Action!

Denna dag åkte jag buss in till staden för att få hunden klippt. När jag hade lämnat henne hos "frisörskan" gick jag en ganska lång promenad till sjukhusets kafé för att få i mig någon näring. Det skulle ta två timmar innan hunden var klar för "avhämtning" och jag tyckte inte att det var någon vits att åka hem under tiden.

Där på lasarettets kafé satt jag och lät tiden gå. Jag studerade människor som kom och gick. Jag lyssnade på några personer ett par bord längre bort. De satt och pratade så där självbelåtet, förnumstigt och besserwissrigt som många människor gör. Man kan undra varför de inte är statsministrar allihop. De tycks ju veta allting och ha lösningar på alla problem. Så störande.

Och så denna tystnad! Det satt en man där, en kvinna där, en annan man på ett tredje ställe etc. Som små öar i det stora, stora havet. Ingen av dem sade något. Ingen gjorde något. De såg så ensamma och övergivna och alienerade ut. Det var som en scen i en film av Roy Andersson.

Så småningom lämnade jag kaféet och gick ut för att se om svärföräldrarna var hemma. Icke. Det blev en omväg i onödan, kan man tycka, men egentligen var det bara nyttigt att röra på sig och rensa andningsvägarna.

En lång promenad senare var jag tillbaka hos "frisörskan" för att hämta hunden. Vilken skillnad! Jag kände knappt igen henne. Men hon verkar trivas bättre med kort hår. Det blir aldrig tovigt och jobbigt. Dessutom känns pälsen så mjuk. Jag bestämde en ny tid för klippning om tre månader.

I väntan på bussen hem fick hon syn på ett par änder. Så här nära var de varandra:

Nu har hon på en enda dag dessutom åkt buss tre gånger. Det blev en spännande dag för en liten hund. Hon kommer nog att sova tungt i natt. Hon tar annars lugnande tabletter ett tag nu, därför att hon brukar vara nervös på nätterna.