Gott Nytt År!
lördag 31 december 2011
En sorts avslutning
Jag har bloggat om denna bok tidigare här. Nu är det dags för ett urval goda citat.
"Ingenting är utanför Gud. Det du innerst inne är, är gudomligt." (s. 20)
"Gud är kärlek, och att ge sig själv, att bli liten för att den andre skall bli stor, är typiskt för kärleken." (s. 21)
"Gud är kärlek, och att ge sig själv, att bli liten för att den andre skall bli stor, är typiskt för kärleken." (s. 21)
"Gud är kärleken. (...) överallt där verklig kärlek finns, där är han med." (s. 22)
"Du tror att Gud är långt borta. Men du behöver inte söka efter honom. Du har honom inom dig." (s. 43)
"Du tror att Gud är långt borta. Men du behöver inte söka efter honom. Du har honom inom dig." (s. 43)
"Guds tystnad vill få oss att inse hur meningslöst vårt frågande är, därför att det är brist på tillit och överlåtelse." (s. 185)
"Ett kristet liv är en enda stor bejakelse." (s. 195)
"(...) så som Jesus älskar oss bör vi älska varandra. Om vi förstår hur Jesus älskar oss, kan vi också förstå hur vi skall älska varandra. Vår kärlek skall vara en avspegling av hans kärlek." (s. 232)
"Ju mer du lever i kärleken, desto mindre fäster du dig vid andras skavanker." (s. 243)
"Att be om tecken tyder på bristande tillit." (s. 262)
"Ett kristet liv är en enda stor bejakelse." (s. 195)
"(...) så som Jesus älskar oss bör vi älska varandra. Om vi förstår hur Jesus älskar oss, kan vi också förstå hur vi skall älska varandra. Vår kärlek skall vara en avspegling av hans kärlek." (s. 232)
"Ju mer du lever i kärleken, desto mindre fäster du dig vid andras skavanker." (s. 243)
"Att be om tecken tyder på bristande tillit." (s. 262)
"Vi behöver varandra för att växa och mogna. Vi växer ju genom att älska. Kärlek innebär alltid självutgivelse, och därför behöver vi också varandra för att kunna utge oss." (s. 294)
"Varje människas djupaste längtan är att bli fullständigt bejakad som den hon är, och ovillkorligt älskad. (...) I ditt innersta är du inget annat än kapacitet för att ge och ta emot kärlek." (s. 334)
"Den största tjänst du kan göra en människa är att kyssa liv i den gudomliga kärlek som slumrar inom henne." (s. 342)
"Människan är skapad till Guds avbild." (s. 400)
*************
Sic. Det kallar jag en god citatsamling.
"Den största tjänst du kan göra en människa är att kyssa liv i den gudomliga kärlek som slumrar inom henne." (s. 342)
"Människan är skapad till Guds avbild." (s. 400)
*************
Sic. Det kallar jag en god citatsamling.
fredag 30 december 2011
Dagens haiku (Dubbelhaiku)
Camus: "Man måste
tänka sig Sisyfos lyck-
lig". Jaha? Än se'n?
Vi är Sisyfos
i så många sammanhang.
Vart leder det oss?
tänka sig Sisyfos lyck-
lig". Jaha? Än se'n?
Vi är Sisyfos
i så många sammanhang.
Vart leder det oss?
Sagan-saga
Babbel. Han är så odrägligt självbelåten och självsäker, denne besserwisser. Och varför ser inte alla djur som vi människor vill äta upp ut som samurajer? Det hade väl varit perfekt evolution?
Hur kan han vara så äckligt säker på det han yttrar sig om? Det ger ett löjets skimmer. Jag skulle skratta skadeglatt så fort någon kunde motbevisa honom.
Hur kan han vara så äckligt säker på det han yttrar sig om? Det ger ett löjets skimmer. Jag skulle skratta skadeglatt så fort någon kunde motbevisa honom.
Ytterligare 1 rätt och...
Någon kanske tror att jag skryter när jag påstår att jag var nära att komma in i Mensa. Men jag har bevis. I efterhand har jag fått veta att jag var ett (1) rätt svar från att bli behörig. Snopet.
Någon kanske undrar om det finns några nackdelar med att ha en hög IQ. Ja, det finns det. Hos mig yttrar det sig t.ex. i att jag lätt blir otålig med personer som har svårt för att fatta. Jag är ö.h.t. mera otålig än de flesta andra. Jag tänker: "Nu kan jag detta. Nu vill jag göra något annat.".
torsdag 29 december 2011
Klart och tydligt?
På en skylt som informerar/gör reklam om en djuraffär står det:
"BUTIKEN SOM HAR ALLT FÖR DJUREN!"och så:
"HUND KATT FÅGEL FISK VETERINÄR TRIM & KLIPP"
Så står det.
Då undrar jag - som är en sådan där odräglig felfinnare - vad som menas. Har man inte blandat ihop begreppen lite? Butiken säljer alltså hundar och katter för andra djur? Knappast. Den har däremot mat och andra varor som är avsedda för hundar och katter. Säljer man fåglar och fiskar? Ja. Säljer man fåglar och fiskar till andra djur? Nej. Säljer man veterinärer? Nej. Men man kan köpa tjänster av en veterinär. Etc.
onsdag 28 december 2011
Några rader kring en Monroebok
Det är väl knappt man vågar skriva något om boken "Marilyn Monroe - fragment". Vad jag än tycker, så kan jag bli attackerad - av den enkla anledningen att jag är en något äldre man. Jag är dömd på förhand. Läs därför vad Thomas Nydahl mycket klokt skrev om denna bok - här.
Man måste här låta en kvinna komma till tals. Läs alltså detta.
Vad jag anser? Tja, vem bryr sig? Jo, jag anser att denna bok kompletterar "fakta i målet" och rätar ut en del frågetecken. Det blir för mig uppenbart att MM hade ett omotiverat dåligt självförtroende, att hon ibland kunde skriva riktigt poetiskt och att hon definitivt inte var en dum blondin.
Jag vill avsluta med några ord hämtade ur Lee Strasbergs tal vid Marilyns begravning:
"Vi som har samlats här i dag kände bara Marilyn, en varm, impulsiv, blyg och ensam människa, känslig och rädd för att bli avvisad, men alltid livsbejakande och sökande efter mening i tillvaron. (...)
För oss var Marilyn en hängiven och trofast vän, en arbetskamrat som ständigt strävade efter perfektion. (...)
Det liksom lyste om henne, en kombination av vemod, utstrålning och längtan som skilde henne från mängden, men som fick oss alla att vilja bli delaktiga i det, att också få uppleva den där barnsliga, skygga men samtidigt sprittande aningslösheten." (s. 263)
Det går sannolikt inte att formulera det bättre.
Man måste här låta en kvinna komma till tals. Läs alltså detta.
Vad jag anser? Tja, vem bryr sig? Jo, jag anser att denna bok kompletterar "fakta i målet" och rätar ut en del frågetecken. Det blir för mig uppenbart att MM hade ett omotiverat dåligt självförtroende, att hon ibland kunde skriva riktigt poetiskt och att hon definitivt inte var en dum blondin.
Jag vill avsluta med några ord hämtade ur Lee Strasbergs tal vid Marilyns begravning:
"Vi som har samlats här i dag kände bara Marilyn, en varm, impulsiv, blyg och ensam människa, känslig och rädd för att bli avvisad, men alltid livsbejakande och sökande efter mening i tillvaron. (...)
För oss var Marilyn en hängiven och trofast vän, en arbetskamrat som ständigt strävade efter perfektion. (...)
Det liksom lyste om henne, en kombination av vemod, utstrålning och längtan som skilde henne från mängden, men som fick oss alla att vilja bli delaktiga i det, att också få uppleva den där barnsliga, skygga men samtidigt sprittande aningslösheten." (s. 263)
Det går sannolikt inte att formulera det bättre.
tisdag 27 december 2011
måndag 26 december 2011
Paradoxalt
Det är egentligen väldigt egendomligt att man kan tycka om att äta räkor. Lukten borde vara avskräckande. Räkor luktar ju som en blandning av fotsvett, urin och mensblod.
Några rader kring en Strindbergbiografi
Måste ha! Hoppas den kommer på rea! Boken "Om Strindberg" (2010) är nödvändig att äga för var och en som är intresserad av Strindberg. Själv är jag ärligt talat mest intresserad av Strindberg som fenomen. (Jag har svårt för en del av hans böcker.) Att han var ett geni måste stå bortom allt tvivel - även för den mest klentrogne.
Sällan eller aldrig har någon svensk man levt ett så dramatiskt liv. Han levde egentligen inte bara ett liv; han levde flera liv parallellt. SÅ mycket finns skrivet om denne man. Vad kan jag tillföra? Intet av värde.
Jag vill bara rekommendera denna bok till läsning. En adekvat och relevant recension finner du här. Om jag skall tillägga något till den, så blir det att Björn Ranelids essä är mycket läsvärd - även om man inte håller med om allt han skriver. Jag håller fullständigt med om Lisbeth Larssons "Människoätaren". Den är briljant - ja, närmast genialt - skriven. Jan Myrdals essä kan jag däremot gott leva utan. Jag orkar inte med den mannens träiga och näst intill ogenomträngliga prosa. I mina ögon är han en ganska usel författare. Om han skall kallas folkbildare, så kan lika gärna Stockhausens musik kallas populistisk.
Ebba Witt-Brattström lyckades i en parentes med tre ord sammanfatta mycket av Strindbergs författarskap: "överdrifterna, upprepningarna, paradoxerna" (s. 283). Så är det! Strindbergs författarskap - och liv - var fullt av överdrifter, upprepningar och paradoxer.
Vilken man! Vilken författare! Vilket liv! Denna dramatik! Detta engagemang! Denna produktivitet! Denna integritet! Denna stolthet! Vi har varken förr eller senare sett dess like. Strindbergs liv överträffar dikten.
Slutligen vill jag ta detta exempel ur Strindbergs "En blå bok", närmare bestämt "Det bristfälliga livet" (citatet är valt av Ulrika Knutson):
"Alltså strida, gorma och störa för bagateller så att lifvets hufvudsaker komma i bakgrunden. Låter man sig nöja och undlåter att vara kinkig, så sitter man snart i ett svinhus, äter svinmat utan att klaga, går i kläder som synas lånade och i skodon som klämma eller glappa." (s. 336)
Så betraktade han livet på sin ålders höst.
Och om några dagar börjar jubileumsåret....
Jag vill bara rekommendera denna bok till läsning. En adekvat och relevant recension finner du här. Om jag skall tillägga något till den, så blir det att Björn Ranelids essä är mycket läsvärd - även om man inte håller med om allt han skriver. Jag håller fullständigt med om Lisbeth Larssons "Människoätaren". Den är briljant - ja, närmast genialt - skriven. Jan Myrdals essä kan jag däremot gott leva utan. Jag orkar inte med den mannens träiga och näst intill ogenomträngliga prosa. I mina ögon är han en ganska usel författare. Om han skall kallas folkbildare, så kan lika gärna Stockhausens musik kallas populistisk.
Ebba Witt-Brattström lyckades i en parentes med tre ord sammanfatta mycket av Strindbergs författarskap: "överdrifterna, upprepningarna, paradoxerna" (s. 283). Så är det! Strindbergs författarskap - och liv - var fullt av överdrifter, upprepningar och paradoxer.
Vilken man! Vilken författare! Vilket liv! Denna dramatik! Detta engagemang! Denna produktivitet! Denna integritet! Denna stolthet! Vi har varken förr eller senare sett dess like. Strindbergs liv överträffar dikten.
Slutligen vill jag ta detta exempel ur Strindbergs "En blå bok", närmare bestämt "Det bristfälliga livet" (citatet är valt av Ulrika Knutson):
"Alltså strida, gorma och störa för bagateller så att lifvets hufvudsaker komma i bakgrunden. Låter man sig nöja och undlåter att vara kinkig, så sitter man snart i ett svinhus, äter svinmat utan att klaga, går i kläder som synas lånade och i skodon som klämma eller glappa." (s. 336)
Så betraktade han livet på sin ålders höst.
Och om några dagar börjar jubileumsåret....
söndag 25 december 2011
lördag 24 december 2011
Den ljusnande framtid...?
Jag misstänker att 2012 blir ett avgörande år. Det är nog tur att man inte kan se in i framtiden. Men jag undrar bl.a. vad som kommer att hända med
RysslandNordkorea
Tunisien
Egypten
Libyen
Syrien
Irak
Iran
Israel
Det finns mycket man kan undra...
Jag kände redan till den...
En bra nyutgivning av en gammal bok.
Man kan ju drömma om att ens bloggande har någon sorts inflytande någonstans...
Man kan ju drömma om att ens bloggande har någon sorts inflytande någonstans...
fredag 23 december 2011
Saknar Schulman humor?
Det här tycker jag är roligt. Sedan får Schulman tycka vad han vill. Han skall tala tyst om att vara egotrippad...
torsdag 22 december 2011
Det varade ett tag
Jag tillägnar Bob Dylans "Positively 4th Street" en av mina f.d. vänner.
Texten har du här.
"You see me on the street,
you always act surprised.
You say, “How are you?” “Good luck”
but you don't mean it."
Texten har du här.
"You see me on the street,
you always act surprised.
You say, “How are you?” “Good luck”
but you don't mean it."
Vad är 6 x 8?
Han har rätt - här. Jag vägrar tro att eleverna har blivit så mycket dummare. Det måste vara fel på undervisningen.
onsdag 21 december 2011
En favorit live
Man måste höra honom då och då. En makalös röst har han. Här är han dessutom på ovanligt gott humör - och så spelar Candy Dulfer på saxofon. Ah, det här är så bra - om man bortser från den dåliga bildkvaliteten.
tisdag 20 december 2011
Tvivelaktiga grubblerier
Jag tror inte på Kärleken. Varför skulle jag göra det? Kärleken är ju inte vetenskapligt bevisad. Det finns ingen formel som bevisar Kärlekens existens. Jag har aldrig mött Kärleken ansikte mot ansikte. H*n har aldrig skakat min hand och presenterat sig: "Hej, det är jag som är Kärleken". H*n kommer aldrig när jag ropar. H*n håller sig alltid undan. Ingen har hört Kärleken ropa: "Här är jag!". Jag kan inte inse att det gör någon skillnad om h*n finns eller inte. Om h*n finns - hur kan h*n då tillåta all ondska? H*n kanske finns - men h*n är kanske på semester eller h*n kanske är pensionerad. Vad gör Kärleken för skillnad? H*n syns ju aldrig. H*n tar aldrig gestalt. Varför skall jag tro på något som jag varken kan ta på eller se, höra eller lukta? Nej, Kärleken är nog bara ett hjärnspöke.
måndag 19 december 2011
Lite om gudstro
Jag begriper mig inte på övertygade ateister. Hur tänker de? Hur kan de vara så bergfast säkra på att Gud inte finns? Deras hållning är ju lika rabiat, rigid, intolerant, fanatisk etc. som den hos dem de bekämpar - fanatiska troende.
Jag räknar mig inte som fanatiskt troende. Jag räknar mig däremot som troende, men jag går inte omkring och försöker övertyga alla i min omgivning om att de måste bli troende. Så kan jag uppleva många starkt "troende" ateister - de vill få alla andra att tänka som dem.
Det är väsentligt lättare att ha med agnostiker att göra. De har en klädsam ödmjukhet som jag inte finner hos militanta ateister. Militanta ateister är självgoda figurer som är övertygade om sin egen förträfflighet och ser ned på och föraktar troende. Och ateisternas ständiga argument att det är religion som har lett till alla möjliga katastrofer och världskrig och massmord m.m. etc. o.s.v. är nonsens. Mao Zedong (Tidigare stavning Mao Tse-tung) var en av alla tiders mest ondskefulla varelser och han var ateist - för att nu nämna bara ett exempel.
Nå, min kristna tro växte sakta fram. Den blev s.a.s. resultatet av ett långvarigt grubblande. Det påminner om ett pussel. Alla bitar sitter inte på plats, men det går att klart urskilja vad pusslet föreställer. Aldrig blev jag slagen i huvudet av Gud: "Tro!". Nej, likt en smygande indian kom tron liksom ljudlöst in i mitt liv. Mina resonemang med mig själv och andra och mina brottningsmatcher med tro/tvivel ledde mig till slutsatsen att sannolikheten för Guds existens är större än sannolikheten för Guds icke-existens.
Jag påstår mig inte kunna bevisa att Gud finns. Ibland tvivlar jag, men för det mesta tror jag. Det skulle vara klädsamt om ateister kunde sluta slå sig för bröstet och om de inte längre självsäkert ropade att tron på Guds existens bara är trams och dumheter. Troende är inte per automatik dumma i huvudet - som många ateister påstår. Det finns många superintelligenta människor som har en väldigt stark gudstro.
Och det kan inte tillräckligt ofta påpekas: Det handlar om tro - och inte om vetenskap. Om jag hade kunnat bevisa Guds existens rent vetenskapligt, så hade det ju varit irrelevant att prata om tro. Det skulle vara lika ointressant som att påstå: "Jag tror att solen finns" eller "Jag tror att Jorden är rund".
Jag räknar mig inte som fanatiskt troende. Jag räknar mig däremot som troende, men jag går inte omkring och försöker övertyga alla i min omgivning om att de måste bli troende. Så kan jag uppleva många starkt "troende" ateister - de vill få alla andra att tänka som dem.
Det är väsentligt lättare att ha med agnostiker att göra. De har en klädsam ödmjukhet som jag inte finner hos militanta ateister. Militanta ateister är självgoda figurer som är övertygade om sin egen förträfflighet och ser ned på och föraktar troende. Och ateisternas ständiga argument att det är religion som har lett till alla möjliga katastrofer och världskrig och massmord m.m. etc. o.s.v. är nonsens. Mao Zedong (Tidigare stavning Mao Tse-tung) var en av alla tiders mest ondskefulla varelser och han var ateist - för att nu nämna bara ett exempel.
Nå, min kristna tro växte sakta fram. Den blev s.a.s. resultatet av ett långvarigt grubblande. Det påminner om ett pussel. Alla bitar sitter inte på plats, men det går att klart urskilja vad pusslet föreställer. Aldrig blev jag slagen i huvudet av Gud: "Tro!". Nej, likt en smygande indian kom tron liksom ljudlöst in i mitt liv. Mina resonemang med mig själv och andra och mina brottningsmatcher med tro/tvivel ledde mig till slutsatsen att sannolikheten för Guds existens är större än sannolikheten för Guds icke-existens.
Jag påstår mig inte kunna bevisa att Gud finns. Ibland tvivlar jag, men för det mesta tror jag. Det skulle vara klädsamt om ateister kunde sluta slå sig för bröstet och om de inte längre självsäkert ropade att tron på Guds existens bara är trams och dumheter. Troende är inte per automatik dumma i huvudet - som många ateister påstår. Det finns många superintelligenta människor som har en väldigt stark gudstro.
Och det kan inte tillräckligt ofta påpekas: Det handlar om tro - och inte om vetenskap. Om jag hade kunnat bevisa Guds existens rent vetenskapligt, så hade det ju varit irrelevant att prata om tro. Det skulle vara lika ointressant som att påstå: "Jag tror att solen finns" eller "Jag tror att Jorden är rund".
söndag 18 december 2011
lördag 17 december 2011
Monica igen
Hon var enastående - Monica Zetterlund. Hon var ju inte bara en gudabenådad jazzsångerska, hon var dessutom en bra skådespelerska och revyartist. Den enda svenska jazzsångerska som kunde tävla med henne i skicklighet var enligt min mening Alice Babs. Vi har haft andra bra jazzsångerskor men de två var de största. De rörde sig i samma högkvalitativa sfärer som t.ex. Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan.
I Tom Alandhs dokumentärfilm "Underbart är kort" får vi se och höra mycket av Monica. Alandh var en habil och lyhörd intervjuare, även om ett par frågor kunde kännas lite småtöntiga. Filmen är inget mästerverk men klart se- och hörvärd. Läs gärna mera om Monica här.
I Tom Alandhs dokumentärfilm "Underbart är kort" får vi se och höra mycket av Monica. Alandh var en habil och lyhörd intervjuare, även om ett par frågor kunde kännas lite småtöntiga. Filmen är inget mästerverk men klart se- och hörvärd. Läs gärna mera om Monica här.
fredag 16 december 2011
Mischmasch
Jag gillar inte Illustrerad vetenskaps IQ-test på webben. Det är egentligen inget IQ-test. Det är någon märklig blandning av IQ-test och högskoleprov. Ett äkta, rent IQ-test handlar inte om en massa kunskaper, gott ordförråd m.m. Det handlar uteslutande om att snabbt och korrekt upptäcka samband. Därför är Mensas övervakade IQ-test det enda svenska intelligenstestet som jag litar på.
Helt unik, forts.
"Metamorfoser - Marilyn Monroe" (2011) av David Wills (och designad av Stephen Schmidt) är en väldigt vacker bok. Det beror givetvis till stor del på bokens ämne. Enligt mig och många med mig var Marilyn Monroe definitivt en av världens vackraste kvinnor genom tiderna. Hennes kropp var väl inte den absolut vackraste, men hennes ansikte var ju oerhört tilltalande...
Den här boken slår hål på två myter kring hennes person som eventuellt figurerar:
1. Hon var en dum blondin
2. Hon var lika fräck och framfusig som en "billig" kvinna
Så var det inte. I boken finns flera vittnesmål om att hon var både smart och blyg.
Vi vet väl alla hur hennes liv slutade. Det är så oerhört tragiskt. Hon höll på att spela in "Something's got to give" när hon plötsligt lämnade detta jordeliv - för egen hand, av otur, av en mördares hand? Det får vi nog aldrig veta. Men om hon hade kärleksaffärer med både John och Robert Kennedy, så kanske FBI och CIA tyckte att hon var en säkerhetsrisk. Eller var kanske hennes läkare alltför frikostig med mediciner? Vem vet säkert?
Hur som helst: ingen kan ta ifrån henne hennes goda skådespelarinsatser - de finns bevarade för oss alla att se. Och ingen kan ta ifrån henne hennes sex appeal. Den var helt enorm - särskilt framför kameran, när hon var medveten om att bli fotograferad/filmad. På vissa foton syns hennes skönhet tydligare än på andra. Då finns det ingen tvekan om att hon var den vackraste kvinnan någonsin, anser jag. Det är fulländat. Och jag kan tycka att hon var som vackrast mot slutet - med en och annan liten rynka. Hon hade en utstrålning som skulle få en utstrålningsmätare att gå sönder av överansträngning. Och här finns mängder av foton som jag aldrig tidigare har sett - och som bevisar att jag har rätt. Hennes skönhet var enkelt uttryckt svindlande!
Nu några citat!
"I ett liv fyllt av ömsom framgång, ömsom sorg åstadkom Marilyn väldigt mycket på väldigt kort tid, gjorde ett markant avtryck och fortsätter i döden att fängsla och behaga världen. Bilden av henne som en tragisk person är missvisande. Egentligen måste hon ha varit mycket smart. Betänk bara den resa en liten flicka inledde på barnhem och hos fosterfamiljer, för att att sedan komma att bli den mest berömda kvinnan i världen. Hennes brist på självförtroende tycks motsägas av anmärkningsvärd drivkraft och ambition, egenskaper som kämpade sig fram genom år av initialt avvisande då Hollywood saknade intresse. Först vid tjugosex nådde hon framgång, en ganska hög ålder för en kvinnlig stjärna, både då och nu." (s. 27f)
"När du ser Marilyn Monroe på film så vill du inte att något ont ska hända henne. Du vill verkligen att hon ska få det bra ... bli lycklig." (Natalie Wood, s. 96)
"Hon hade inget ont i sig - inget divaaktigt. Hon var helt enkelt tvungen att koncentrera sig på sig själv och på människorna som var där bara för hennes skull... Femtio år senare ser vi fortfarande hennes filmer och pratar om henne. Det där var ingen korkad kvinna - tro mig." (Lauren Bacall, s. 123)
"Det var verkligen något alldeles särskilt med Marilyn Monroe. Ibland var hon överjordisk, och ibland som en servitris på ett fik." (Truman Capote, s. 138)
"Hon var helt genial som komedienn, med ett otroligt sinne för humoristisk dialog. Det var en gudagåva. (...) Det kommer aldrig att finnas någon mer som hon." (Billy Wilder, s. 157)
"Hon var väldigt tystlåten, hade rent naturligt en enorm värdighet och var extremt intelligent. Hon var också oerhört känslig." (Dame Edith Sitwell, s. 172)
"Marilyn är det närmsta geni av alla skådespelerskor jag någonsin känt (...) Så mycket hon åstadkommer med sina ögon, sina läppar, med små, nästan oavsiktliga gester... Monroe är ren och skär filmkonst." (Joshua Logan, s. 175)
Den här boken slår hål på två myter kring hennes person som eventuellt figurerar:
1. Hon var en dum blondin
2. Hon var lika fräck och framfusig som en "billig" kvinna
Så var det inte. I boken finns flera vittnesmål om att hon var både smart och blyg.
Vi vet väl alla hur hennes liv slutade. Det är så oerhört tragiskt. Hon höll på att spela in "Something's got to give" när hon plötsligt lämnade detta jordeliv - för egen hand, av otur, av en mördares hand? Det får vi nog aldrig veta. Men om hon hade kärleksaffärer med både John och Robert Kennedy, så kanske FBI och CIA tyckte att hon var en säkerhetsrisk. Eller var kanske hennes läkare alltför frikostig med mediciner? Vem vet säkert?
Hur som helst: ingen kan ta ifrån henne hennes goda skådespelarinsatser - de finns bevarade för oss alla att se. Och ingen kan ta ifrån henne hennes sex appeal. Den var helt enorm - särskilt framför kameran, när hon var medveten om att bli fotograferad/filmad. På vissa foton syns hennes skönhet tydligare än på andra. Då finns det ingen tvekan om att hon var den vackraste kvinnan någonsin, anser jag. Det är fulländat. Och jag kan tycka att hon var som vackrast mot slutet - med en och annan liten rynka. Hon hade en utstrålning som skulle få en utstrålningsmätare att gå sönder av överansträngning. Och här finns mängder av foton som jag aldrig tidigare har sett - och som bevisar att jag har rätt. Hennes skönhet var enkelt uttryckt svindlande!
Nu några citat!
"I ett liv fyllt av ömsom framgång, ömsom sorg åstadkom Marilyn väldigt mycket på väldigt kort tid, gjorde ett markant avtryck och fortsätter i döden att fängsla och behaga världen. Bilden av henne som en tragisk person är missvisande. Egentligen måste hon ha varit mycket smart. Betänk bara den resa en liten flicka inledde på barnhem och hos fosterfamiljer, för att att sedan komma att bli den mest berömda kvinnan i världen. Hennes brist på självförtroende tycks motsägas av anmärkningsvärd drivkraft och ambition, egenskaper som kämpade sig fram genom år av initialt avvisande då Hollywood saknade intresse. Först vid tjugosex nådde hon framgång, en ganska hög ålder för en kvinnlig stjärna, både då och nu." (s. 27f)
"När du ser Marilyn Monroe på film så vill du inte att något ont ska hända henne. Du vill verkligen att hon ska få det bra ... bli lycklig." (Natalie Wood, s. 96)
"Hon hade inget ont i sig - inget divaaktigt. Hon var helt enkelt tvungen att koncentrera sig på sig själv och på människorna som var där bara för hennes skull... Femtio år senare ser vi fortfarande hennes filmer och pratar om henne. Det där var ingen korkad kvinna - tro mig." (Lauren Bacall, s. 123)
"Det var verkligen något alldeles särskilt med Marilyn Monroe. Ibland var hon överjordisk, och ibland som en servitris på ett fik." (Truman Capote, s. 138)
"Hon var helt genial som komedienn, med ett otroligt sinne för humoristisk dialog. Det var en gudagåva. (...) Det kommer aldrig att finnas någon mer som hon." (Billy Wilder, s. 157)
"Hon var väldigt tystlåten, hade rent naturligt en enorm värdighet och var extremt intelligent. Hon var också oerhört känslig." (Dame Edith Sitwell, s. 172)
"Marilyn är det närmsta geni av alla skådespelerskor jag någonsin känt (...) Så mycket hon åstadkommer med sina ögon, sina läppar, med små, nästan oavsiktliga gester... Monroe är ren och skär filmkonst." (Joshua Logan, s. 175)
torsdag 15 december 2011
Helt unik
Jag lånade hem boken "Marilyn Monroe - Metamorfoser". Det går knappt att lägga den ifrån sig. Bilderna på henne är magnetiska. Hennes utstrålning var unik. Jag får återkomma i detta ämne när jag är färdig med boken.
onsdag 14 december 2011
tisdag 13 december 2011
Ondskans dumhet
Heja Lisa - här! När jag läser Katrin Zytomierskas trams och elaka dumheter önskar jag att yttrandefriheten vore begränsad. Hennes åsikter förorenar etern.
måndag 12 december 2011
söndag 11 december 2011
Några rader om en dokumentärfilm
Jag såg alltihop nästan i ett sträck, endast med avbrott för lite fika. Scorseses film om George Harrison är givetvis mycket sevärd. Visserligen visste ju en sådan gammal stöt som jag det mesta redan, men det dök upp några sanningar som jag inte tidigare kände till.
Det är alltid med blandade känslor jag ser sådant här. Jag börjar tänka: "Vad hade hänt om...", och en massa kontrafaktiska villkorssatser snurrar runt i skallen. Jag vet att det är nonsens, men ändå händer det. Man känner igen så mycket och man kan nästan erinra sig vad man gjorde när man t.ex. fick veta att "Day tripper/We can work it out" blev etta på listan. (Om jag inte minns fel, så befann jag mig i "finrummet" i mitt tonårshem - där fanns stereoanläggningen.) Jo, så är det ju - en dokumentärfilm om George Harrison blir oundvikligen även en dokumentärfilm om The Beatles. Och sådant som historien om The Beatles händer förmodligen bara en gång per sekel. Och skall man skriva 1900-talets historia så kommer man inte undan de fyra. Och George var en av dem.
Någon har sagt att George Harrison skulle ha varit en självklar ledare i vilket band som helst. Men nu tillhörde han The Beatles och där fanns redan två andra ledare. Sett så här i backspegeln gjorde han förmodligen helt rätt när han fortsatte solo.
Det är alltid med blandade känslor jag ser sådant här. Jag börjar tänka: "Vad hade hänt om...", och en massa kontrafaktiska villkorssatser snurrar runt i skallen. Jag vet att det är nonsens, men ändå händer det. Man känner igen så mycket och man kan nästan erinra sig vad man gjorde när man t.ex. fick veta att "Day tripper/We can work it out" blev etta på listan. (Om jag inte minns fel, så befann jag mig i "finrummet" i mitt tonårshem - där fanns stereoanläggningen.) Jo, så är det ju - en dokumentärfilm om George Harrison blir oundvikligen även en dokumentärfilm om The Beatles. Och sådant som historien om The Beatles händer förmodligen bara en gång per sekel. Och skall man skriva 1900-talets historia så kommer man inte undan de fyra. Och George var en av dem.
Någon har sagt att George Harrison skulle ha varit en självklar ledare i vilket band som helst. Men nu tillhörde han The Beatles och där fanns redan två andra ledare. Sett så här i backspegeln gjorde han förmodligen helt rätt när han fortsatte solo.
Några rader om "Hanna"
Sedd:
What a waste. Att titta på "Hanna". Den är riktigt kass. Det är - hur otroligt det än kan verka - bättre att använda tiden till ett töntigt TV-spel. Då är man i alla fall på något sätt medskapande. Svenska kritiker var ganska snälla. Jag håller mest med Kulturbloggen och Onyanserat. Enligt mig är "Hanna" en film bäst osedd. Vill man se en liknande historia om en tuff och känslokall, ensam, ung och våldsam kvinna så är det ofantligt mycket bättre att se Luc Bessons "Nikita".
lördag 10 december 2011
Ungefär som jag, då...
Det trodde du nog inte om Leif G W - att han har en stark gudstro och är en romantiker. Läs själv här.
Gott rödvin
Den fick jag när jag fyllde år. Jag har inte öppnat den förrän nu. Visserligen var den ganska sträv och jag brukar inte gilla sträva viner, men jag gillar den ändå. Mycket smak, stor fyllighet.
Några rader om "The tree of life"
Sedd:
Jaha. Nu har jag sett den också. Den tänker jag inte se flera gånger. Jag såg en kvart, sedan började jag snabbspola. "The tree of life" är en av de mest pretentiösa och obegripliga filmer jag har sett.
På ett sätt är denna film störande övertydlig. Budskapet kan helt enkelt synas vara "Älska varandra". Och det skulle inte förvåna mig det minsta om några tycker att det här är något av det mest fantastiska de har sett och att denna film är en av de vackraste som någonsin har gjorts. Suck. Det är bara det att kärleksbudskapet har filmatiserats ett oräkneligt antal gånger redan och i flera fall bättre än här.
På ett annat sätt är den irriterande otydlig. Den förtydligar ingenting, den förklarar ingenting, den förenklar ingenting. Den bara mystifierar. Ibland undrar man om man tittar på någon trailer för "Vetenskapens värld", "Ett med naturen", "Animal planet" eller "Discovery channel". Total förvirring uppstår. Men att den har fått fina betyg är ju helt i sin ordning. Så fort en film är väldigt knepig och skildrar något dysfunktionellt - i detta fall en familj - så får den höga betyg. Se t.ex. här. Jag håller mest med Kulturbloggen och Moviezine.
På ett sätt är denna film störande övertydlig. Budskapet kan helt enkelt synas vara "Älska varandra". Och det skulle inte förvåna mig det minsta om några tycker att det här är något av det mest fantastiska de har sett och att denna film är en av de vackraste som någonsin har gjorts. Suck. Det är bara det att kärleksbudskapet har filmatiserats ett oräkneligt antal gånger redan och i flera fall bättre än här.
På ett annat sätt är den irriterande otydlig. Den förtydligar ingenting, den förklarar ingenting, den förenklar ingenting. Den bara mystifierar. Ibland undrar man om man tittar på någon trailer för "Vetenskapens värld", "Ett med naturen", "Animal planet" eller "Discovery channel". Total förvirring uppstår. Men att den har fått fina betyg är ju helt i sin ordning. Så fort en film är väldigt knepig och skildrar något dysfunktionellt - i detta fall en familj - så får den höga betyg. Se t.ex. här. Jag håller mest med Kulturbloggen och Moviezine.
Nej, det jag kommer att minnas av det här kvasidjupa pekoralet är den skådespelare som har den kvinnliga huvudrollen. Jessica Chastain "ägde" varje scen hon var med i. En fantastisk kvinna - med ett fascinerande utseende som leder mina tankar till Christine Falkenland, Kate Blanchett och Scarlett Johansson på en och samma gång.
Jag vill se mera av henne.
fredag 9 december 2011
En bloggpost i repris
Den är så bra - denna brevväxling.
Ju äldre jag blir desto blödigare blir jag. Det är så rörande - detta möte.
Ju äldre jag blir desto blödigare blir jag. Det är så rörande - detta möte.
En omöjlig kvartett?
Vilken supergrupp det skulle kunna bli... Men de får skynda sig. De är gamla nu.
Leonard Cohen, Bob Dylan, Paul Simon och Neil Young!
Leonard Cohen, Bob Dylan, Paul Simon och Neil Young!
torsdag 8 december 2011
Några rader om en Nydahl-bok
Nu har jag läst den. Här och här kan du läsa två intressanta bloggposter om Thomas Nydahls "Kulturen vid stupet". Själv tycker jag att Nydahl är som bäst när han ger lite djupare porträtt av olika författare eller andra kulturpersonligheter. Jag syftar t.ex. på essäerna om Per Helge, Etty Hillesum, Zenta Maurina och Anders Johansson. Nydahl inspirerar till fortsatta studier.
Jag förstår inte varför vissa kritiker är så negativt inställda till hans författarskap - och i något fall - hela hans person. Jo, jag förstår det. Nydahl rättar inte in sig i ledet. Han går sina egna vägar, fri från varje gruppering. Och det skall han bannas för. Det är besynnerligt så lågt i tak det kan vara.
Vidare har han beskyllts för att vara alltför produktiv, svamla och prata i nattmössan. Ursäkta, men det går tretton på dussinet av alltför flitiga författare som bara är bra på att "låta flabben gå". Nydahl har substans i det han skriver; han är oerhört beläst och en mycket bra förmedlare av intressant - men många gånger motspänstig och krävande - kultur. En folkbildare långt från allfarvägen.
Jag förstår inte varför vissa kritiker är så negativt inställda till hans författarskap - och i något fall - hela hans person. Jo, jag förstår det. Nydahl rättar inte in sig i ledet. Han går sina egna vägar, fri från varje gruppering. Och det skall han bannas för. Det är besynnerligt så lågt i tak det kan vara.
Vidare har han beskyllts för att vara alltför produktiv, svamla och prata i nattmössan. Ursäkta, men det går tretton på dussinet av alltför flitiga författare som bara är bra på att "låta flabben gå". Nydahl har substans i det han skriver; han är oerhört beläst och en mycket bra förmedlare av intressant - men många gånger motspänstig och krävande - kultur. En folkbildare långt från allfarvägen.
onsdag 7 december 2011
Tänkvärt om betyg
Ibland kan man hitta något intressant t.o.m. i Newsmill. Exempel
Men varför detta?: "Kraven för att få det lägsta godkända betyget, E, sänks så att även de svagaste eleverna har en rimlig chans att nå detta."
Varför är det katastrof om inte alla får godkänt?
Man kan inte få en elefant att svinga sig mellan träden med hjälp av lianer hur man än anstränger sig...
Varför är det katastrof om inte alla får godkänt?
Man kan inte få en elefant att svinga sig mellan träden med hjälp av lianer hur man än anstränger sig...
tisdag 6 december 2011
Tja, sisådär
Jag låg på sängen och tittade på "Sommarpratarna". Det var väl trevligt och lite gulligt, så där, men inte särskilt tankeväckande. Det blev lite för mycket prat om alkohol. Jag saknade prat om tro. Det hade t.ex. varit intressant att höra ett samtal mellan Mark Levengood och Olle Carlsson om deras syn på Gud, Jesus och kristen tro i allmänhet. Behållningen av programmet blev väl att de medverkande "möttes i underbara samtal" (som Vicky von der Lancken sade).
måndag 5 december 2011
Favorit i repris
Ah... Jag älskar den filmen. Här är ett intressant urval med korta klipp. (Men bildkvaliteten är inget att skryta om.) Det mest spännande med filmen är just förhållandet mellan den äldre mannen och den unga kvinnan - och att vi aldrig får veta om de gjorde "det" eller inte. Jag vill gärna tänka mig att de aldrig låg med varandra men var lyckliga i varandras sällskap ändå.
En liten överraskning
Man bör ha koll på Situation Stockholm. Och när man är i sta'n skall man vid tillfälle köpa pappersversionen av tidningen. Man bör stödja en sådan sak. Man vet inte - ett tu tre är man kanske själv hemlös. (Man, man, man - det blev som ett mantra, ha, ha.)
I senaste numret kan vi bl.a. läsa en liten intervju med Horace Engdahl, där han - överraskande nog, i alla fall för mig - hyllar Bob Dylan.
I senaste numret kan vi bl.a. läsa en liten intervju med Horace Engdahl, där han - överraskande nog, i alla fall för mig - hyllar Bob Dylan.
Vad skulle han ha tyckt?
Ibland frågar jag mig själv: "Vad skulle Jesus ha gjort?". Det är inte så dumt att göra det då och då. Man kan undra vad Jesus skulle ha tyckt om dagens svenska samhälle. Tanken slår mig att han skulle kunna få ett raseriutbrott liknande det han fick i månglarnas tempel. (Se t.ex. här.)
Ofattbart bra
Det är ju så bra att man tappar hakan. Hur kan en så ung kvinna sjunga med så mycket känsla och inlevelse och samtidigt så tonsäkert? Hon sjunger så vuxet och erfaret som om hon hade levt dubbelt så länge.
Och - by the way - finns det något mera gripande än olycklig kärlek?
Och - by the way - finns det något mera gripande än olycklig kärlek?
söndag 4 december 2011
lördag 3 december 2011
Jag börjar läsa en bok om "Ågust"
Jag har äntligen lånat "Om Strindberg" (2010), under redaktion av Lena Einhorn. Det blir anledning att skriva mera om denna längre fram. (Boken är för stor för scannern, så jag tog ett kort på den i stället.)
Det som slog mig vid den första genombläddringen var hur han i mogen ålder "kärade ner sig" i betydligt yngre kvinnor. Den sista förälskelsen (om det nu var det) gällde en väldigt ung kvinna som åldersmässigt hade kunnat vara hans barnbarn. Det är lätt att oja sig över sådant, få moralpanik och komma med pekpinnar och krav på räfst och rättarting. Men kärleken är en förunderlig kraft som inte låter sig styras hur som helst.
Ibland blir det fel
I didn't mean to treat you so bad...
I didn't mean to make you so sad...
Magi med Dylan - här
I didn't mean to make you so sad...
Magi med Dylan - här
Den här tillägnar jag egentligen X - men även vem som helst som kan känna sig sårad över något jag inte borde ha gjort.
Festlig dans
I går blev det ingenting bloggat. Jag förstår inte riktigt vart den dagen tog vägen. Det sade bara "Svisch!" - så hade den passerat.
Jag jobbade trots att jag inte var riktigt frisk. Egentligen återvände jag till jobbet i förtid bara för att med gott samvete kunna vara med på en fest efter jobbet. Jag längtade så mycket efter att dansa. Jag älskar att dansa utan någon egentlig koreografi - bara släppa loss en massa energi. Det blev ingen s.k. tryckare och det var nog bäst så. Jag hade kanske smittat den jag i så fall hade dansat så nära intill.
Jag jobbade trots att jag inte var riktigt frisk. Egentligen återvände jag till jobbet i förtid bara för att med gott samvete kunna vara med på en fest efter jobbet. Jag längtade så mycket efter att dansa. Jag älskar att dansa utan någon egentlig koreografi - bara släppa loss en massa energi. Det blev ingen s.k. tryckare och det var nog bäst så. Jag hade kanske smittat den jag i så fall hade dansat så nära intill.
torsdag 1 december 2011
Kring en liten bok om tacksamhet
Den är tunn till omfånget, Patricia Tudor-Sandahls bok "Tusen skäl att vara tacksam" (2011), med foton av Tore Hagman. Den innehåller 34 sidor text. Det betyder inte att den är tunn till innehållet. Jag skulle snarare kunna påstå, att den kan förändra ditt liv.
Kapitelrubrikerna avslöjar innehållet. "Tacksamhet gör gott", "Se med tacksamhetens ögon", "Uppmärksamma nuet" och "Hyllning till livet" är några exempel.
"Den positiva psykologin blir alltmer etablerad. Fram träder nu också böcker, artiklar och forskning om det som ger oss kraft och mod - dit också tacksamhet börjat räknas." (s. 11)
"Allt tyder på att tacksamhet gör gott. Ju mer vi tackar, desto mer upptäcker vi att det finns mycket att vara tacksam för." (s. 14)
"Tacksamhet är en livsinställning, ett lågmält bejakande av livet även då det känns tomt och meningslöst." (s. 49)
"Genom att uttrycka tacksamhet ökar man sin medvetenhet om hur betydelsefull den är. Och ju mer medveten man är om detta, desto större blir behovet av att uttrycka sin tacksamhet." (s. 55)
Och till sist - slutorden:
"Det är inte glädjen som gör att man blir tacksam, utan tacksamheten som skapar glädjen. Om vi inte kan förmå oss att se och uppskatta det vi har, kommer själsfrid alltid att sväva utom räckhåll. Den dagen då vi fullt ut inser allt som vi har att vara tacksamma för och drar konsekvenser av detta öppnas dörren till ett fördjupat liv. Jag vet att det är mödan värt." (s. 64)
Tack, Patricia!
Kapitelrubrikerna avslöjar innehållet. "Tacksamhet gör gott", "Se med tacksamhetens ögon", "Uppmärksamma nuet" och "Hyllning till livet" är några exempel.
"Den positiva psykologin blir alltmer etablerad. Fram träder nu också böcker, artiklar och forskning om det som ger oss kraft och mod - dit också tacksamhet börjat räknas." (s. 11)
"Allt tyder på att tacksamhet gör gott. Ju mer vi tackar, desto mer upptäcker vi att det finns mycket att vara tacksam för." (s. 14)
"Tacksamhet är en livsinställning, ett lågmält bejakande av livet även då det känns tomt och meningslöst." (s. 49)
"Genom att uttrycka tacksamhet ökar man sin medvetenhet om hur betydelsefull den är. Och ju mer medveten man är om detta, desto större blir behovet av att uttrycka sin tacksamhet." (s. 55)
Och till sist - slutorden:
"Det är inte glädjen som gör att man blir tacksam, utan tacksamheten som skapar glädjen. Om vi inte kan förmå oss att se och uppskatta det vi har, kommer själsfrid alltid att sväva utom räckhåll. Den dagen då vi fullt ut inser allt som vi har att vara tacksamma för och drar konsekvenser av detta öppnas dörren till ett fördjupat liv. Jag vet att det är mödan värt." (s. 64)
Tack, Patricia!
Några rader om en Ribbing-bok
Det var inte så många år sedan som jag tyckte att Magdalena Ribbing var en ganska odräglig figur - ungefär en fisförnäm och snorkig överklasskärring. Varför kan man inte bara få vara som man är? kunde jag tänka. Jag har ändrat uppfattning. De råd hon ger angående vett och etikett och god ton i umgängeslivet har ju faktiskt sina poänger.
Boken "Etikett på jobbet : bra att veta på kontoret" (2011) är en bra bok att kolla i om man är tveksam om olika uppförandekoder. Och reglerna finns där av en anledning. Umgänget blir trevligare om man följer dessa råd och anvisningar. OK, de flesta av förhållningsorderna ger sig egentligen själva, med sunt förnuft. Varje normalbegåvad individ borde känna till dem. Men ibland kan man undra om vissa personer inte har den minsta lilla hyfs. Och det beror kanske på bristande omdöme som i sin tur kan bero på bristfällig social och emotionell intelligens.
Läs gärna mera om boken t.e.x här.
Läs gärna mera om boken t.e.x här.
Bluesigt
Så här kan det kännas när man är sjuk och ensam hemma. (Läs gärna kommentarerna. Det är alltid oavsiktligt komiskt när självutnämnda experter är helt ute och cyklar.)
onsdag 30 november 2011
Sjuk i hemmet
Jag är sjuk och stannar hemma från jobbet. Det är inte kul. Inte blev det bättre av att jag tittade på TV och såg slutet av filmen "Broarna i Madison County". Det är ju en bedrövlig kärlekshistoria. Så mycket enklare allting hade varit om de inte hade blivit kära i varandra. Jag - gamle man - började lipa.
tisdag 29 november 2011
Några rader om en Dylanbiografi
Det var ganska nyligen jag upptäckte att Håkan Lahger skriver intressant. När jag såg att han hade skrivit en bok om Bob Dylan reserverade jag den genast. Nu har jag läst den och jag är glad för att jag gjorde det. Håkan Lahger måste jag ha bättre koll på. Han skriver ungefär som jag skulle vilja skriva.
Jag gillar alltså den här boken. Mitt betyg blir en stark fyra. Det skall snart framgå vad som saknas för att jag skulle kunna ge den en femma i betyg. Jag uppskattar tonen, tilltalet, angreppsmetoden. Författaren har rest i Dylans fotspår, han har försökt förstå varför Dylan skrev just den låten där och då. Det blir mycket spännande läsning. Jag önskar att Lahger själv hade kommit mera till tals. Nu bygger boken till stor del på samtal med personer för vilka Dylan har betytt mycket. Det gäller bl.a. Gunnar Harding, Rolf Börjlind, Christer Olsson och Jörgen Lindström. Fascinerande samtal - visst! - men jag saknar ändå Lahger.
Så här kan Lahger skriva:
"Här samsas instrument från olika hörn av världen med lokala hembyggen och fabrikstillverkade elgitarrer. Ett vackert kaos, en verkstad som kunde varit skapad av tecknaren Jan Lööf." (s. 171f)
Det är ju mitt i prick. Mycket målande beskrivet. Det känns som om man är där på plats.
Antagligen betyder det en hel del att Lahger och jag är ungefär jämngamla. Vi har följt Dylans karriär s.a.s. parallellt. Och det är nästan magiskt att Lahger valde att avsluta denna bok med texten till den på den tiden rekordlånga låten "Sad-eyed lady of the lowlands". Den är fortfarande en helt makalös bit. Den är en av de sånger som för alltid gjorde mig intresserad av Dylan. En annan var "Visions of Johanna". Båda är med på dubbel-LP:n (Pop- & rock-historiens första dubbel-LP!) "Blonde on blonde". Jag kan inte räkna alla gånger jag har använt "Sad-eyed lady of the lowlands" som terapi när jag har varit deppig, nere och ledsen och känt mig missförstådd och sviken m.m. i en enda röra av känslor. "Sad-eyed lady of the lowlands" med sin envisa repeterande nedstämdhet drog mig ännu längre ned i deppighet och leda - tills att det bara fanns en väg kvar att gå: uppåt.
Och jag tänker: Man kommer aldrig undan Bob Dylan när man väl har begripit hans storhet.
Så här kan Lahger skriva:
"Här samsas instrument från olika hörn av världen med lokala hembyggen och fabrikstillverkade elgitarrer. Ett vackert kaos, en verkstad som kunde varit skapad av tecknaren Jan Lööf." (s. 171f)
Det är ju mitt i prick. Mycket målande beskrivet. Det känns som om man är där på plats.
Antagligen betyder det en hel del att Lahger och jag är ungefär jämngamla. Vi har följt Dylans karriär s.a.s. parallellt. Och det är nästan magiskt att Lahger valde att avsluta denna bok med texten till den på den tiden rekordlånga låten "Sad-eyed lady of the lowlands". Den är fortfarande en helt makalös bit. Den är en av de sånger som för alltid gjorde mig intresserad av Dylan. En annan var "Visions of Johanna". Båda är med på dubbel-LP:n (Pop- & rock-historiens första dubbel-LP!) "Blonde on blonde". Jag kan inte räkna alla gånger jag har använt "Sad-eyed lady of the lowlands" som terapi när jag har varit deppig, nere och ledsen och känt mig missförstådd och sviken m.m. i en enda röra av känslor. "Sad-eyed lady of the lowlands" med sin envisa repeterande nedstämdhet drog mig ännu längre ned i deppighet och leda - tills att det bara fanns en väg kvar att gå: uppåt.
Och jag tänker: Man kommer aldrig undan Bob Dylan när man väl har begripit hans storhet.
måndag 28 november 2011
söndag 27 november 2011
Kidnappad och grundligt firad
Här har det varit öken några dagar nu. Det beror på att jag blev kidnappad. Det bar iväg till Kongliga Hufvudstaaaden. Där firade vi min födelsedag så det stod härliga till. Min "stora dag" började med att jag fick välja aktiviteter under dagen tills det blev dags för ett teaterbesök på kvällen.
Frun och jag begav oss till Moderna museet där vi bl.a. såg målningar av Claude Monet och William Turner. Det blev då för mig helt uppenbart att Turner måste ha inspirerat Monet. Efter det spännande besöket var det dags för lunch. Vi gick till Gamla stan och bestämde oss så småningom för att äta hos Magnus Ladulås, på Österlånggatan i närheten av Den Gyldene Freden. Mycket gott och prisvärt.
Sedan besökte vi bl.a. Kulturhuset innan det var dags att möta yngsta dottern som hade åkt buss upp. När hon hade kommit på plats hos bror, syster, min "svärdotter" och de två underbara barnbarnen körde frun och jag till ett hotell för att där tillbringa två nätter.
Kvällen på "min dag" ägnades åt besök på Oscarsteatern och upplevelsen "Spamalot". Jag hade fruktat att jag skulle skratta ihjäl mig. Riktigt så roligt blev det inte, men det var väl godkänt.
Dagen efter blev det långpromenad med båda barnbarnen. De turades om att sova i barnvagnen. Båda var fascinerade av julskyltningen inne på NK och i varuhusets skyltfönster.
Nog med detaljer. Jag blev sannerligen ordentligt firad. Jag får fundera på hur jag skall kunna "klå" detta när vi skall fira min hulda makas motsvarande "stora dag"...
Frun och jag begav oss till Moderna museet där vi bl.a. såg målningar av Claude Monet och William Turner. Det blev då för mig helt uppenbart att Turner måste ha inspirerat Monet. Efter det spännande besöket var det dags för lunch. Vi gick till Gamla stan och bestämde oss så småningom för att äta hos Magnus Ladulås, på Österlånggatan i närheten av Den Gyldene Freden. Mycket gott och prisvärt.
Sedan besökte vi bl.a. Kulturhuset innan det var dags att möta yngsta dottern som hade åkt buss upp. När hon hade kommit på plats hos bror, syster, min "svärdotter" och de två underbara barnbarnen körde frun och jag till ett hotell för att där tillbringa två nätter.
Kvällen på "min dag" ägnades åt besök på Oscarsteatern och upplevelsen "Spamalot". Jag hade fruktat att jag skulle skratta ihjäl mig. Riktigt så roligt blev det inte, men det var väl godkänt.
Dagen efter blev det långpromenad med båda barnbarnen. De turades om att sova i barnvagnen. Båda var fascinerade av julskyltningen inne på NK och i varuhusets skyltfönster.
Nog med detaljer. Jag blev sannerligen ordentligt firad. Jag får fundera på hur jag skall kunna "klå" detta när vi skall fira min hulda makas motsvarande "stora dag"...
onsdag 23 november 2011
Lite om "Melancholia"
Sedd:
Lars von Trier har gjort det igen - ett mästerverk. "Melancholia" har makalösa bilder, oerhört skådespel (i synnerhet av Kirsten Dunst) och ett förkrossande bra manus. Kritikerna var - så är det ofta när det gäller von Trier - inte eniga. Själv håller jag mest med Onyanserat.
Jag begriper mig inte på kritiker som inte fattar vilket stort geni Lars von Trier är. För mig är han uppenbart det. Det finns ingen annan filmregissör som kan skapa en så förtätad stämning med så genialt enkla medel. Han skapar en anda som det nästan går att ta på. Ingen annan kan ta ut svängarna så kolossalt utan att det blir löjligt. Lars von Triers filmer är för det mesta STOR KONST.
Och jag skulle gett den här filmen full pott - d.v.s. en klockren femma - om det inte vore för en enda sak. Nu får denna film en svag femma - men dock en femma - p.g.a. den förbannade skakiga handkameran.
Jag begriper mig inte på kritiker som inte fattar vilket stort geni Lars von Trier är. För mig är han uppenbart det. Det finns ingen annan filmregissör som kan skapa en så förtätad stämning med så genialt enkla medel. Han skapar en anda som det nästan går att ta på. Ingen annan kan ta ut svängarna så kolossalt utan att det blir löjligt. Lars von Triers filmer är för det mesta STOR KONST.
Och jag skulle gett den här filmen full pott - d.v.s. en klockren femma - om det inte vore för en enda sak. Nu får denna film en svag femma - men dock en femma - p.g.a. den förbannade skakiga handkameran.
tisdag 22 november 2011
Så präktigt...
Det här gör mig en aning förvånad. Jag trodde inte att folk var så pryda. Men kan man lita på undersökningen? Är det inte lite skenhelighet inblandat? Jag menar bl.a. att det är lite väl strängt att räkna en middag eller ett biobesök som otrohet. Vadå? Jag har ett fåtal kvinnliga vänner som jag gärna exempelvis äter lunch med. Det är absurt att klassa mig som otrogen mot min fru bara för att jag gillar att umgås "på tu man hand" med en annan kvinna.
måndag 21 november 2011
And now for something completely different
Det är inte dumt att fylla år - om man får sådana här presenter. Dessutom har jag inte fyllt år än. Men det gick inte att pussla ihop firandet med en del annat som är på gång.
Jag kommer i alla fall att sitta placerad framför en DVD-spelare ett antal gånger framöver. Det här är kult om det över huvud taget finns något som kan kallas kult!
Jag kommer i alla fall att sitta placerad framför en DVD-spelare ett antal gånger framöver. Det här är kult om det över huvud taget finns något som kan kallas kult!
söndag 20 november 2011
En OK låda
Det här vinet tyckte jag om. Priset var visserligen lite högre än vad vi brukar ge för en box, men det kunde det vara värt.
Här får du veta mera. Lägg märke till att cirkeln för strävhet bara är halvt ifylld. Om den cirkeln är ifylld till mera än hälften, så köper jag inte vinet i fråga. Vad är vitsen med strävt vin? Det gör ju bara att tungan känns som sandpapper.
Synkroniserat
I morse kunde en utomstående betraktare undra hur min fru och jag bar oss åt. Vi hade nämligen någon sorts telepatisk kontakt. Vi plockade i ordning efter gårdagens fest och förberedde frukosten samtidigt som hon talade i telefon. Och detta gjorde vi helt utan tal, gester eller kroppsspråk. Vi bara visste vad var och en av oss borde göra utan att meddela varandra på något enda sätt.
lördag 19 november 2011
Några rader om Malles "Begär"
Sedd:
Louis Malles film "Begär" är ett bra hantverk, men inte mycket mer. Betyget känns relevant. En stark trea eller möjligen en svag fyra.
Filmen handlar om omöjlig - eller åtminstone "svåradministrerad" - kärlek. Förbjuden eller i alla fall olämplig åtrå uppstår mellan två personer - fantastiskt skickligt spelade av Jeremy Irons och Juliette Binoche. Redan vid första ögonkastet grips de av en okontrollerbar erotisk dragning till varandra. Och just den scenen - deras första möte - är oerhört skickligt gjord. Det går inte att spela bättre. De sexscener som sedan utspelar sig gör filmen värd att se. Man kan tro att Irons och Binoche blev vansinnigt tända på varandra i verkligheten under filminspelningen.
Filmen handlar om omöjlig - eller åtminstone "svåradministrerad" - kärlek. Förbjuden eller i alla fall olämplig åtrå uppstår mellan två personer - fantastiskt skickligt spelade av Jeremy Irons och Juliette Binoche. Redan vid första ögonkastet grips de av en okontrollerbar erotisk dragning till varandra. Och just den scenen - deras första möte - är oerhört skickligt gjord. Det går inte att spela bättre. De sexscener som sedan utspelar sig gör filmen värd att se. Man kan tro att Irons och Binoche blev vansinnigt tända på varandra i verkligheten under filminspelningen.
fredag 18 november 2011
Snarlikt
Om man inte visste hur det verkligen låg till, så skulle man kunna tro att den här låten skrevs av Lennon & McCartney och framfördes av The Beatles. Det påminner väldigt mycket om hur de fyra lät vid slutet av 1960-talet. Mycket melodiöst och tjusigt.
torsdag 17 november 2011
Kort kring en bok om intuition
När jag hade läst inledningen och det första kapitlet av Malcolm Gladwells "Blink : den intuitiva intelligensen" (2006) var jag nästan exalterad. Här har vi en bok som får en given femma i betyg, tänkte jag. Men ju mera jag läste, desto mera uttråkad blev jag. Det kändes som omtugg efter omtugg. Jag tänkte att författaren måste underskatta läsarnas fattningsförmåga. Han sade ju nästan samma sak om och om och om och om igen. Så slutbetyget blir en trea.
Bokens sens moral? Tja, något i stil med "First impressions are often correct" - men samtidigt kan det första intrycket vara förödande felaktigt. Om ni bara skall läsa något litet av den här boken så är det just inledningen och första kapitlet. Boken hamnar i biblioteket på samma hylla som andra böcker om kognitiv psykologi. Men den kunde lika gärna hamna bland böcker om reklam och marknadsföring. Mycket handlar nämligen om varför vissa produkter är lyckade och andra mindre lyckade - och varför vissa kundundersökningar är dömda att misslyckas - samt om varför vissa försäljare är så mycket mera framgångsrika än andra försäljare. (Riktigt intressant blir det när författaren skriver om den misslyckade satsningen på en ny Coca-Cola.)
Så tycker jag. Nu ödslar jag inte mera tid på detta. Jag är klart mera intresserad av en helt annan bok - som jag kommer att blogga om nästa gång jag här skriver om en bok...
Bokens sens moral? Tja, något i stil med "First impressions are often correct" - men samtidigt kan det första intrycket vara förödande felaktigt. Om ni bara skall läsa något litet av den här boken så är det just inledningen och första kapitlet. Boken hamnar i biblioteket på samma hylla som andra böcker om kognitiv psykologi. Men den kunde lika gärna hamna bland böcker om reklam och marknadsföring. Mycket handlar nämligen om varför vissa produkter är lyckade och andra mindre lyckade - och varför vissa kundundersökningar är dömda att misslyckas - samt om varför vissa försäljare är så mycket mera framgångsrika än andra försäljare. (Riktigt intressant blir det när författaren skriver om den misslyckade satsningen på en ny Coca-Cola.)
Så tycker jag. Nu ödslar jag inte mera tid på detta. Jag är klart mera intresserad av en helt annan bok - som jag kommer att blogga om nästa gång jag här skriver om en bok...
onsdag 16 november 2011
Dessa förryckta kommentarer...
"Sverige domineras av ett självupphöjt vänstertänkande". Ja, så står det i en kommentar till en liten debattartikel i Newsmill. Jaså? "Sverige domineras"? Hur då? Vet inte kommentatorn att Sverige styrs av en borgerlig regering? Eller tycker måhända kommentatorn att "Nya Moderaterna" och alliansen är en samling vänsterpartier?
Man tar sig för pannan.
Man tar sig för pannan.
Bra tips
Via en vän på Facebook upptäckte jag den här kanalen på "tuben". Hoppas att de lägger ut flera instruktionsfilmer!
tisdag 15 november 2011
Axess - i en klass för sig
Bara ett exempel på den höga nivån hos Axess. Det här är public service av mycket gott märke. SvT - se och lär!
måndag 14 november 2011
söndag 13 november 2011
Några rader om "Rififi"
Sedd:
Det är inte sant. Historiens bästa kriminalfilm är "Gudfadern". Men "Rififi" är onekligen en mycket bra film. På en femgradig skala ger jag den en stark fyra. Man förstår lätt att den har varit stilbildande bl.a. för Quentin Tarantino. Filmens starkaste del är när "bovarna" gör själva kuppen. Det är makalöst befriande att där inte förekommer någon musik.
Sens moralen är som så ofta "Brott lönar sig inte". Men just i det här fallet hade det kanske lönat sig om inte en av tjuvarna hade gett bort en ring till en kvinna. Det räckte inte att planera själva kuppen in i minsta detalj. Man skulle även ha planerat "epilogen".
Sens moralen är som så ofta "Brott lönar sig inte". Men just i det här fallet hade det kanske lönat sig om inte en av tjuvarna hade gett bort en ring till en kvinna. Det räckte inte att planera själva kuppen in i minsta detalj. Man skulle även ha planerat "epilogen".
lördag 12 november 2011
Om man ändå kunde vara lika rapp...
En mördande retorisk fråga efter 4 minuter och 59 sekunder här: "Are you trying to be offensive or just merely stupid?". Hämtad ur den fina, rörande och mycket sevärda filmen "Shadowlands".
Jag tröttnar aldrig...
Helt makalöst - detta! Jag har älskat det här musikstycket "Inamorata" (som vi här får höra en del av) ända sedan jag hörde det första gången - antagligen 1971 när dubbelalbumet "Live-Evil" kom ut. Det är bara Miles Davis som skulle kunna ha gjort något sådant. Han var helt outstanding.
Kejsaren är naken - ett exempel
Det gläder mig när en professionell recensent tycker likadant som jag - och dessutom är lite motvalls. Exempel: Jag har aldrig förstått den smått hysteriska hyllningskören för den japanske författaren Murakami. Jag har tidigare skrivit om hans löpningsbok. Den imponerade inte alls på mig. Det blir ofta så i det svenska kulturlivet - mediokra saker höjs till skyarna och mästerverk förbigås med tystnad.
Nu läser jag i en tidning vad en av mig respekterad recensent tycker om Murakamis senaste "1Q84" - tredje delen. Så här: "Lika fängslande som Första boken i 1Q84 var, lika mördande tråkig är den tredje. Det är mig en gåta att serien som helhet blivit en pyramidal framgång i Japan. (...) Jag upplever tredje delen som osmält, ytlig och iskall trots allt tal om kärlek." (Inger Dahlman i dagens Barometern)
Nu läser jag i en tidning vad en av mig respekterad recensent tycker om Murakamis senaste "1Q84" - tredje delen. Så här: "Lika fängslande som Första boken i 1Q84 var, lika mördande tråkig är den tredje. Det är mig en gåta att serien som helhet blivit en pyramidal framgång i Japan. (...) Jag upplever tredje delen som osmält, ytlig och iskall trots allt tal om kärlek." (Inger Dahlman i dagens Barometern)
fredag 11 november 2011
Oj, oj, oj...
Jag blev tipsad om detta av en vän. Det är ju så bedårande vackert att jag inte kan låta bli att dela med mig av det.
torsdag 10 november 2011
onsdag 9 november 2011
I hope you're keeping some kind of record
Jag letade bland gamla foton från 1980-talet. Jag fann det här:
Leonard Cohen i Borgholms slottsruin sommaren 1985. Det blev en underbar konsert. Nu minns jag inte vilka låtar han spelade, men den här kan ha varit en av dem.
Och det får mig att ännu en gång tänka: Varför är det just ledsamma, sorgsna, vemodiga låtar som fastnar så hårt i mitt inre? Varför älskar jag sådana här texter om avsked, minnen, förlorad kärlek, obesvarad kärlek, kommunikationskollapser, saknad, sorg etc? Det måste delvis bero på att jag har upplevt alla de där sakerna. Det förklarar också varför jag har blivit "blödigare" med åren. Det räcker att jag hör ett par takter på en bit som brukar beröra mig, så är jag nära tårar igen. Samma sak med filmer. Trots att jag har sett vissa filmer hur många gånger som helst och vet precis vad som skall hända så blir jag så där känslig varenda gång inför vissa scener.
Det är noterbart, att många av s.k. kreativa "peaks" har ägt rum i ett kaotiskt tillstånd. Fleetwood Mac gjorde sina bästa låtar (på LP:n "Rumours") när de var nära att splittras p.g.a. inre slitningar. John Cleese gjorde sina bästa skådespelarinsatser i "Pang i bygget" - medan han höll på att skiljas. Bob Dylan gjorde ett av sina bästa album ("Blood on the tracks") vid tiden för skilsmässan från Sara. Kierkegaard skrev att en man blir författare p.g.a. flickan han inte fick. O.s.v. Smärta kan vara en stark kraft i kreativiteten.
tisdag 8 november 2011
Dagens citat
"Don't get it right, get it written." / James Thurber
Det tål att tänka på. Om man sitter och tänker för länge på att formulera sig rätt, så kan all motivation och lust försvinna. Skrivkrampen kan vara förödande. Det viktiga är att få det nedskrivet. Att få någonting formulerat i skrift kan vara förlösande - som terapi. Därmed inte sagt att det automatiskt blir bra och läsvärt för andra.
Det tål att tänka på. Om man sitter och tänker för länge på att formulera sig rätt, så kan all motivation och lust försvinna. Skrivkrampen kan vara förödande. Det viktiga är att få det nedskrivet. Att få någonting formulerat i skrift kan vara förlösande - som terapi. Därmed inte sagt att det automatiskt blir bra och läsvärt för andra.
I brevlådan
I dag kom den här boken med posten:
Ett signerat exemplar sänt av författaren själv. Det känns stort. Thomas Nydahl - med bloggen "Vaka över ensamheten" - är en av Sveriges mest intressanta författare, om du frågar mig. Orädd, inkorrekt och imponerande produktiv. Man skulle kunna tro att en man med en sådan flit måste vara ytlig och tämligen likgiltig. Icke så. Den oerhörda produktionstakten gifter sig med ett djupsinne och en kvalitet som är sällsynt i detta land.
Jag skall icke här i detalj gå in på tillblivelseprocessen bakom denna bok. Det är bäst om du läser kring det på Nydahls blogg. Men jag har ju i alla fall förstått en sak: det kan inte vara lätt att arbeta som "smal" författare i Sverige. Nydahl är inte den ende författare som har tröttnat på bokförlag och blivit sin egen förläggare...
Jag skall icke här i detalj gå in på tillblivelseprocessen bakom denna bok. Det är bäst om du läser kring det på Nydahls blogg. Men jag har ju i alla fall förstått en sak: det kan inte vara lätt att arbeta som "smal" författare i Sverige. Nydahl är inte den ende författare som har tröttnat på bokförlag och blivit sin egen förläggare...
måndag 7 november 2011
En förträfflig liten bok om kreativitet
Du som brukar följa denna blogg vet att jag inte slösar med höga betyg. Nu är det i alla fall dags. Bengt Renanders bok "Kreativitet för livet" (2008) ger jag en femma på en femgradig skala.
Jag tror på fullt allvar att den kan förändra vissa läsares liv till det bättre. Jag menar att denna bok är så full med kloka tankar och goda råd att den faktiskt kan innebära en ny start i mångas liv. Dessutom verkar karln vara en osedvanligt trevlig man - en sådan person som jag gärna skulle vilja vara personligt bekant med.
På dessa c:a 160 sidor lyckas författaren komma med så mycket visdom som man annars kanske får plöja igenom ett par hyllmeter med liknande böcker för att nå fram till samma "poäng". Boken är ett föredöme när det gäller att hålla sig till saken och inte flumma iväg ut på tunna isar. Den är också rik på konkreta och väldigt pedagogiska exempel.
Jag tror på fullt allvar att den kan förändra vissa läsares liv till det bättre. Jag menar att denna bok är så full med kloka tankar och goda råd att den faktiskt kan innebära en ny start i mångas liv. Dessutom verkar karln vara en osedvanligt trevlig man - en sådan person som jag gärna skulle vilja vara personligt bekant med.
På dessa c:a 160 sidor lyckas författaren komma med så mycket visdom som man annars kanske får plöja igenom ett par hyllmeter med liknande böcker för att nå fram till samma "poäng". Boken är ett föredöme när det gäller att hålla sig till saken och inte flumma iväg ut på tunna isar. Den är också rik på konkreta och väldigt pedagogiska exempel.
Boken består av tre delar: "Vad är problemet?", "Få en idé" och "Genomför din idé". För att få full utdelning av boken måste du läsa dessa delar i rätt ordning. Redan på sidan 21 får vi se en liten genialt enkel formel:
- Verkligheten
------------------
= Problem
"Problem är oundvikliga, men det är i sig inget problem" (s. 24) är ett exempel på intelligenta formuleringar - som boken är full av.
Lite längre fram i boken delar Renander upp problem i tre typer:
"Typ 1. Problem som du inte kan göra något åt. De går inte att lösa hur du än gör.
"Typ 1. Problem som du inte kan göra något åt. De går inte att lösa hur du än gör.
Typ 2. Problem som du förmodligen kan lösa, men du vet inte vad du ska göra. Dessa problem kräver först en idé som berättar vad du ska göra för att lösa dem. Sedan krävs handlingskraft för att genomföra din idé i verkliga livet.
Typ 3. Problem som du kan göra något åt som du redan nu vet vad du kan göra för att lösa. De kräver ingen idé, men däremot handlingskraft för att genomföra idén." (s. 41)
Problem som man inte kan göra något åt skall man kanske ändra inställning till? I stället för att bli irriterad över t.ex. en trafikstockning kan man ju använda "dötiden" till något konstruktivt. Acceptans kan vara ett effektivt "vapen".
I andra delen - om att få en idé - fäster författaren stor vikt vid att skilja ego från själv. Egot kan delas upp i fyra personlighetsdelar: "presteraren", "dansaren", "försvararen" och "smärtkroppen". Det är när någon av dessa delar helt tar över kommandot som saker och ting kan gå väldigt snett. (s. 92ff)
I tredje delen handlar det om att genomföra en idé. Sannolikheten att idén blir förverkligad är stor om lusten och viljan drar åt samma håll. Om jag känner lust men saknar vilja eller har viljan men saknar lust - då är det tveksamt. Om jag saknar både lust och vilja blir idén inte verklighet. (s. 128 ff)
"Mod är att med viljan övervinna sin rädsla." (s. 140) Se där en formulering som är värd att bli ett s.k. bevingat ord.
"Det finns många vägar du kan gå för att komma till dig själv. Ett smart sätt att hitta dessa vägar är att se vad egot har för sig och sedan göra precis tvärtom. Egot som helhet och presteraren i synnerhet är föraktfull och högmodig. Ödmjukhet är en bra väg till dig själv. Smärtkroppen ägnar sig gärna åt självömkan. Tacksamhet är en bra väg till dig själv. Egot är pretentiöst och kräver att du skrynklar pannan och tar den på djupaste allvar. Humor är en bra väg till dig själv. (...) Egot stärks av att vara i konflikt med någon eller något. Acceptans är en bra väg till dig själv." (s. 144f)
Ah, jag älskar denna bok redan. Jag måste försöka köpa den!
Här är för övrigt författarens hemsida.
Typ 3. Problem som du kan göra något åt som du redan nu vet vad du kan göra för att lösa. De kräver ingen idé, men däremot handlingskraft för att genomföra idén." (s. 41)
Problem som man inte kan göra något åt skall man kanske ändra inställning till? I stället för att bli irriterad över t.ex. en trafikstockning kan man ju använda "dötiden" till något konstruktivt. Acceptans kan vara ett effektivt "vapen".
I andra delen - om att få en idé - fäster författaren stor vikt vid att skilja ego från själv. Egot kan delas upp i fyra personlighetsdelar: "presteraren", "dansaren", "försvararen" och "smärtkroppen". Det är när någon av dessa delar helt tar över kommandot som saker och ting kan gå väldigt snett. (s. 92ff)
I tredje delen handlar det om att genomföra en idé. Sannolikheten att idén blir förverkligad är stor om lusten och viljan drar åt samma håll. Om jag känner lust men saknar vilja eller har viljan men saknar lust - då är det tveksamt. Om jag saknar både lust och vilja blir idén inte verklighet. (s. 128 ff)
"Mod är att med viljan övervinna sin rädsla." (s. 140) Se där en formulering som är värd att bli ett s.k. bevingat ord.
"Det finns många vägar du kan gå för att komma till dig själv. Ett smart sätt att hitta dessa vägar är att se vad egot har för sig och sedan göra precis tvärtom. Egot som helhet och presteraren i synnerhet är föraktfull och högmodig. Ödmjukhet är en bra väg till dig själv. Smärtkroppen ägnar sig gärna åt självömkan. Tacksamhet är en bra väg till dig själv. Egot är pretentiöst och kräver att du skrynklar pannan och tar den på djupaste allvar. Humor är en bra väg till dig själv. (...) Egot stärks av att vara i konflikt med någon eller något. Acceptans är en bra väg till dig själv." (s. 144f)
Ah, jag älskar denna bok redan. Jag måste försöka köpa den!
Här är för övrigt författarens hemsida.
söndag 6 november 2011
Back to Bach
Den här dubbel-CD:n fick jag av en vän. Bach är aldrig fel. Här kan vi bl.a. höra svit nr 3 (BWV 1068) med "Air" som del 2. Fantastiskt njutbart!
Här kan ni höra ett annat stycke från CD:n - i D-dur (BWV 1045). Det är inte konstigt att Bach har kallats den femte evangelisten. Hans musik är som glada budskap från en gudomlig värld.
Här kan ni höra ett annat stycke från CD:n - i D-dur (BWV 1045). Det är inte konstigt att Bach har kallats den femte evangelisten. Hans musik är som glada budskap från en gudomlig värld.
Miles i Montreal
En otrolig konsert - denna Montrealkonsert med Miles Davis 1985. Han hade troligen nyligen kommit ut med LP:n "You're under arrest" - med hans makalösa tolkning av "Time after time".
Jag har alltid varit ett Miles-fan - ja, d.v.s. ända från den första stunden jag hörde hans musik och det måste ha varit under andra halvan av 1960-talet. Jag kommer förmodligen alltid att vara det. Det är väl knappast en nyhet om jag hävdar att han var ett av musikhistoriens största genier. På den här DVD:n blir det bekräftat. Hans trumpetspel var briljant. Hans konstpauser var geniala. Han fick sina bandmedlemmar att blomma ut med full kraft. Så t.ex. var John Scofield här helt i sitt esse på gitarr. Och saxofonisten Robert Berg kunde göra vem som helst imponerad. Och de andra musikerna fick sannerligen veta att de levde. Här fanns inte plats för tveksamheter eller lättja. Här var det full koncentration och totalt engagemang som gällde. De fick onekligen jobba hårt. Det gav resultat. Det här blev så formidabelt skickligt att man tappar hakan. Jag har svårt att tänka mig ett bättre band.
Var det "svår" musik? Nej, det tycker inte jag. Det svängde något alldeles oerhört i mina öron. Detta var en ganska "poppig" period i hans karriär. Och han var ovanligt mycket vän med publiken. Han gick nästan så nära intill människorna där i Montreal att de kunde ta på honom. Det kan jämföras med konserter där han mest vände ryggen till och helt plötsligt kunde lämna scenen och vara borta länge.
Miles Davis har jämförts med Picasso och Hemingway. Må så vara. Jag skulle vilja jämföra honom med Oscar Wilde. Ingen har varit bättre på fyndiga och korta aforismer än Oscar Wilde. Ungefär så var det med Miles Davis. Ingen har varit bättre när det gällde att blåsa rätt ton i rätt stund.
Jag har alltid varit ett Miles-fan - ja, d.v.s. ända från den första stunden jag hörde hans musik och det måste ha varit under andra halvan av 1960-talet. Jag kommer förmodligen alltid att vara det. Det är väl knappast en nyhet om jag hävdar att han var ett av musikhistoriens största genier. På den här DVD:n blir det bekräftat. Hans trumpetspel var briljant. Hans konstpauser var geniala. Han fick sina bandmedlemmar att blomma ut med full kraft. Så t.ex. var John Scofield här helt i sitt esse på gitarr. Och saxofonisten Robert Berg kunde göra vem som helst imponerad. Och de andra musikerna fick sannerligen veta att de levde. Här fanns inte plats för tveksamheter eller lättja. Här var det full koncentration och totalt engagemang som gällde. De fick onekligen jobba hårt. Det gav resultat. Det här blev så formidabelt skickligt att man tappar hakan. Jag har svårt att tänka mig ett bättre band.
Var det "svår" musik? Nej, det tycker inte jag. Det svängde något alldeles oerhört i mina öron. Detta var en ganska "poppig" period i hans karriär. Och han var ovanligt mycket vän med publiken. Han gick nästan så nära intill människorna där i Montreal att de kunde ta på honom. Det kan jämföras med konserter där han mest vände ryggen till och helt plötsligt kunde lämna scenen och vara borta länge.
Miles Davis har jämförts med Picasso och Hemingway. Må så vara. Jag skulle vilja jämföra honom med Oscar Wilde. Ingen har varit bättre på fyndiga och korta aforismer än Oscar Wilde. Ungefär så var det med Miles Davis. Ingen har varit bättre när det gällde att blåsa rätt ton i rätt stund.
lördag 5 november 2011
Fint samarbete
Jag har tidigare uttryckt min svaghet för bra duetter. Här är en annan duett att bli gripen av.
De hade en viss dragningskraft på varandra. Resultatet blev lysande. Jag tror på gott samarbete mellan man och kvinna. Jag tror på vänskap mellan man och kvinna. Jag tror på ömsesidig respekt. Jag tror på ömsesidig ödmjukhet. Jag tror på "Lost in translation"...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
