Om en bok av och om Rimbaud - och så ett litet hopp till Zappa

Njae... Jag är skeptisk. Jag förstår nog inte det fina i kråksången. För mig framstår Arthur Rimbaud som en orättvist geniförklarad yngling. Han lämnade litteraturen bakom sig när han var tjugo år, men tillhör ändå litteraturhistorien. Den här boken kom ut 1972 och den tilltalade då ett sådant "mannagryn" som jag.

Det var väl lite Sturm und Drang, lite känsla av utanförskap och lite vilja till uppror som fick mig att läsa Rimbaud. Det visar om inte annat vissa understrykningar som jag gjorde.

"Jag är tystnadens herre. Jag är nöjd med mörkret." (s. 61)

"(...) väntar jag bara på att bli en våldsamt elak idiot." (s. 65)

"Jag avskyr alla yrken." (s. 91)

"Jag förstår inte lagarna, jag har ingen känsla för moralen, jag är ett oskäligt djur (...)" (s. 97)

"Förnuftet har fötts åt mig. Världen är god. Jag skall välsigna livet. Jag skall älska mina bröder. Det är inte längre barnalöften." (s. 99)

Ursäkta mig, men detta tycker jag är ordbajs och pekoral. Jag läser - och lyssnar - mycket hellre på Mothers of Invention när de sjunger "Who needs the peace corps". Det är en underbar drift med hippies och flower power. Observera raderna
"I will wander around barefoot
I will have a psychedelic gleam in my eye at all times
I will love everyone"

Hellre Zappa än Rimbaud. Lyssna här.