Decennier senare

Jag har varit med om en klassträff - många år senare. Det var förbluffande hur lika de flesta av oss var efter alla dessa år. Nu menar jag inte bara utseendemässigt. OK, vi hade fått våra gråa hårstrån, en del hade fått avsevärt mycket sämre hörsel, någon hade fått diabetes, flera hade lagt på sig en hel del kilon etc. - men vi kände igen varandras ansiktsdrag. Vad jag också lade märke till var hur vi hade lyckats bevara våra enskilda rörelsemönster, gester, mimik och gångstilar. Vi betedde oss nu ungefär som då.

Detta får mig att undra: Vad vi är och hur vi beter oss cementeras i tjugofemårsåldern - eller? Det som därefter sker är en sorts finslipning. Det är livets sandpapper som ändrar oss, "little by little".