En bok om eget ansvar

Den här köpte jag nog på en rea. Jag känner inte igen den som någon av mina kursböcker. Jag läste den nog bara för att jag tyckte den verkade intressant. Och visst är den intressant - "Att ta ansvar för sig själv" (från 1977, denna utgåva tryckt 1980).

De båda psykologerna Roland Johnsson och Thomas Ohlsson drev Institutet för Livsterapi och kombinerade transaktionsanalys med gestaltterapi. De betonade "(...) nyttan av att se sambandet mellan filosofi, psykologi och psykoterapi... Vi berör också betydelsen av att ha ett sociologiskt perspektiv (...)" (Citerat från bakre pärmen).

"Som individer står vi i ständigt samspel med andra människor och den värld vi lever i. Men det går ändå inte att komma undan ansvaret för vår egen frihet (...)" (s. 52)

"(...) om någon utvecklar sig fritt på bekostnad av andras möjligheter till utveckling är det inte tal om humanism. Frihet utan ansvar för andra är inte humanistisk frihet utan självhävdelse, självupptagenhet." (s. 81)

"Det är genom att ömsesidigt närma oss varandra, ge varandra uppmärksamhet och erkännande med ord eller handling som vi växer, hittar oss själva och andra och blir ansvariga för våra liv och vår framtid." (s. 135)
Jag är väl inte överens till 100 %. Med ett sådant synsätt skulle en eremit inte kunna utvecklas. Det är jag inte helt övertygad om. Att man mår bra av att bli "bekräftad och sedd" är jag säker på, men jag är inte lika säker på att det är ett absolut krav för att man skall kunna "växa". Man måste inte bli "lagd märke till" och må bra för att kunna bli "mera människa".

"Psykoterapi bör vara en livsbejakande, meningssökande aktivitet inriktad på att finna praktiska lösningar på vad det innebär att leva mänskligt. Terapi bör vara en frigörande verksamhet som erbjuder möjligheter att må bra. Terapi bör vara terapi till liv, inte till förnöjsam anpassning till kaffebröd och färg-teve. Terapi bör vara livsterapi, inte reparationsterapi." (s. 172)

Några rader om "Happyland"

Amanda, Amanda... Det är så bra, så bra. Jag är nästan beredd att skriva "Lysande!", men bara nästan.

Så bra musiker, så skickligt producerat, så vacker sång! Och vilken avslutning! "I choose you" är ett mästerverk. Det står klart för mig att den här plattan skall ha en stark fyra (av fem möjliga). Kritikerna var snåla.

Kustbilder

Vi reste bort. Jag tog några bilder. Copyright Thomas O.

Historiskt!

Du milde! Jag är glad för att jag satte i gång TV:n vid åttatiden. Kvällens avsnitt av "Så ska det låta" måste gå till historien som ett av de bästa någonsin. Man skulle kunna tro att alla de deltagande hade övat en vecka före sändning. Otroligt bra insatser från alla! Anne-Lie Rydé, Jenny Silver, Mats Ronander och Daniel Lindström - vilket gäng! Det här avsnittet är troligen oslagbart.

Man måste få en ny chans

Det är nog en bra idé - KRIS. Det kan möjligen tyckas lite olyckligt med ordet "revansch" i sammanhanget. Det skulle ju kunna antyda, att man vill hämnas på samhället. Men det är inte det som det är frågan om. Snarare handlar det om ett återvändande (retur) in i samhället.

Tänk dig själv in i situationen. Antag, att du blivit dömd till ett långt fängelsestraff. Jag tillhör i alla fall dem som tror, att du då vill få en chans till ett hederligt arbete m.m. när du väl har suttit av ditt straff.

Om man bedöms som ett hopplöst fall - med klyschan "en gång brottsling alltid brottsling" - ja, då är ju sannolikheten stor att man skall återfalla in på brottslighetens bana.

En skola för alla? Du skämtar?

Det här är mycket intressant. Se, hör och tänk efter!

Jag "snubblade" över programmet via detta.

Kvicksilver-sändebud-tjänst

Härlig lössläppthet. Nästan som på Gärdet, antar jag. Jag har alltid gillat så'n där fri och helt ostrukturerad dans.

Skickliga musiker var de - medlemmarna i Quicksilver Messenger Service (som jag nyligen bloggade om).

Nio jazzliv

"Nio jazzliv" (2009), sammanställd av Bo Everling och Rolf Yrlid, är en mycket läsvärd och sympatisk bok. Jag är beredd att instämma i hyllningarna hos SvD.

Givetvis kan man diskutera urvalet. Det gör man ju alltid när urval görs. Självklart kan man undra: "Varför just de nio?". Men då kan jag kontra med: "Varför inte?". De här nio är minsann inga småhandlare. De har alla betytt väldigt mycket - på olika sätt - i jazzens historia. Hur som helst är det mycket intressant att läsa om deras liv och egenheter.

Många förutfattade meningar om kufar, surpuppor, enstöringar, asociala, oåtkomliga, deprimerade, knepiga och drogmissbrukande figurer besannas visserligen. Men vi får också en djupare förståelse för hur deras liv så många gånger kunde te sig så eländiga - trots stora framgångar.

Texterna är skrivna med sådan värme och inlevelse att jag blir klart berörd och skulle vilja komma varenda en av de nio närmare inpå livet. Jag skulle vilja ta ett snack med Miles Davis, jag skulle vilja kolla Thelonious Monks fingersättning, jag skulle vilja sjunga duett med Billie Holiday etc. Men det är av naturliga skäl inte möjligt.

En hel del av de fakta som här kommer fram var inget nytt för mig. Men här finns också mycket mera som jag tidigare inte hade koll på. Jag har t.ex. blivit klart mera nyfiken på Art Blakey efter att ha läst om honom här. Många är de klockrena och träffande uttalanden som tillskrivs honom. Här följer några exempel.

"Musik tvättar bort vardagslivets damm." (s. 103)

"Vad du än sysslar med så låt ingen komma och tala om för dig hur du ska göra det, för det är bara du som känner din begåvning och vet vad du kan göra och hur du kan göra det på ditt sätt." (s. 105)

"Det är som ett anlopp. Du får inte stanna. Du måste vidare så länge du bara kan, inte förrän du blir liggande är det dags att lämna över baneret till nån annan." (s. 106)

"Jag är en from och hängiven musiker." (s. 106)

En återupptäckt platta

Jag sitter och lyssnar på Quicksilver Messenger Service - närmare bestämt deras album "Happy trails" (1969).

Jag hade bara hört ett litet smakprov på radio när LP:n var ny. Antagligen var det i ett radioprogram med Lennart Wretlind. Ändå minns jag nu att jag då tänkte: "Den LP:n måste jag ha!". Nu sitter jag alltså här och lyssnar på CD:n.

Det är fascinerande musik. Det är som om Jefferson Airplane, Pink Floyd, Träd, gräs och stenar, Mothers of Invention och Deep Purple hade träffats och jammat ihop. Mycket märkligt.

Å ena sidan, men å andra sidan...

Det här är bra skrivet. Det är just det det handlar om: Man måste kunna ha två tankar i gång samtidigt. Å ena sidan, men å andra sidan... Det är egentligen hur trivialt som helst, men det måste tydligen påpekas om och om igen.

Vem som helst har rätt att yttra sig hur som helst, men man måste då också tillåta sina motståndare att yttra sig emot. Dumbommar har rätt att formulera sig hur korkat som helst, men vi som vet bättre måste samtidigt ha rätt att uttrycka en avvikande och klokare åsikt. "Klokare åsikt"? undrar då någon. Jo, åsikter kan vara olika kloka. Om jag t.ex. anser att Jorden är platt, så har jag en korkad åsikt.

Friheten blir inte en större frihet bara för att den blir dummare.

Dessutom: detta med att testa yttrandefrihetens gränser - är det ett självändamål? Och se'n då? Vad gör vi när vi har upptäckt var gränserna går?

Decennier senare

Jag har varit med om en klassträff - många år senare. Det var förbluffande hur lika de flesta av oss var efter alla dessa år. Nu menar jag inte bara utseendemässigt. OK, vi hade fått våra gråa hårstrån, en del hade fått avsevärt mycket sämre hörsel, någon hade fått diabetes, flera hade lagt på sig en hel del kilon etc. - men vi kände igen varandras ansiktsdrag. Vad jag också lade märke till var hur vi hade lyckats bevara våra enskilda rörelsemönster, gester, mimik och gångstilar. Vi betedde oss nu ungefär som då.

Detta får mig att undra: Vad vi är och hur vi beter oss cementeras i tjugofemårsåldern - eller? Det som därefter sker är en sorts finslipning. Det är livets sandpapper som ändrar oss, "little by little".

Borta i Borås

Här har det varit nästan öken i över ett dygn nu. Det beror på att jag har varit bortrest. Jag var i Borås i helgen och tog några bilder. Här ett litet urval (och jag hävdar copyright):

Högskolan i Borås lördag eftermiddag.

Från en rundvandring i Borås på söndag förmiddag - bilden ovan och resten av bilderna här.

Bodhi av Fredrik Wretman

Galathea av Nils Möllerberg. Jag gillar den här statyn därför att modellen verkar vara helt obekymrad över det faktum att hon är totalt naken. Hon är icke alls fräck eller utmanande. Hon är bara chosefri och vacker. Hon skäms inte det minsta över sin nakenhet. Hon är helt oblyg - utan att vara provocerande. Härligt.

Non-violence av Carl Fredrik Reuterswärd. Just den här skulpturen finns bara i ett exemplar - och hedrar minnet av Anna Lindh.

Another time VIII av Antony Gormley.

Varför...

... titta på Talang när ni kan höra mig sjunga?



Den vakne läsaren vet att jag relativt nyligen har länkat till originalet.

Är konsten nödvändig?

Nu vet jag inte längre om den var kursbok eller inte. Det får vara hur det vill med den saken, men jag strök under en hel del i den. Ernst Fischers "Konstens nödvändighet" kom ut i denna svenska originalutgåva 1971. Kanske den var en sådan där bok som man måste ha läst för att vinna någon respekt bland studenter inom vänstern på den tiden. Personer inom vänstern var ofta - vilket kan tyckas paradoxalt - intellektuellt snobbiga.

Jag kommer nu att citera en del. Att jag citerar betyder inte per automatik att jag håller med.

"Den första människa som gjorde ett verktyg som gav stenen en ny form så att den kunde tjäna människan, var den första konstnären". (s. 35) - Se där ett citat som jag genast har en invändning emot. Jag skulle hellre kalla den personen innovatör eller uppfinnare. Konstnär och uppfinnare är inte samma sak.

"Konsten, som lyfter människan upp ur en splittrad till en helgjuten tillvaro, som hjälper henne att genomskåda verkligheten, som inte bara ger henne styrka nog att fördra den, utan också ökar hennes vilja att göra den mänskligare, mer människovärdig, denna konst är en samhällelig nödvändighet. Samhället behöver konstnären, denne storslagne trollkarl, och det har rätt att kräva av honom att han är medveten om sin samhälleliga funktion." (s. 49) - Oj, oj, oj, då. Det var inga låga tankar herr Fischer hade om konstnären. Jag skulle dock vilja påstå att det finns andra personer som behövs kanske lika mycket eller t.o.m. mera för just samma saker. Terapeuter t.ex.

"Zola myntade begreppet 'naturalismen' som namnet på en speciell och radikal form av realism (...) Men naturalismens egentlige upphovsman var Flaubert, som med sin Madame Bovary banade väg för den nya riktningen." (s. 79)

"Kafka - desperat ensam - trodde i grund och botten inte på framsteg, utan bara på en evig upprepning av samma saker. Brecht trodde att det nya måste komma - trots allt." (s. 103)

"Den djärvaste och mest konsekventa av de romaner som sprängde romantikens gränser var Stendhals Lucien Leuwen. I social insikt och hänsynslös kritik överträffar denna oavslutade roman alla Balzacs verk." (s. 108) - Oops. Bäst att läsa Stendhal, då.

"Med 'anti-romanens' metod [Exempelvis Robbe-Grillet - min anm.] återvinns inte den förlorade verkligheten. I stället för tomma fraser och färdigtillverkade konventionella associationer sätter den fram detaljer berövade all mening och fullständigt osammanhängande sinnesintryck. Tillsammans med tidningsrubrikernas pseudofakta försvinner ur denna litteratur fakta över huvud taget. Allt konkret upplöses; personerna famlar omkring i kaotisk urtidsdimma och det finns varken något framåt eller bakåt för dem, utan bara en tidlös, riktningslös 'existens'. (...) En litteratur som medvetet förkastar förståelsen saknar verklighetens avgörande skärpa." (s. 206f) - Ord och inga visor. Och jag instämmer.

"Den socialistiska världen tar konst på allvar." (s. 213) - Öh? Och det gör inte t.ex. den konservativa världen?

"Människan kommer aldrig att bli dömd till ett paradisiskt stillastående, utan hon kommer alltid att sträva efter att bli mer än hon kan bli, kommer alltid att göra uppror mot de begränsningar som ligger i hennes natur, alltid att söka nå ut över sig själv, alltid att kämpa för odödlighet." (s. 226) - Det ligger nog en stor portion sanning i det. Kanske är det ett fenomen som utmärker oss och skiljer oss människor från alla andra levande varelser.

Man måste vara snäll och överseende - eller?

Hå hå ja ja. Det är inte lätt att vara alla till lags. Det vet jag. I mitt yrke måste jag försöka vara trevlig och hänsynsfull och tålmodig och hjälpsam och överseende och tolerant och - Puh... Det finns nästan inga gränser för hur mycket man måste "ställa upp".

Men de som efterfrågar våra tjänster skall tydligen få uppträda hur jävla otrevligt som helst mot mig och mina kollegor. Ett telefonsamtal jag hade tidigare idag fick jag god lust att avsluta helt fräckt genom att slänga på luren. Men då hade väl personen i fråga bara ringt upp min chef och berättat att jag är en jävla skitstövel som slänger på telefonluren.

Och en kollega till mig råkade ut för en ohyggligt bullrig och högljudd typ som troligen är psykopat eller sociopat. Han gapar och skriker om helt förvirrade saker. Han är sannolikt mytoman. Han har inte alla bestick i lådan, alla hästar är inte hemma, hissen går inte ända upp, det finns omöblerade rum på övervåningen etc. Och han återkommer dag efter dag och trakasserar personalen. En vacker dag säger jag till honom att han måste lämna byggnaden.

Allt sådant skall vi anställda tydligen behöva stå ut med. De som vänder sig till oss för att få hjälp kan visst aldrig uppföra sig tillräckligt otrevligt för att vi skall ha någon rätt att käfta emot. Vi skall visa dem all möjlig respekt, men vi skall uppenbarligen inte kunna kräva respekt för oss själva.

Inlägg om inlägg

Nu har jag haft min nya löparskor inklusive två inlägg och en kil i en vecka. Låter det konstigt? Två inlägg men bara en kil? Jo, så kan det vara. Det beror på att jag har olika långa ben. Och det är jag knappast ensam om. Att benen är olika långa kan man märka bl.a. på gamla skors slitage. Mitt vänstra ben är c:a en centimeter längre än mitt högra. Därför skaffade jag kilen att lägga in i min högra sko. Inläggen med s.k. pelotter har jag p.g.a. mina höga fotvalv.

Jag vill rekommendera var och en som misstänker att h*n har olika långa ben att undersöka saken.

Se på mig. Jag gjorde något åt det. Nu är det en fröjd att jogga.

Föga konstruktivt

Man undrar: "Hur tänkte hon?".

Det är så korkat att det nästan trotsar all beskrivning.

Bättre en sen upptäckt än en ogjord upptäckt

Min kanadensiske vän ser till att jag inte glömmer bort att lyssna på renässansmusik. Tack vare honom har jag nu upptäckt Ockeghem. Här ett exempel på hans musik:

Det finns alltid mera bra musik att upptäcka - det är ganska fantastiskt!

Ur Öppet arkiv

Härliga gamla tider...

Sådana program göre sig icke längre besvär. Den nutida tittaren har inte det tålamod som krävs.

Lika goda kålsupare...

Man kunde nyss läsa i olika tidningar om Hitlers bibliotek. En gammal nyhet - se här.

Nu kommer det troligen en massa "guilt by association". Om man tidigare har sagt: "Jaså, du gillar schäferhundar? Det gjorde Hitler också...", så kommer man nu att säga: "Jaså, du gillar Shakespeare? Det gjorde Hitler också...". Man insinuerar att eftersom man har någonting gemensamt med Hitler, så har man nog egentligen en hel del gemensamt med Hitler. Ack, denna simpla neanderthallogik.

Nu får det räcka

Under en period har jag i denna blogg skrivit dagligen om någon bok. Det där känns nu som ganska krystat och påtvingat. Jag lägger därför ned det lilla projektet. Det betyder inte att jag aldrig mera kommer att skriva om någon bok. Det betyder däremot att när jag skriver om någon bok, så gör jag det av verkligt intresse och inte av något tillgjort prestationskrav.

Om en bok av och om Rimbaud - och så ett litet hopp till Zappa

Njae... Jag är skeptisk. Jag förstår nog inte det fina i kråksången. För mig framstår Arthur Rimbaud som en orättvist geniförklarad yngling. Han lämnade litteraturen bakom sig när han var tjugo år, men tillhör ändå litteraturhistorien. Den här boken kom ut 1972 och den tilltalade då ett sådant "mannagryn" som jag.

Det var väl lite Sturm und Drang, lite känsla av utanförskap och lite vilja till uppror som fick mig att läsa Rimbaud. Det visar om inte annat vissa understrykningar som jag gjorde.

"Jag är tystnadens herre. Jag är nöjd med mörkret." (s. 61)

"(...) väntar jag bara på att bli en våldsamt elak idiot." (s. 65)

"Jag avskyr alla yrken." (s. 91)

"Jag förstår inte lagarna, jag har ingen känsla för moralen, jag är ett oskäligt djur (...)" (s. 97)

"Förnuftet har fötts åt mig. Världen är god. Jag skall välsigna livet. Jag skall älska mina bröder. Det är inte längre barnalöften." (s. 99)

Ursäkta mig, men detta tycker jag är ordbajs och pekoral. Jag läser - och lyssnar - mycket hellre på Mothers of Invention när de sjunger "Who needs the peace corps". Det är en underbar drift med hippies och flower power. Observera raderna
"I will wander around barefoot
I will have a psychedelic gleam in my eye at all times
I will love everyone"

Hellre Zappa än Rimbaud. Lyssna här.

Förtrollande

Apropå Kristin Scott Thomas... Hon har ett sååå fascinerande ansikte!

Bilden är hämtad ur det här sammanhanget.

Några rader om "Bitter moon"

Sedd igen:

Förra gången jag såg Polanskis "Bitter moon" tyckte jag att den var medioker. Nu, den andra gången, tycker jag att den är mer än så. Den är enligt min mening fortfarande inte någon av hans bästa filmer, men den är självklart bättre än de flesta andra.

Kärleken kan bli en "galenskap på två", urarta och övergå till ömsesidigt hat. Det är i korta drag vad filmen handlar om. Man kan se den som en sedelärande historia. Regin är inte helt oväntat mästerlig; Hugh Grant spelar ungefär den roll han brukar spela av en tafatt engelsk gentleman, Kristin Scott Thomas spelar frun som står ut med honom, men de två verkligt stora rollerna spelas av Peter Coyote (stundtals väldigt lik Leonard Cohen) och Emmanuelle Seigner. I min bok får filmen en fyra på en femgradig skala.

Några rader om "Shutter Island"

Sedd:

Visst märks det att det står en mästare bakom. Med "Shutter Island" - baserad på Dennis Lehanes mycket spännande bok "Patient 67" - befäster Scorsese sin position som en av de bästa filmregissörer som finns. När jag såg filmen kom jag lätt att associera till både Hitchcock och Polanski - och Kubrick. Det är inget dåligt sällskap. Vissa scener fick mig att tänka: "Den här scenen hade nog Kubrick gjort på exakt samma sätt".

Våra svenska kritiker gav filmen i genomsnitt 3,9 och besökarna på hemsidan gav den bara 3,0. Vad är det med folk? Varför kan de inte känna igen ett nästan-mästerverk när de ser ett?

Det bara spricker

Ibland tänker jag, att det är helt meningslöst att göra upp planer. Det blir ändå aldrig som man har tänkt sig. Man skall inte ha några förhoppningar. Man blir bara besviken.

En tunn bok av en stor diktare

Utan att skryta vill jag påstå, att jag tidigt anade att Tomas Tranströmer skulle bli en mycket betydande poet. Jag köpte "Mörkerseende" när den kom ut 1970. Han hade med en klockas regelbundenhet gett ut en diktsamling vart fjärde år och detta blev hans femte.

Att han numera nämns som kandidat till Nobelpriset är inte ägnat att förvåna. Han skriver mästerverk. Men han kommer förmodligen aldrig att få priset - eftersom han är svensk.

Jag blir avundsjuk. Det hade varit fantastiskt att en enda gång kunna skriva något så här tankeväckande och elegant:

"Andra röster tränger på, lyssnaren
glider som en smal skugga över radions
självlysande band av stationer.
Språket marscherar i takt med bödlarna.
Därför måste vi hämta ett nytt språk." (s. 31)

En öde hamn

Vädret är mördande trist, men hellre än att sitta inne och mögla så körde vi en runda. Vi hamnade i Borgholm. Så här såg det ut tidigare denna dag:

Under sommaren kommer här att vara proppfullt med fritidsbåtar. Och jag kan slå vad om en hundring att de största, vräkigaste och dyraste båtarna kommer att ha tyska flaggan i aktern. Herrefolket skall ju alltid sticka ut.

Några rader om "A matter of life and death"

Sedd:

"A matter of life and death" lär vara Martin Scorseses favoritfilm. Det är lite svårt att förstå. Jag har nämligen sett en hel del bättre filmer. Det hade varit lättare att förstå om den hade varit en av Ettore Scolas favorifilmer, eftersom man kan misstänka att Scola har knyckt idén med de "frysta" ögonblicken från den här filmen till sin (alltså Scolas) "Vi som älskade varann så mycket".

Betyget 8 av 10 känns lite väl generöst, tycker jag. Det känns mera adekvat med en stark trea på en femgradig skala. Historien är i mina ögon en aning för krystad och icke trovärdig. Jag har t.ex. svårt att förlika mig med tanken på att himlen skulle vara en plats utan färger - eller ett ställe där livet efter döden verkar vara förvillande likt livet här på Jorden.

En bok om en lång vandring

Åke Mokvist är en författare som jag skulle vilja lära känna lite bättre. Han har tidigare bl.a. gett ut "De ovanliga" och "De ovanliga. 2". År 2008 kom "El Camino : pilgrimsvandring till Santiago de Compostela". Det börjar finnas många böcker om detta fenomen nu och jag tror att Mokvists är en av de mest läsvärda. Texten är väl knappast ett mästerverk, men den duger gott med sin chosefria och naturliga ton. Bilderna kompletterar texten mycket bra. Hans kamera vägde visst tio kilo - det kan ju förklara att fotografierna är skickligt gjorda.

(Bilden är obetydligt beskuren upptill och nedtill, eftersom formatet var för stort för scannern.)

Här kan du läsa lite mera om boken. Så här skrev han om framkomsten:
"Jag startade den 14 maj i St. Jean-Pied-de-Port och den 23 juni är jag framme i Santiago de Compostela, efter att ha vandrat nästan 80 mil. Ändå känner jag ingen större glädje över att komma fram till Plaza del Obradoiro och till Sankt Jakobs grav. Jag känner mest saknad och vilsenhet. Vad ska jag göra nu?" (s. 214)

Trots detta snöpliga slut känner jag mig inspirerad att någon gång försöka utföra denna klassiska pilgrimsvandring.

Jag vet vad du känner - inte

Bra scen:

Lärdom: Tala aldrig om för någon vad han eller hon känner eller inte känner. Du kan inte säkert veta.

Några böcker av Neale Donald Walsch. 5

Nu avslutar jag min svit om Walschs böcker. (Den fjärde bloggposten var här.) Efter "Vänskap med Gud" blev jag mätt på hans skriverier. Jag blev misstänksam mot det geschäft som jag anade bakom hela projektet. Denna bok kom i original 1999 och översattes till svenska 2002. Den här upplagan trycktes 2003. Egentligen var det den här boken som följde direkt efter samtals-trilogin.

"(...) det finns faktiskt två magiska femordsfrågor. Om du ställer de frågorna vid rätt tillfällen kan du utvecklas betydligt mycket snabbare än du trott är möjligt. Och de frågorna är:
Är detta den jag är?
Vad skulle kärleken göra nu?" (s. 74)

"Att jag inte längre har skuldkänslor för något innebär inte att jag inte längre ångrar det. Ångern kan lära oss något, men skuldkänslorna försvagar oss bara." (s. 77)

"Följande är den största hemligheten av alla om Gud:
Såsom du ser mig kommer jag att uppenbara mig för dig." (s. 97)

"Kärleken är det som är fritt, för friheten är essensen av det som är Gud, och kärleken är Gud uttryckt." (s. 123)

"Du kan bara ta emot Guds kärlek på samma sätt som du skänker Gud din kärlek. (...) Du kan bara ta emot någon annans kärlek på samma sätt som du själv ger din kärlek." (s. 132)

"Livet är evigt, kärleken är odödlig och döden är bara en horisont." (s. 263)

"De utgör kärnan i ett holistiskt levnadssätt:
Medvetenhet
Ärlighet
Ansvar" (s. 287)

Never mind

Ha!

(Bilden är hämtad härifrån.)
Ibland uppför jag mig som denna mås. Jag har inte särskilt stor respekt för vissa regler, förordningar, föreskrifter och normer. Jag vill gärna känna mig som en rebell ibland. Det är därför jag t.ex. aldrig vill följa ett recept helt slaviskt. Jag ändrar lite här och lite där - bara för att visa att jag har en fri vilja.

Några böcker av Neale Donald Walsch. 4

Nu har vi kommit till nummer fyra i den här serien. Tidigare poster om dessa böcker här och här och här. Originalet kom 2000 och denna svenska upplaga kom 2002. Jag köpte boken när den nyligen givits ut.

Boken handlar - i de två första delarna - mest om tio illusioner och om hur man kan bemästra dessa illusioner. Den tredje delen heter "Möt skaparen inom dig".

"Universum kräver inte något särskilt resultat. Universum är resultatet." (s. 31)

"Lyckan skapas inte som ett resultat av vissa omständigheter. Vissa omständigheter skapas som ett resultat av lyckan." (s. 33)

"Villkorad kärlek är ett i sig motstridigt begrepp." (s. 73)

"Kärleken går inte att kvantifiera.
Endera är den närvarande, eller så är den det inte." (s. 108)

"Kärleken är villkorslös. Livet är utan slut. Gud har inga behov. Och du är ett underverk." (s. 109)

"Kärlek innebär att aldrig behöva be om förlåtelse." (s. 133)

"Det är bara i den mån som du är generös mot dig själv som du kan vara generös mot andra och dela med dig. För du kan inte ge någon annan av något du inte har." (s. 171)

What does it matter if you look like a gorilla?

Ganska fantastiskt:

Inte vilket möte som helst.

Några böcker av Neale Donald Walsch. 3

Tripp trall trull - nu är vi framme vid bok 3. Tidigare bloggposter i denna svit här och här. Den här boken kom ut i sitt original 1998. Första svenska upplaga kom 2000. Jag köpte mitt exemplar 2001.

"Det du väljer åt dig själv ska du ge till andra." (s. 25)

"Ytterst skapas alla tankar av kärlek eller rädsla. Det är den stora polariteten. Den yttersta dualiteten." (s. 31)

"Sanningen är att det inte finns någon resa. Du är just nu det du försöker vara. Du är nu där dit du försöker ta dig." (s. 101)

"Sanna mästare är aldrig mindre än uppfyllda av glädje. (...) Du behöver inte extasen för att uppleva glädjen. Du är helt enkelt fylld av glädje för att du vet att extasen finns." (s. 102)

"1. All tanke är energi.
2. Allting befinner sig i rörelse.
3. All tid är nu." (s. 111)

"Det som du kallar liv (du skulle lika gärna kunna kalla det Gud) är ren energi." (s. 168)

"Gör sådant för andra som du vill att de ska göra för dig." (s. 172)

"Gud är frihet, per definition - för Gud är gränslös och saknar alla slags begränsningar. Själen är Gud, i miniatyr." (s. 188)

"Kärleken har inga krav. Det är det som gör den till kärlek." (s. 215)

Några rader om Springsteens "Nebraska"

Äntligen har jag skaffat denna:

Den är givetvis förträfflig. Den fick högsta möjliga betyg i Allmusic och det känns helt rätt. Att albumet innehåller tio bitar får mig att tänka: "Många av de album som jag tycker bäst om har just tio bitar". Någon gång måste jag fundera lite djupare kring det märkliga fenomenet.

Men just nu sitter jag bara och njuter av detta klassiska soloalbum. Janne Adeen skrev lysande om det här albumet i "16 album" (En bok skriven av Adeen tillsammans med Richard Ohlsson). Jag rekommenderar läsning! Men jag kan ju bjuda på ett citat - som är en perfekt "aptitretare":

"Nebraska innehåller tio klaustrofobiskt laddade sånger om personer som försöker hålla sig på rätt sida om lagen. Ibland lyckas de, ibland inte. Våldet är aldrig långt borta. De frustrerade individerna i låtarna bär på ett raseri som kan drabba vem som helst. Någon måste betala för alla jävligheter de gått igenom." (s. 90)

Några böcker av Neale Donald Walsch. 2

Nu fortsätter jag min lilla svit - som började här. Bok 2 köpte jag i juli 2001. Det amerikanska originalet gavs ut 1997 och i svensk språkdräkt kom boken 1999. Den här upplagan är från 2001. Jag citerar i vanlig ordning. Åter igen: jag säger inte att jag håller med om allt, men jag finner det intressant.

"Du är alla aspekter av varandet, helt enkelt delar av det som är. Varje del har medvetandet om helheten inom sig. Varje element är präglat av helheten och bär dess avtryck." (s. 47)

"Gud finns överallt. Därför finns Gud ingen särskild stans, eftersom Gud för att vara någon särskild stans skulle behöva inte vara någon annanstans - och det är omöjligt för Gud." (s. 50)

"(...) det är inte min vilja att ni straffas om ni inte gör det val som jag vill att ni ska göra. Om det skulle vara fallet, hur 'fri' skulle jag då ha gjort er vilja?" (s. 56)

"Min värld är den plats där allt som finns är kärlek." (s. 58)

"Hitler var inte utsänd. Hitler skapades av er. Han kom fram ur ert kollektiva medvetande och kunde inte ha existerat utan det. Det är lektionen." (s. 76)

"Varje människa, djur, växt, sten, träd - varje fysiskt objekt - skickar ut energi, som en radiosändare." (s. 107)

"Njut av allting.
Ha inte behov av någonting." (s. 137)

"Ilska är rädsla som uttrycks." (s. 187)

"Jag är med er alltid (...)
Ni och jag är en - både nu och för all framtid. (...)
Var bärare av ljus.
Ni är det.
Så var det." (s.299)

Skicklig humor

I kväll såg jag två avsnitt ur den här:

Det är så himla bra! Det mesta är klockrent. Mycket sitter som rökare i krysset. En hel del är genialt. Jag skrattade högt och hejdlöst flera gånger. Och som väl är ligger mycket ute på YouTube. Se t.ex. detta. En annan favorit är givetvis kåta Gun - briljant spelad av Anna Blomberg.

Gammal god musik

Av min kanadensiske vän har jag fått låna en samling CD-album med renässansmusik. Denna dubbel-CD ingår i samlingen:

Det här är nog så långt bort man kan komma från den "hajpade" och odrägliga muzak som flödar ut från bl.a. reklamfinansierade radiokanaler. Detta kräver andakt. Man skall helst sitta ostörd och bekvämt tillbakalutad i en skön fåtölj och lyssna. Jag letade på YouTube efter något stycke som finns med på albumet, men jag hittade inget. Det jag dock hittade med Early Music Consort of London ger nog en ganska bra ljudbild av hur det kunde låta. Lyssna!

Några böcker av Neale Donald Walsch. 1

Nu tänker jag börja en ny svit om några böcker som hjälpte mig i mitt sökande. De var som en anhalt på min väg till tron på Gud. De är alla skrivna av Neale Donald Walsch. Han betraktas ofta som en del av New Age. Det må vara hur det vill med den saken, men hans böcker är värda att läsa - med kritiska ögon. Jag tycker mig minnas att han ganska nyligen "gick ut med" att kanaliseringen - eller den automatiska skriften - egentligen var en bluff. Ni kan läsa mera om kanalisering och samtal med änglar t.ex. här. Men när jag ser hans hemsida får jag dåliga "vibbar". Jag tycker att den är alltför kommersiell.

Nå väl, jag tänker nu ta er med på en resa genom några av hans böcker. Jag äger dem alla och har gjort många understrykningar i dem. Jag säger inte att jag håller med om allt, men böckerna ger onekligen en hel del att tänka på. Det finns många sympatiska tankar här och böckerna har en väldigt godsint och behaglig ton. Vill ni följa med, så är det bara att kliva på. Om ni tycker att det här är en töntig idé, så är det bara att kliva av tåget. Take it or leave it. Det finns annat att göra än att läsa denna blogg.

Den här första delen i serien "Samtal med Gud" köpte jag i denna pocketupplaga (2000) i juli 2001. Originalet kom ut 1995 och den första svenska upplagan kom ut 1997. Jag antar, att jag lånade boken på biblioteket i slutet av 90-talet - och tänkte köpa den när den kom ut som pocketbok. Jag tänker nu bombardera er med citat.

"Den högsta tanken är alltid den tanke som innehåller glädje. De tydligaste orden är de ord som innehåller sanning. Den största känslan är den känsla du kallar kärlek.
Glädje, sanning, kärlek.
Dessa tre är sinsemellan utbytbara, och den ena leder alltid till den andra." (s. 19)

"Den djupaste hemligheten är att livet inte är en process där du upptäcker, utan en process där du skapar.
Du upptäcker inte dig själv, du skapar dig själv på nytt. Försök därför inte att ta reda på vem du är, försök i stället att bestämma vem du vill vara." (s. 38)

"Kärleken är den grundläggande verkligheten. Den är det enda. Alltet. Att känna kärlek är att uppleva Gud.
Den högsta sanningen är att kärleken är allt som finns, allt som funnits och allt som någonsin kommer att finnas." (s. 81)

"Fruktan är den andra sidan av kärlek. Det är den grundläggande polariteten." (s. 82)

"Handlingar är ord satta i rörelse. Ord är tankar som uttrycks. Tankar är idéer som formats. Idéer är energier som samlats. Energier är frisläppta krafter. Krafter är befintliga element. Element är partiklar av Gud, delar av alltet, materialet i allt." (s. 103)

"I det kritiska ögonblicket i alla mänskliga relationer finns bara en fråga:

Vad skulle kärleken göra nu?

Ingen annan fråga är viktig eller betydelsefull, ingen annan fråga spelar någon roll för din själ." (s. 172)

"Sex är också något heligt. Glädje och helighet fungerar mycket bra tillsammans (de är faktiskt samma sak), men många av er tror inte att det är så.
En människas inställning till sex skapar ett mikrokosmos av inställningen till livet. Livet ska vara en glädje, en jubelsång, men det har blivit en upplevelse av rädsla, ångest, otillräcklighet, avund och ilska och sorg. Detsamma kan sägas om sex." (s. 265)

Om en bok av Robert A. Nisbet

När jag läste sociologi för hundra(?) år sedan var Robert A. Nisbets "The social bond" (1970) en av kursböckerna.

Ett band kan vara något som förenar. Det kan också vara något som stänger inne och håller fast. Och så är det väl med socialt umgänge - ämnet för sociologisk forskning.

Nisbet menade, att det finns fyra intellektuella källor till sociologins inbillningsförmåga och alla är de vitala delar av västerländsk kultur: "critical rationalism, humanitarianism, positivism, and ideology." (s. 21)

"The central elements of the social bond are social interaction, social aggregates, social authority, social roles, social statuses, social norms and social entropy." (s. 50)

En stor del av boken ägnas så åt dessa sju centrala beståndsdelar. När Nisbet beskrev de sociala "aggregaten" berörde han också Ferdinand Tönnies' mycket intressanta begreppspar Gemeinschaft och Gesellschaft. Grupperingar som har karaktären av Gemeinschaft ser till individernas totala personligheter - snarare än till speciella aspekter eller roller. Tydliga exempel på sådana grupper är släktskap, byalag, kaster, religiösa organisationer, etniska grupper m.fl. (Se s. 105) Gesellschaft handlar däremot bara om en aspekt hos individen i den aktuella gruppen. (Se s. 106)

Detta ständiga problem med auktoriteter... Enligt Nisbet var det så: "From one point of view the history of human society is a history of the successive conflicts among authority systems." (s. 136)

Vi tenderar att lyda auktoriteter spontant och villigt om vi kan känna - om så bara vagt eller t.o.m. undermedvetet - det legitima i auktoriteten. (Se s. 140)

Apropå sociala normer skrev Nisbet bl.a.: "Norms are the adjustments which human beings in interaction make to the surrounding environment." (s. 225) och: "(...) what is in many ways the most vital character of social norms - the sense of oughtness they inspire in human conduct." (s. 226)

I ett av kapitlen om sociala förändringar läser vi: "(...) control is the conscious or unconscious aim of all human behavior. Every element of culture is a reflection of a society's control over environment." (s. 317)

"In sum, we cannot speak of genesis, development, maturation, decline, and fall when we deal scientifically or objectively with human history, as we assuredly can when the object is a plant or another organism in nature." (s. 358)

Action!

Denna dag åkte jag buss in till staden för att få hunden klippt. När jag hade lämnat henne hos "frisörskan" gick jag en ganska lång promenad till sjukhusets kafé för att få i mig någon näring. Det skulle ta två timmar innan hunden var klar för "avhämtning" och jag tyckte inte att det var någon vits att åka hem under tiden.

Där på lasarettets kafé satt jag och lät tiden gå. Jag studerade människor som kom och gick. Jag lyssnade på några personer ett par bord längre bort. De satt och pratade så där självbelåtet, förnumstigt och besserwissrigt som många människor gör. Man kan undra varför de inte är statsministrar allihop. De tycks ju veta allting och ha lösningar på alla problem. Så störande.

Och så denna tystnad! Det satt en man där, en kvinna där, en annan man på ett tredje ställe etc. Som små öar i det stora, stora havet. Ingen av dem sade något. Ingen gjorde något. De såg så ensamma och övergivna och alienerade ut. Det var som en scen i en film av Roy Andersson.

Så småningom lämnade jag kaféet och gick ut för att se om svärföräldrarna var hemma. Icke. Det blev en omväg i onödan, kan man tycka, men egentligen var det bara nyttigt att röra på sig och rensa andningsvägarna.

En lång promenad senare var jag tillbaka hos "frisörskan" för att hämta hunden. Vilken skillnad! Jag kände knappt igen henne. Men hon verkar trivas bättre med kort hår. Det blir aldrig tovigt och jobbigt. Dessutom känns pälsen så mjuk. Jag bestämde en ny tid för klippning om tre månader.

I väntan på bussen hem fick hon syn på ett par änder. Så här nära var de varandra:

Nu har hon på en enda dag dessutom åkt buss tre gånger. Det blev en spännande dag för en liten hund. Hon kommer nog att sova tungt i natt. Hon tar annars lugnande tabletter ett tag nu, därför att hon brukar vara nervös på nätterna.

Om en bok av Sorokin

Denna bok är en sådan bok som borde ha fått mera uppmärksamhet. Jag tror inte ens att den har blivit översatt till svenska. Man kan undra hur många viktiga böcker på andra språk som våra svenska bokförlag inte gitter ge ut på svenska. Nå, Pitirim A. Sorokin gav ut "The basic trends of our times" 1964 och den gick nästan spårlöst förbi här.

Boken består av fem avdelningar: "Three basic trends of our time", "Diagnosis and prognosis of East-West relationships", "Mutual convergence of the United States and the U.S.S.R. to the mixed sociocultural type", "Religious and moral polarization of our time" och "The mysterious energy of love".

De tre grundläggande trenderna i vår tid (d.v.s. vid 1960-talets mitt) var enligt Sorokin
* en förflyttning av det kreativa ledarskapet i världen från Europa till ett större område vid Stilla havet och Atlanten, särskilt Amerika, Asien och Afrika
* "a continued disintegration of the hitherto predominant sensate man, culture, society, and system of values"
* "the emergence and slow growth of the first components of a new - integral - order, system of values, and type of personality" (s. 13)

I bokens första del berör Sorokin "kreativ altruism" - ett begrepp som är starkt förenat med hans namn.
"(...) a minimum of unselfish love is absolutely necessary for the continuing existence of any society (...) an increased altruization of individuals and groups and extension of unselfish love in everyone are a necessary condition for the prevention of new wars and for the liberation of mankind from its gravest ills: bloody conflicts, crime, insanity, misery, and cussedness." (s. 41)

Är det någon mer än jag som kommer att tänka på "Peace, love and understanding" eller "All you need is love"? Och detta alltså några år före Woodstockfestivalen och Beatles' låt.

"(...) man's constructive creativity has been and is the most important factor in the survival of the Homo sapiens species, of its elevation over all other species (...)" (s. 73) - hävdade han i andra delen.

När det sedan gällde skillnader och likheter mellan USA och Sovjetunionen - beskrivna i tredje delen - poängterade Sorokin:
"(...) both countries are moving toward a similar type of interpersonal and intergroup relationships of a predominantly familistic character in various degrees of purity and extension." (s. 121)

"For the present and immediate future all religious and moral forces must exert their utmost influence to prevent the new world war and other bloody conflicts." (s. 152)

Så skrev han i fjärde delen. Vi sitter med facit i hand. Ett tredje världskrig blev det inte - men blodiga konflikter.

I femte och sista delen handlar det om den mystiska energi som gömmer sig i kärleken.
"(...) altrustic love means the specific behavior of living forms striving - instinctively or consciously - to be helpful to other organisms." (s. 165)

"Love not only cures and revitalizes the individual's mind and organism but also proves itself to be the decisive factor of the vital, mental, moral and social well-being and growth of an individual." (s. 177)

"Like other forms of energy, love-energy can also be accumulated or stored a) in individuals, b) in social institutions, and c) in culture." (s. 202)

Vatten att dricka

Jag investerade i en kazoo. Jag frågade expediten om det var OK att reklamera ifall det inte lät bra. Svaret blev: Nej.

Kan ni höra vilken melodi det är?

Eno-end

Man kommer inte undan Brian Eno. Här ett hyfsat bildspel till en av hans bitar:

Jag vet inte om man kan kalla det melodi. Men i mina öron är det hur som helst väldigt vackert. (Från den här plattan - som är bra att ha.)

Om en bok av "Fritz" Perls

Egentligen har jag aldrig varit någon stor beundrare av Frederick S. Perls och hans gestaltterapi, men jag måste erkänna att boken "Gestaltterapi ord för ord" (1974) innehåller en del kloka formuleringar. Därför tänker jag nu plåga er i vanlig ordning med några citat.

"(...) om man hela tiden ägnar sig åt att räkna ut saker och ting sugs energin upp av tänkandet och man varken ser eller hör längre." (s. 34)

"Om man blir medveten varje gång man blir förvirrad är detta terapin. Och då tar naturen över. Om man inser detta och accepterar förvirringen löser sig förvirringen av sig själv." (s. 36)

"(...) mognande är att gå från stöd utifrån till självstöd." (s. 40)

"(...) vi lever i klichéer. Vårt beteende sker enligt mönster. Vi spelar samma roller om och om igen." (s. 41)

"Om människor lyssnade skulle vi ha fred i världen." (s. 47)

"Vi lever på två nivåer - den offentliga nivån som är vad vi gör, som är iakttagbar, verifierbar; och den privata scenen, den scen där vi tänker, repeterar, där vi förbereder oss för de framtida roller som vi vill spela." (s. 56)

"De flesta människor spelar två slag av intellektuella spel. Ett är jämförelsespelet, 'mer än'-spelet - min är större än din, mitt hus bättre än ditt. (...) Det andra spelet som är oerhört betydelsefullt är 'vad som passar'-spelet. (...) Om ni vill spela en viss roll - säg att ni skall gå på en fest och verkligen göra er - då måste ni ta på er dräkten för denna roll. (...) Den dräkten passar mig (...)" (s. 67)

"Ju mer splittrad en person är desto kusligare är hans drömmar." (s. 124)

"Man kan inte vara ärlig och neurotisk på samma gång." (s. 125)

"Förändringar sker av sig själva. Om man går djupare in i det som man är, om man accepterar det som finns där, då inträffar förändring automatiskt av sig själv." (s. 175)

Små marginaler

Visst är det ett otroligt mål, men...

... var inte målvakten sist på bollen?
Kan vi få se närbilder i slow motion?

Några rader om en bok av Szasz

Ett tag i min naiva ungdom trodde jag nog att jag skulle kunna bli en lysande psykiater. Det var då det. Några månaders arbete som "ekonomibiträde" - läs städare - på en sluten psykiatrisk avdelning för gamla män fick mig på andra tankar. Men det fanns en tid då jag läste en hel del böcker om psykiatri och liknande. Thomas Szasz' bok "Psykisk sjukdom - en myt" (1970) var en av dem.

"Psykiatrin är visserligen en nykomling bland vetenskaperna, men kan ändå ståta med en rik flora av olika konkurrerande teorier och metoder som ofta utesluter varandra. (...) När man studerar det mänskliga beteendet, ställs man inför ett oroande faktum: psykiatriska teorier är nästan lika talrika och skiftande som psykiatriska symtom." (s. 97)

Mest intressant blir den här boken i slutet. Sammanfattningen med dess slutsatser är intressant nog för den normalintresserade. Att läsa hela boken känns väl viktigt bara för specialintresserade.

"(...) vilken mentalsjukdom som helst kan (...) betraktas som en indirekt kommunikation eller ett språk, som används tvetydigt, oftast för att ge mottagaren av budskapet tillfälle att välja mellan flera alternativa svar. Vinkar, antydningar och metaforiska uttryck av alla slag är vardagliga exempel på indirekta kommunikationer." (s. 320)

"Förlust av spelet - dvs. oförmåga att spela ett spel, antingen på grund av att det fattas medspelare eller därför att ens egen lust att spela har förändrats - leder lika väl som objektförlust till allvarliga rubbningar av individens jämvikt och kräver åtgärder av återanpassning. (...) Spelmodellen för mänskligt beteende verkar väl lämpad för att förena psykologi, sociologi och etik." (s. 328)

En "hajpad" platta

Eh... Vad är grejen? Varför får den här plattan så fina betyg?

Jag lyssnade på den en gång och dömde ut den. Då tänkte jag: "En gång är ingen gång. Jag måste ge den en chans till." Det hjälpte inte. Jag ger den här plattan en tvåa på en femgradig skala.

Ibland misstänker jag att en del musikrecensenter hyllar vissa album till skyarna därför att de tror att det är det de måste göra. I samma stunder misstänker jag att vissa kritiker per automatik ger höga betyg åt alla album som påminner om sömnpiller.

När jag hör det här albumet så tänker jag på någon som alldeles nyss har vaknat eller någon som snart kommer att somna. Det är så blodfattigt, zombieartat, slött, slappt, lättjefullt, lojt och likgiltigt. Det känns melankoliskt och flegmatiskt. Det engagerar mig inte ett skvatt. Det finns inget här som kan "tända" mig.

Nu kanske någon tänker att jag är totalt inkonsekvent när jag i samma andetag kan ge Leonard Cohens "Ten new songs" tio poäng av tio möjliga. Men si, det är en helt annan sak! Där Cohen är magisk är Zahra snarare tragisk.

Arga och uttråkade

Det här avslöjar ju en del om vilka som läser Newsmill:

Hämtat härifrån.