"Exaltationen är det vanligaste stämningsläget: författaren Henry Miller stormar fram som en lössliten hingst, omöjlig att hejda, överströmmande av idéer, infall, projekt och aspekter." (s. 34)
"Kungstanken heter bejakelse. För att kunna uthärda, för att kunna glädjas och njuta av tillvaron måste människan nå fram till ett totalt accepterande av livet och verkligheten (...)" (s. 67)
"Henry Miller serverar sig själv som enda anrättning, som stående rätt. Det kan tyckas påvert men är fullt mättande. Med andra ord: hela hans författarskap är baserat på expositionen av hans jag, på berättelsen om dess vedermödor i världen, på bekännelsen av dess framfart, på bevisningen av dess myndighet." (s. 134)
"Henry Miller uppenbarar livet barnsligt enkelt som ett under, vilket innehåller allt. Det jag som i hans böcker kämpar med sig självt och världen vinner slutligen frid i den rena, lyckliga åskådningen av detta under." (s. 140)
(Ur Hans Granlids bok "Henry Millers motsägelser", 1969.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar