Att man orkade! Nu när jag tänker tillbaka på det, så kan jag inte begripa hur jag gitte läsa detta - även om det var obligatorisk kurslitteratur. Som väl är slapp vi nog läsa hela skriften. Vi slank förmodligen undan med att läsa Lars Helanders uppsats "Lukács och realismen" och Kurt Aspelins "Kafka och den marxistiska litteratursynen".
"Ett av de grundläggande elementen i Lukács realismteori är begreppet typ/typisk. Vad som avses är ett slags syntes mellan det allmängiltiga och det individuella i karaktärer, handlingar och situationer. (...) Ett annat centralt kriterium på den äkta episka realismen, som inte bara skildrar människan och samhället ur en abstrakt subjektiv aspekt, ser Lukács i vad han med ett hegelskt begrepp kallar objektens totalitet." (s. 6)
"Ett tredje begrepp, eller fenomen, som tillhör grundelementen i Lukács tolkning av realismens essens är realismens seger. Detta är kort uttryckt uppfattningen att ett litterärt verks direkt eller indirekt samhällsspeglande element kan 'segra' över en författares tendens eller övertygelse: verk av en reaktionär författare kan, till exempel, om denne som konstnär förhåller sig ärlig till sitt material, bli till sin effekt en sann realistisk bild av ett reaktionärt samhällssystems missförhållanden." (s. 7)
"Hos Balzac gestaltas (...) objektens totalitet, utkristalliseras det typiska och sker en realismens seger." (s. 9)
Så långt Helander. Nu Aspelin:
"Trots en rad mästerliga gestaltningar av de enskilda detaljerna i den spöklika verklighet han skildrar kommer Kafka likväl, menar Lukács, att hamna i allegorin - liksom författare som Musil, Joyce, Beckett. (Och allegorin är just det värsta en hegelianskt skolad estetiker kan föreställa sig.) Som allegori gestaltar denna konst nihilismens transcendens, men aldrig den socialt realistiska, historiska verkligheten." (s. 24)
"För Fischer [Ernst Fischer - min anm.] är det just Kafka som ser djupast in i sin tids verklighet och förmår konstnärligt visa fram sidor därav som tidigare antingen dolts under en gammaldags litterär teknik (som hos Mann i Buddenbrooks) eller avvisats som obehöriga (...)" (s. 27f)
"För Kusák [Alexej Kusák - min anm.] är (...) Kafka (...) den stora realisten. Det var han som förmådde uppfatta 'det byråkratiska samhällets mördande vardaglighet', den skräck som springer fram mitt i den fridfulla borgarvärlden och plötsligt, blixtlikt, förvandlar denna till dess motsats. (...) Ja, Kusák vill t.o.m. kalla Kafkas metod för ett slags Verfremdung, ett medvetet arbete med konstnärliga fjärmningseffekter; hans verk blir en 'modell'-litteratur i brechtsk mening." (s. 29)
Puh... Alla är med på banan?
"Ett tredje begrepp, eller fenomen, som tillhör grundelementen i Lukács tolkning av realismens essens är realismens seger. Detta är kort uttryckt uppfattningen att ett litterärt verks direkt eller indirekt samhällsspeglande element kan 'segra' över en författares tendens eller övertygelse: verk av en reaktionär författare kan, till exempel, om denne som konstnär förhåller sig ärlig till sitt material, bli till sin effekt en sann realistisk bild av ett reaktionärt samhällssystems missförhållanden." (s. 7)
"Hos Balzac gestaltas (...) objektens totalitet, utkristalliseras det typiska och sker en realismens seger." (s. 9)
Så långt Helander. Nu Aspelin:
"Trots en rad mästerliga gestaltningar av de enskilda detaljerna i den spöklika verklighet han skildrar kommer Kafka likväl, menar Lukács, att hamna i allegorin - liksom författare som Musil, Joyce, Beckett. (Och allegorin är just det värsta en hegelianskt skolad estetiker kan föreställa sig.) Som allegori gestaltar denna konst nihilismens transcendens, men aldrig den socialt realistiska, historiska verkligheten." (s. 24)
"För Fischer [Ernst Fischer - min anm.] är det just Kafka som ser djupast in i sin tids verklighet och förmår konstnärligt visa fram sidor därav som tidigare antingen dolts under en gammaldags litterär teknik (som hos Mann i Buddenbrooks) eller avvisats som obehöriga (...)" (s. 27f)
"För Kusák [Alexej Kusák - min anm.] är (...) Kafka (...) den stora realisten. Det var han som förmådde uppfatta 'det byråkratiska samhällets mördande vardaglighet', den skräck som springer fram mitt i den fridfulla borgarvärlden och plötsligt, blixtlikt, förvandlar denna till dess motsats. (...) Ja, Kusák vill t.o.m. kalla Kafkas metod för ett slags Verfremdung, ett medvetet arbete med konstnärliga fjärmningseffekter; hans verk blir en 'modell'-litteratur i brechtsk mening." (s. 29)
Puh... Alla är med på banan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar