"Det som omsider ledde till Eichmanns gripande var hans behov av att skryta. Detta behov tycks ha blivit allt starkare med tiden (...)" (s. 53)
"Han var (...) nästan totalt oförmögen att se något från en annan människas synpunkt." (s. 54)
"(...) trots sitt ganska dåliga minne, ord för ord upprepade samma standardfraser och självuppfunna klichéer (...) varje gång han refererade till en episod eller händelse som var viktig för honom. (...) hans oförmåga att tala hade nära samband med en oförmåga att tänka (...)" (s. 55)
"(...) den totala bristen på konsekvens i Eichmanns tankar och känslor." (s. 67)
(Ur Hannah Arendts bok "Den banala ondskan : Eichmann i Jerusalem", 1964.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar