"Ett absolut villkor för att fascismen skall kunna utvecklas är att det finns en ledare som är knuten till massorna, en ledare som har prestige men ändå är plebejisk, och som på en och samma gång kan stå som representant för både Staten och den lille mannen som nått maktens tinnar. Saknas en sådan karismatisk ledare kan det vara en militärdiktatur, en republikansk monarki eller en polisstat men ingen fascism.
Det typiska för fascismen ligger i den allsmäktige ledarens identifikation med folket. Führerns makt är den makt som han har fått av vem som helst och alla." (s. 87)
"(...) den mängd arbete som är nödvändigt för att garantera reproduktionen, inte av detta samhälle och dess maktförhållanden, utan av ett livsdugligt samhälle som förfogar över allt som är nödvändigt och till nytta i livet, minskar snabbt. Den skulle kunna fylla två timmar om dagen eller ett tiotal timmar i veckan eller kanske femton veckor per år eller ett tiotal år av ett helt liv." (s. 105)
"(...) en kulturell revolution som på såväl individuell som samhällelig nivå utrotar vinstprincipen och konkurrens-, ackumulations- och kamp-för-livet-tänkandet, för att i stället trycka på betydelsen av värden som gemenskap, ömhet, oegennytta och kärlek till livet i alla dess former." (s. 122)
"Det problem som en 'post-industriell socialism' måste lösa gäller alltså inte avskaffandet av Staten, utan avskaffandet av makten. Vi måste skilja på rätt och makt, på statsapparat och maktapparat, även om de hittills alltid har blandats samman." (s. 158)
(Ur André Gorz' bok "Farväl till proletariatet, bortom socialismen", 1982.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar