Den här köpte jag nog på en rea. Jag känner inte igen den som någon av mina kursböcker. Jag läste den nog bara för att jag tyckte den verkade intressant. Och visst är den intressant - "Att ta ansvar för sig själv" (från 1977, denna utgåva tryckt 1980).
De båda psykologerna Roland Johnsson och Thomas Ohlsson drev Institutet för Livsterapi och kombinerade transaktionsanalys med gestaltterapi. De betonade "(...) nyttan av att se sambandet mellan filosofi, psykologi och psykoterapi... Vi berör också betydelsen av att ha ett sociologiskt perspektiv (...)" (Citerat från bakre pärmen).
"Som individer står vi i ständigt samspel med andra människor och den värld vi lever i. Men det går ändå inte att komma undan ansvaret för vår egen frihet (...)" (s. 52)
"(...) om någon utvecklar sig fritt på bekostnad av andras möjligheter till utveckling är det inte tal om humanism. Frihet utan ansvar för andra är inte humanistisk frihet utan självhävdelse, självupptagenhet." (s. 81)
"Det är genom att ömsesidigt närma oss varandra, ge varandra uppmärksamhet och erkännande med ord eller handling som vi växer, hittar oss själva och andra och blir ansvariga för våra liv och vår framtid." (s. 135)
Jag är väl inte överens till 100 %. Med ett sådant synsätt skulle en eremit inte kunna utvecklas. Det är jag inte helt övertygad om. Att man mår bra av att bli "bekräftad och sedd" är jag säker på, men jag är inte lika säker på att det är ett absolut krav för att man skall kunna "växa". Man måste inte bli "lagd märke till" och må bra för att kunna bli "mera människa".
"Psykoterapi bör vara en livsbejakande, meningssökande aktivitet inriktad på att finna praktiska lösningar på vad det innebär att leva mänskligt. Terapi bör vara en frigörande verksamhet som erbjuder möjligheter att må bra. Terapi bör vara terapi till liv, inte till förnöjsam anpassning till kaffebröd och färg-teve. Terapi bör vara livsterapi, inte reparationsterapi." (s. 172)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar