Det råder inget tvivel om att Alice Miller stod upp för barnet. Exempel:
"Först när man kan känna hur maktlöst ett barn är inför de krav man ställer på det (i fråga om behärskning av drifter och av känslor, hänsyn till de vuxnas försvar, tolerans mot deras utbrott) först då kan man förstå att det är grymt att kräva det omöjliga av ett barn under hot om att annars inte ge det kärlek. Och denna grymhet bevaras hos barnet. Den behöver inte ytterligare överdrivas." (s. 69)
När Miller i den här boken kritiserar Bibeln och Gud gör hon mig lite irriterad. Jag tycker att hon är ute på hal is och formulerar sig svepande och svulstigt om saker som hon förmodligen bara är helt ytligt insatt i. Då är det klart mera intressant att läsa hennes synpunkter på och tankar kring Freud och psykoanalysen. Men personligen anser jag att Freud var alltför sexfixerad.
Särskilt intressant blir denna bok när Miller fördjupar sig i "Franz Kafkas lidande". Där förenar hon psykoanalys med litteraturhistoria på ett spännande sätt.
"Det omedvetna är ändlöst, det liknar havet, och i analysen är det kanske bara ett glas vatten vi hämtar upp ur detta hav, nämligen just den del som har gjort människan sjuk. En stor konstnär kan ösa med så mycket större frihet ur havet ju mindre han har behov av att skydda sig för den förgiftning som hotar ur vattenglaset." (s. 260)
"Om man som barn varit så ensam som Franz Kafka var kan man inte som vuxen söka sig en vän eller en hustru som skulle kunna förstå en utan söker ofta närmast en upprepning av barndomen." (s. 274)
"Hur kan vi veta något om begåvningar om vi genom strategiska psykoterapiåtgärder fullbordar det själamord som påbörjats i uppfostran? Vem kan längre fram veta hur många talanger som på det sättet har kvävts i sin linda?" (s. 311)
När Miller i den här boken kritiserar Bibeln och Gud gör hon mig lite irriterad. Jag tycker att hon är ute på hal is och formulerar sig svepande och svulstigt om saker som hon förmodligen bara är helt ytligt insatt i. Då är det klart mera intressant att läsa hennes synpunkter på och tankar kring Freud och psykoanalysen. Men personligen anser jag att Freud var alltför sexfixerad.
Särskilt intressant blir denna bok när Miller fördjupar sig i "Franz Kafkas lidande". Där förenar hon psykoanalys med litteraturhistoria på ett spännande sätt.
"Det omedvetna är ändlöst, det liknar havet, och i analysen är det kanske bara ett glas vatten vi hämtar upp ur detta hav, nämligen just den del som har gjort människan sjuk. En stor konstnär kan ösa med så mycket större frihet ur havet ju mindre han har behov av att skydda sig för den förgiftning som hotar ur vattenglaset." (s. 260)
"Om man som barn varit så ensam som Franz Kafka var kan man inte som vuxen söka sig en vän eller en hustru som skulle kunna förstå en utan söker ofta närmast en upprepning av barndomen." (s. 274)
"Hur kan vi veta något om begåvningar om vi genom strategiska psykoterapiåtgärder fullbordar det själamord som påbörjats i uppfostran? Vem kan längre fram veta hur många talanger som på det sättet har kvävts i sin linda?" (s. 311)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar