesus skulle ha röstat på de rödgröna. Bl.a. därför röstar jag så.

En intressant bekantskap i radion

Det är ofta nyttigt att lyssna på radions P1. I kväll på vägen hem från en spelning tillsammans med "grabbarna" lyssnade jag på bilradion. Snabbt blev jag utled på reklamkanalerna och växlade över till P1. Genast fångades mitt intresse. Man talade med och om Antonio Tabucchi - på besök i Stockholm. Han verkar vara en väldigt klok man. Han sade saker som jag hade hoppats kunna säga. Han menade bl.a. att politik nuförtiden nästan är helt synonymt med ekonomi. Jag tolkade honom så, att det finns snart sagt ingen politik som inte handlar om ekonomi. Frågor om etik, moral, mänskliga rättigheter och liknande "tunga" men ganska abstrakta ämnen hamnar nästan aldrig på den s.k. agendan. Folk verkar inte bry sig om så värst mycket annat än hur mycket pengar man har kvar i plånboken efter skatt - menar jag.

Och förföljandet av romer - aldrig sedan andra världskriget har vi sett något liknande, menar han.

Här är en intressant artikel om honom.

Eftersom det blev en kvinnlig europé senast, så är det föga sannolikt att han får Nobelpriset i år. Nu blir det nog en utomeuropeisk manlig poet.

Passer momentanus (Smilfink)

Jag föraktar falska och inställsamma ögontjänare. I dag råkade jag ut för en sådan person. H*n ser alltid till att finnas med vid rätt tillfälle och på rätt plats. H*n syntes på en invigning. H*n har inte visat något intresse före invigningen och h*n kommer sannolikt inte att visa något intresse efter invigningen. H*n är bara en sådan person som skall synas t.ex. på en invigning. En smilfink - som tror att h*n är viktig och betydelsefull. Men h*n syns aldrig till i det vardagliga slitet. H*n syns bara till när h*n har ett eget intresse av att vara på plats - och för att förhoppningsvis hamna på bild eller bli citerad i tidningen. Andra gör slitgörat och slavjobbet - och då är h*n aldrig där - men h*n vill vara med och ta åt sig äran. Suck.

IKEA är en slavdrivare

Många av IKEA:s varor bör vara billiga. Varför? Därför att de inte är kompletta förrän en eller ett par eller flera konsumenter har satt ihop dem. IKEA borde ersätta alla sina kunder för det arbete som kunderna lägger ned på att montera allt som måste sättas ihop. I dag satte jag ihop en sådan här sak och det blev en Nära-Helvetet-Upplevelse.

Till en början gick det som en dans. Inga problem alls. Men när jag hade kommit hit blev det väldigt struligt:

I bruksanvisningen finns det ingenting som antyder att man bör vara två för att sätta ihop den här grejen. Jag gjorde det ensam - och det var en pärs. Egentligen borde jag haft åtta armar. Jag blev genomsvettig och svor som en borstbindare. Till slut fick jag ihop den - helt utan hjälp. Men det krävde, om inte blod och tårar, så i alla fall svett.

Tänk om t.ex. Ford hade sålt sina bilar till fullpris i byggsatsdelar...

Du sköna nya värld - hä, hä

Jag tror - tyvärr - att alliansen vinner valet. Jag tror att jag vet varför. Jag tror att svenska folket har låtit sig luras. Eftersom man upplever att man har mera pengar i plånboken efter skatt, så shoppar man mera. Och shoppa det är livets mening, det. Att shoppa och konsumera mera - det är vad livet går ut på.

Det kan verka lite gulligt att låta alliansen regera - så länge man är frisk och har arbete. Men om du blir långtidssjukskriven och/eller arbetslös kan du hålla dig för skratt.

Ack, svenska folk. Vänta bara tills att kapitalismen brakar ihop. Då blir Sverige inte ett dugg bättre än f.d. Jugoslavien vid sammanbrottet. Människor som tidigare har varit vänligt inställda till varandra kommer att bli varandras fiender. Huvuden kommer att rulla. Vanligt folk blir mördare, våldtäktsmän och rövare.

Jag tror som Leonard Cohen i "The future".

En odödlig bit

Phil Collins blev intervjuad i TV4. Kan man vara mera trevlig än vad han är? Nåväl, hur som helst: Här är en fantastisk låt med Phil. Inte nog med att han är en av världens bästa trummisar - han är också en av världens bästa sångare.

En kvinna som får mig att stanna vid TV:n

Ah... När Victoria Skoglund pratar om blommor och lökar i TV, så blir jag kvar framför TV:n - även om jag inte är överdrivet intresserad av blommor och växter. Hon är så vacker, hon verkar vara hur trevlig som helst och hon har en så behaglig röst. Jag tror att hon skulle bli en alldeles lysande högläsare. Sådant är jag svag för. Jag skulle definitivt öppna dörren om hon ringde på.

Vansinnigt arg? Trams.

Tänk så olika man kan uppfatta saker och ting... En retorikexpert (Hur många sådana finns det egentligen? Det verkar krylla av dem.) menade att Maria Wetterstrand var "vansinnigt arg" i TV. Suck. Det var hon ju inte alls. Hon blev bara smått irriterad när utfrågarna var ointelligent tjatiga.

Om jag skall välja mellan
a) en partiledare som är grymt intelligent och fruktansvärt bra påläst - men inte världens största charmtroll
eller
b) en partiledare som är ganska korkad och dåligt påläst - men fantastiskt trevlig och oemotståndligt snygg
så väljer jag a.

Det där med trevlighet och bra utstrålning är sååå överskattat.

En fängslande bok om ett dilemma

Det är lika bra att skriva det med en gång: Denna bok är ett mästerverk. Det är sällan jag blir så här omskakad av läsning. Det jag känner efter läsningen av denna bok är ungefär det samma som jag kände vid en annan omskakande läsupplevelse - Sven Delblancs geniala mästerverk "Samuels bok". I båda böckerna har en präst huvudrollen. Och lika lite som jag kunde lägga ifrån mig "Samuels bok" kunde jag lägga ifrån mig prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrands makalösa bok "En själasörjares dilemma" (Denna upplaga från 2004).

Historien är fruktansvärt gripande. Själasörjaren hette Malte Hasselqvist - en då 28 år ung präst. Den människa han skulle rädda från helvetet var Anna Månsdotter - "Yngsjömörderskan" kallad. Man kan sannerligen undra hur någon kunde vara så omdömeslös att man lät en så ung man åta sig det uppdraget. Hon var då troligen Nordens mest hatade person. Man såg henne som ondskan personifierad.

I 48 dagar försökte han nå kontakt med henne. I 48 dagar var hon helt omöjlig att komma i kontakt med. Sedan halshöggs hon. Och han blev märkt för resten av sitt liv.

Jag citerar:

"Hon förändras inte. Hon är rakt igenom oåtkomlig. (...) Alla gamla erfarenheter av mäktiga personer ända från barndomen för hon över på honom. (...) Prästen tillhörde den överhet som hade tagit makten över henne." (s. 64)

"Hon trotsade herrarna och deras lagar. Hon hade sina egna lagar som hon aldrig lät någon ta ifrån henne. Ingen hade makt att lägga skuld på henne. Skam kunde man försöka utsätta henne för. Men någon skuld tog hon aldrig på sig." (s. 76f)

"Det finns i kollektivet krafter som driver oss att handla. Vi är inte fria och självständiga individer. Vi ingår i sammanhang som bestämmer över oss." (s. 80)

"Han kunde inte förstå att en kvinna kunde vara så hård. Han kunde inte komma ut ur upplevelsen av hennes ondska." (s. 86)

"Gud höll på att försvinna för honom. Tvivlet hade fått grepp om honom. Jag vet att tvivel innebär djup sorg och smärta. Man håller på att förlora verkligheten och sig själv." (s. 129)

"Gud övergav. Gud svek. Det kändes som en outhärdlig förlust. En sorg utan gräns. Han orkade inte med den sorgen." (s. 130)

"Upplevelsen av att hans ord var tomma blev tydligen för Malte Hasselqvist ett trauma som följde honom livet ut." (s. 159)

"Man kan gå under om man tar människor på allvar och försöker älska dem. Man kan bli utlämnad och värnlös, om man försöker göra vad man tror är Guds vilja. Så egendomlig är världen." (s. 175)

***

I min värld är detta mästerlig prosa. Jag lockas läsa och läsa vidare - vidare - vidare. Det är paradoxalt: ingenting tar emot i själva språket och ändå tar det emot när jag blir berörd in i märgen av innehållet. Starkare och mera gripande än så här blir ord nästan aldrig.

Maria, Maria

Hon skötte sig briljant - Maria Wetterstrand. De där båda utfrågarna blev till små bifigurer. De var stundtals envisa intill dumhet. Man pratar inte omkull Maria Wetterstrand. Hon är s.a.s. den vassaste kniven i lådan. Hon är den smartaste partiledaren - Peter får ursäkta - av alla just nu.

Några rader om en dubbel-EP

Jag lyssnade nyss på den här:

MBT (Man Blir Trött). Det är så förutsägbart. När recensenter råkar få tag i något som låter ganska vackert och konstfullt, så där, men inte riktigt greppar vad det handlar om - ja, då smäller de till med en fyra eller något annat högt betyg. Det är som om de tänkte: "Jag fattar inte detta, men för att inte verka dum måste jag ge ett högt betyg".

I mina öron är den här dubbel-EP:n bara tjatig och tradig. Jag får dåliga Kate Bush- och Björk-"vibbar". Det låter esoteriskt, fisförnämt och konstigt - inte alls särskilt njutbart. Kanske man måste ha stoppat i sig något skumt preparat innan man kan uppskatta den här musiken?

Deras feta nackar...

Nä. Nu får det vara dags för lite progg.

Ja, vad är det för slags samhälle vi bygger?

Det här är också bra. Solidaritet är en högoddsare i dag.

Svält ihjäl, du misslyckade figur

Mycket bra skrivet - detta. Vi har marscherat med sjumilakliv in i cynismens samhälle. Tänk att fyra års högerpolitik kunde leda oss så långt bort från medkänsla och solidaritet. Margaret Thatcher skulle stortrivas med Borg och Reinfeldt. "Envar sin egen lyckas smed" är deras infantila filosofi. Är du inte bra för den heliga marknaden, så är du en parasit som borde dö av fattigdom - sådan ser regeringens politik ut.

Have a Harvey

Från Nick Cave till P. J. Harvey är det inte så väldigt långt, rent musikaliskt. De har spelat en hel del ihop. Här är hon dock utan Cave:

Hon är så säker, så säker.

Have a Cave

Han måste ha ett av världens bästa band.

Om det finns någonting som "rockar fett", så är detta ett solklart exempel på det.
Han rör sig klumpigt på en scen, han sjunger inte särskilt bra, han är inte bildskön - han ser ut som en blandning av Bengt Alsterlind och Frankensteins monster - men han kan onekligen leda sin grupp till ett otroligt sväng.
Min favoritlåt med Nick Cave!

prosapoem

den noggrant planerade improvisationen slår liksom en hammare mot tinningarna i en madrasserad cell men ingenting kan längre undgå pilgrimsfalkens blick när den förblindas av andhämtningens allergiska reaktioner åhanba men reifikationens klargörande alienationsdimma kan då - som i ett blixtsken - sakta och dunkelt återkalla den renässansliknande impressionismapokalypsen i tidernas begynnelse då antiken ännu inte var desillusionerat exekverad åjaba såsom ansträngningens lätthet på väg upp mot depressionens nedförsbacke i den nullifierade kvantifieringsmekanismens immanenta megalomani som mitt i dubbelbindningen lyckades utkristallisera realismens seger i en permanent intermittent slumpgenererad termodynamik där sannolikheten var granne med kaos åhonba liksom tidtabellernas oregelbundenhet förvillar avvikelsernas lagbundenhet men då kan ingenting längre försummas i det eviga ögonblickets amnesi och i förhållande till amnesti blir anemi en permutation av permission ty alltnog och emedan åjaba har romantiken inte längre någon relevans i validitetens narcissism och den autonome slaven inkräktar på den tvångsrekryterade tyrannen som mitt i utanförskapet känner sig som en outsider som blivit socialiserad in i ångesten men det angår strikt räknat ingen att allt och alla ständigt berör någon och något ty åduba det bevisades i samma stund som det motbevisades att reformationen i protestantismens kölvatten elektrifierade konservatismens revolutionära frihetslängtan bort till det centrala i periferin och det visar sig i en utopisk dystopi att den subatomära nivån inte löper parallellt med den galaktiska ellipsen i en kvadratisk cirkulation - nej, den akustiska optiken utmanövrerar den optiska akustiken i en spiralformad rät linje - och den våren vi så klädsamt förälskade oss i har redan hösten våldtagit innan vi förra året i september mindes november - åjaba - det blir aldrig som man har tänkt sig och man tänker aldrig som det blir men noter i ett notställ blir toner i en tonsill och verbal fluens blir till anal kongruens i en pseudonym identitet som utan persona blir en ansträngd icke-individ som utan förvarning kommer med alarm och jag skall aldrig sluta skrika med min stumma stämma

THAT'S POETRY FOR YA!

Bengt kunde

Detta är kult. Det måste vara K-märkt.

Tänk så behändigt, så smidigt, så enkelt, så användbart!

Är du inne - eller finns du inte?

Ursäkta, men är det inte lite hysteriskt med Newsmill? Snart är det väl så, att om man inte är med i Newsmill så finns man inte. Jag kommer att tänka på detta (och så får plötsligt många damer något att gotta sig åt - som kompensation för min förra bloggpost).

Några rader kring en bok om film

Det här blir ingen regelrätt recension. Därmed begår jag inget avtalsbrott. Det finns nämligen inget avtal om att jag skall skriva recensioner. Recensioner av denna bok kan du f.ö. finna på andra ställen. De räcker till. Det finns över huvud taget inget avtal om vad denna blogg skall innehålla eller inte innehålla. Det passar mig utmärkt.

Anledningen till att jag ändå använder ett bokomslag till denna bloggpost är att min skumläsning av boken ledde mig in på några tankegångar. "Skumläsning"! tänker vän av ordning. "Gitter han inte läsa en hel bok från pärm till pärm?" Nej, varför skulle jag? Det handlar inte om att orka eller inte orka. Det handlar om prioritering och tidsanvändning. Jag skaffar mig en hyfsat bra bild av bokens innehåll utan att läsa vartenda ord i den. Det här är inte korrekturläsning. Jag hoppar över meningar och stycken som inte intresserar mig.

Anledningen till att jag bryr mig om att skriva något kring denna bok är att jag retar mig på ett par formuleringar i den. Jag tycker att man kan kräva mera av en nobelpristagare i litteratur. Jag är allergisk mot generaliseringar. Bara jag ser ordet "alla" blir jag misstänksam och osäkrar min revolver.

Så här står det i boken:
"Alla Bergmans filmer är som teaterpjäser, och det gäller alldeles särskilt denna film." (s. 92) [om "Sommarnattens leende" - min anm.]

Jag tror inte att Bergman själv skulle bli så förtjust i den formuleringen. Han ville nog inte att hans filmer skulle betraktas som filmad teater.

Vidare: "(...) alla Bergmans filmer är kärleksförklaringar till ungdomens guldålder, människornas ungdom, tankens ungdom, konstens ungdom." (s. 95)

Vad menar författaren egentligen med en sådan formulering? Skulle alla Bergmans filmer vara något sådant? Här blir jag nästan arg. För att en författare skall kunna hävda en sådan sak, så måste han/hon för det första - i det här fallet - ha sett alla Bergmans filmer från början till slut. Jag vet inte om Le Clézio har gjort det. Det är svårt för mig att kontrollera. Men även om han hade gjort det - är slutsatsen i så fall korrekt? Skulle Bergman ha instämt? Jag är inte säker på det. Meningen är på sätt och vis fladdrig i sin konstruktion. Den är s.a.s. lös i hullet och inte mycket att lita på. Går den att bevisa eller motbevisa? Hur då?

Jag vet varför författare använder sig av ordet "alla" och på andra sätt generaliserar. Det skall ge sken av vetenskaplig noggrannhet och slutledningsförmåga. Nå, det imponerar inte på mig. Mina associationer går i stället till ordbajs - ungefär som hos Suzanne Reuters karaktär i den geniala Lorry-sketchen (i långfilmen "Yrrol") där man har ett möte kring en lämplig födelsedagspresent och Suzanne Reuter bara svamlar om en skrikande tystnad, ett bländande mörker, en svartvit kanonad av sprakande färger eller annat motsägelsefullt och flummigt - och alltid avslutar sina inlägg med "Eller? Jag vet inte.".

En mycket bra bok om improvisation

"Den viktigaste bok om improvisation som jag hittills stött på", sade Keith Jarrett om den här boken. Jag förstår honom. Jag kan i alla fall inte komma på någon annan bok som "slår" Stephen Nachmanovitchs "Spela fritt" (Originalupplaga 1990) - med underrubriken "Improvisation i liv och konst" - i det avseendet.

Det känns befriande att få händerna på en sådan här verkligt givande bok i allt myller av böcker om "kognitiv psykologi" och "tillämpad psykologi" och "differentiell psykologi" och you name it - där självutnämnda experter, konsulter och coachar skall lära oss att leva "rikare" liv. Många av de där andra böckerna består ju till icke ringa del av misch-masch och gallimatias. Mycket snack och lite verkstad, så att säga.

Det här är en sympatisk bok som ger mig lust att pröva en massa teser. Det kan ibland vara svårt att dra gränsen mellan improvisation och kreativitet. Men Nachmanovitch ger oss en liten vink. Han menar, att vi alla improviserar varenda dag - t.ex. varje gång vi samtalar med någon. Därmed är det dock inte sagt att vi är kreativa.

Det märks att Nachmanovitch vet vad han skriver om. Han var i alla fall när boken skrevs aktiv musiker, tydligen med fiol som huvudinstrument. Han vet hur det känns det att öva och öva och öva och ändå trampa vatten - tills det plötsligt släpper och något nytt och elegant växer fram. Han vet hur det känns att ha idétorka och inte kunna krysta fram någonting alls. Han vet hur det känns när man spelar musik tillsammans och alla bitar faller på plats direkt - utan att någon riktigt begriper hur i all världen det där gick till.

Ja, det är många gånger och långa stunder en ren fröjd att läsa denna bok. Alla som är intresserade av improvisation måste läsa den! OK, vid en del tillfällen blir det lite förnumstigt och amatörfilosofiskt. Men i stort sett är detta en bok med mycken klokhet. Låt mig exemplifiera med citat:

"På sätt och vis är all konst improvisation." (s. 14)

"Varje konversation är en form av jazz. Att skapa i ögonblicket är för oss lika vanligt som att andas." (s. 23)

"Det oförutsedda väntar oss bakom vart hörn och i varje andetag." (s. 27)

"(...) allting i naturen uppkommer ur kraftmätningen mellan fritt spel och begränsning." (s. 39)

"Improvisation är aktiv intuition (...)" (s. 45)

"Man må ha stor skapande talang, underbar inspiration och upphöjda känslor, men kreativitet är inte för handen förrän skapade ting verkligen blir till." (s. 70)

"Perfektionismen håller en fast mer effektivt än kanske någon annan blockering." (s. 133)

"Med för litet bedömning följer skräp. Med för mycket bedömning följer blockering." (s. 167)

"Paradoxalt nog blir ditt budskap mer allmängiltigt ju mer du är dig själv." (s. 174)

"Kreativitet innebär alltid ett visst mått av disciplin, återhållsamhet och uppoffring. Planering och spontanitet blir ett. Förnuft och intuition blir två sidor av sanningen." (s. 183)

Om du är intresserad av att läsa mera om denna bok, så vill jag rekommendera den här recensionen.

Stor konst - utan provokation

Detta är ett exempel på vad jag menar med stor konst. Ur Stanley Kubricks "Barry Lyndon".

Bättre än så här blir det aldrig.

Mitt mål

I min förra blogg skrev jag om en särskild film med en mycket bra titel. Den titeln hade kunnat vara titeln på mina memoarer. Jag är inte här för att bli älskad. Jag är här för att avslöja bluffar och säga sanningar. Jag kan bli hatad för det. Låt det ske. Att vara populär är inget särskilt eftersträvansvärt mål. Om jag skulle bli populär, så har jag misslyckats.

Michael Corleone och jag...

Jag tar inte skit. Jag glömmer aldrig en oförrätt. Jag kanske förlåter, men jag glömmer aldrig. Jag kan vara oerhört långsint - ända in i döden, antagligen.

Jag har en tagg i mitt hjärta ända sedan ett par mig närstående människor insinuerade att jag var lite dum. Sedan den stunden - det ögonblicket - har mycket av mitt liv gått ut på att bevisa att jag inte alls är dum. Sedan den dagen har jag inte kunnat vara helt naturlig tillsammans med de personerna.

Nu har jag ett kristallklart och odiskutabelt bevis från Mensa att jag tvärtom är sällsynt intelligent. En vacker dag kanske jag håller upp det där beviset framför ögonen på dem som kränkte mig - jo, kränkte mig - den där gången i min ungdom.

Så långsint är jag. Aldrig att jag glömmer en oförrätt.

Tröttsam och onödig läsning

I olika sammanhang höjs E. M. Cioran till skyarna. Man anser honom genial. Nå, mig icke förstå. Jag finner honom enbart tröttsam.

Jag ville ge honom ytterligare en chans. Jag har försökt läsa någon bok av honom tidigare. Det lilla projektet gav jag upp. Nu ger jag upp även läsningen av "Bitterhetens syllogismer" (Franskt original 1952, denna svenska upplaga 1989).

Dessa korta små stycken - ofta bestående endast av en enda mening - skall anses vara väldigt djupa. Det är pretentiöst så det förslår. Se bara på rubrikerna till de olika avdelningarna: "Ordets förtvinande", "Avgrundens bedragare", "Tiden och anemin", "Västerlandet", "Ensamhetens cirkus" o.s.v. En avdelning handlar om religion och där visar sig Cioran vara en religionshatare av grandiosa mått. Gudshatet och kristendomsavskyn visar sig dock även i andra avdelningar, så man kan undra hur slumpmässigt de olika "tankefröna" har sorterats in på olika ställen.

Här är jämmer och elände sida upp och sida ned. Livet är en enda utdragen plåga. Människan är det värsta monster som har sett dagens ljus. Allt är hopplöst och värdelöst. Man kan undra varför inte Cioran begick självmord.

Jag finner sådana skriverier juvenila och studentikosa - ja, koketterande och omogna. Om jag jämför med en sådan aforistiker som Elias Canetti, så framstår Cioran i mina ögon som en intellektuell krympling, en charlatan, en narr.

Här några exempel på det som jag anser vara uppblåst nonsens i denna bok:

"Att vara en Raskolnikov - utan det urskuldande mordet." (s. 39)

"Det är otroligt att framtidsutsikten att råka ut för en levnadstecknare inte har fått någon att avstå från att leva sitt liv." (s. 48)

"Vidlyftig till sin natur lever litteraturen på överflödet av glosor, ordet som cancersvulst." (s. 51)

"Varje tanke borde erinra om ruinen av ett leende." (s. 57)

"Klarsynthetens uppgift är att uppnå en korrekt förtvivlan och en olympisk grymhet." (s. 62)

"I en värld utan melankoli skulle näktergalarna börja rapa." (s. 85)

"Varför dra oss tillbaka och ge upp spelet, när det finns så många människor kvar att göra besvikna?" (s. 121)

"Varje handling smickrar hyenan inom oss." (s. 123)

Etc. o.s.v. da capo sine fine in absurdum ad infinito i en aldrig sinande ström utan paus. Jag blir så trött, så trött på sådant pladder.

Slänges?

Hela röstningen måste gå om. Någon/några har klantat till det. Röstkort har delats ut tillsammans med reklam. Hur tänkte man då?

Massor med människor har antagligen slängt sina röstkort. Många slänger reklam osedd. Och om röstkorten låg bland reklamen, så har röstkorten följt med bland soporna.

Antingen var detta helt oavsiktligt eller var det elakt avsiktligt. Någon/några kanske tänkte: "Vi vill inte att reklamhatare röstar. De brukar tillhöra det rödgröna blocket. Vi vill inte att de skall vinna. Om röstkorten finns bland reklam, så slänger reklamhatare röstkorten. Då vinner alliansen. Genialt!"

Vem? Jan.

Bra jobbat, Dorsin!

Bla bla bla bla bla bla bla bla

Åter igen har en konstfigur föreläst om konst som provocerar. Konst skall vara aggressiv, menar han. Konst skall bryta tabun, hävdar han. Bullshit, säger jag. Det där är något han har hakat upp sig på. Han ältar samma gamla visa om och om igen som ett mantra och pratar mot bättre vetande.

OK - Vincent van Gogh var nog provokativ på sin tid, men hans tavlor är nu värda miljontals dollar. Det betyder inte att allt som är provokativt är konst. Det betyder inte heller att konst nödvändigtvis måste vara provokativ. Att stor konst och provokativ konst ibland återfinns i ett och samma verk kan inte leda oss till slutsatsen att all stor konst måste vara provokativ. Ett sådant resonemang är byggt på slarvig pseudologik.

Måste jag nämna exempel på stor konst som inte är provocerande? Kan ni inte själva inse det?

Testresultat

Hä, hä. Jag har ju svårt att motstå tester av olika slag. Därför gick jag in på Svenska Dagbladets "valkompass". Resultatet blev lite konstigt men inte helt överraskande. Man får en hälsning från partiledaren för det parti som man sympatiserar mest med. Min hälsning blev denna:

Jag är enligt testet vänsterpartist till nästan 75 %. Jag är även feminist till nästan 63 %. Jag är vidare miljöpartist till 55 % och socialdemokrat till c:a 51 %. Helt klart är jag rödgrön. Det förvånar mig inte. Det som förvånar mig är att jag är mera sverigedemokrat än moderat. Hur gick det till?